- Då hörde jag som en inre röst, minns han.
Sommaren 2003 gick mot sin höjdpunkt. Den inre rösten talade, och Åke Green hade fått svar på sin fråga.
- Den 20 juli, löd svaret.
Varken Åke Green eller någon annat kunde ana omfattningen av de förvecklingar som skulle följa.
På torsdagen yr snön över Borgholm. De stadsbor som vågar sig ut kurar bakom uppslagna kragar, och konturerna av stans lilla vita pingstkyrka löses upp i gloppet.
Här, i en brunstrimmig predikstol med texten "Jesus", höll Åke Green den 20 juli år 2003 sin numera världsberömda predikan. Här beskrev han homosexualiteten som en cancersvulst, ett syndigt beteende som leder till pedofili och våldtäkt av djur, och han slog också fast att homosexualiteten inte är medfödd utan ett val som individen själv träffar.
Ett 50-tal församlingsbor satt under det vita trätaket och lyssnade.
Insåg de att den predikan de just åhört skulle skapa debatt om yttrandefrihetens gränser långt bortom Sveriges gränser?
- Inte jag i alla fall, svarar Anna-Lisa Bergström, som satt med bland de lyssnande.
Hon noterade att hans ordval var ovanligt fränt, och hon minns att många församlingsbor direkt efter predikan kritiserade den främst för dess grova språk.
- Men inget av det han sade var nytt för mig, minns hon. Allt hade jag läst i Bibeln. Jag såg det som rena självklarheter.
Inte heller Åke Green själv tyckte då att hans predikan hade nått det genomslag han hade hoppats på.
Han hade, som han säger, skrivit den i direkt samarbete med Den Helige Ande. Han kände att han hade Guds stöd, och han hade bjudit in ett antal massmedier till gudstjänsten för att på det viset få sina ord spridda i vidare kretsar.
Men trots att han hade lockat med ett "brännhett ämne" hade varken teve eller tidningar hörsammat inbjudan, och inte ens hans församlingsbor hade efteråt visat någon riktig entusiasm.
- De var lite dämpade, minns han. Många var gamla och ensamstående, kanske blev de generade över ämnesvalet. Några kom också fram och ifrågasatte åsikten att homosexualitet är något man kan välja bort.
I den sena sommarkvällen gick Åke Green hem, besviken över att den debatt han velat dra igång tycktes ha självdött.
Besvikelsen, skulle det visa sig, var ogrundad.
Som så ofta på vintern präglas Borgholm denna januaritorsdag av rofylld tystnad, och inte ens på lokaltidningen Ölandsbladet vill något riktigt nyhetstempo infinna sig.
- Vi gjorde väl en miss, säger tidningens redaktionssekreterare Kenth Jönsson när han talar om den predikan Åke Green höll sommaren 2003.
Först med flera dagars fördröjning insåg tidningen att predikan hade ett högt nyhetsvärde.
Åke Green hade inte stillatigande velat acceptera massmediernas bristande intresse för hans budskap. Därför sände han ett referat av sin predikan till Ölandsbladet.
Där publicerades det också, lördagen efter predikan, i notisformat på undanskymd plats.
Kenneth Jönsson ångrar inte publiceringen. Däremot är han självkritisk till att mötesreferatet inte redan på förhand ledde till en redaktionell debatt.
- Det slank bara in, säger han. Vi publicerar ju ofta referat av olika sammankomster på Öland. Här handlade det om en ganska liten församling med hög medelålder, och vi insåg inte textens sprängverkan.
Först ytterligare två dagar senare, på måndagens morgonmöte, beslöt sig Ölandsbladet för att gå vidare.
Fredrik Johansson representerar RFSL, Riksförbundet för sexuellt likaberättigande, i Kalmar. Det var till honom Ölandsbladet ringde denna måndag år 2003 för att få en kommentar till Åke Greens predikan, och Fredrik Johansson vandrade till biblioteket i Kalmar för att hitta referatet och för att ta reda på vad det var han skulle kommentera.
- Jag blev chockad, minns han.
Redan samma måndag polisanmälde han texten, och bollen var i rullning.
Betraktat i efterhand kan händelseförloppet efter pastor Greens predikan uppfattas som närmast ödesbestämt.
- Även med facit i hand skulle jag ha handlat likadant, säger Fredrik Johansson, men han är medveten om att hans polisanmälan öppnade slussportarna för exakt den sorts publicitet som var Åke Greens huvudavsikt med sin predikan.
På polisanmälan följde ett åtal. Tingsrätten i Kalmar dömde Åke Green till en månads fängelse för hets mot folkgrupp. Domen väckte en riksomfattande debatt om konflikten mellan yttrandefrihet och skyddet för utsatta minoriteter. Så kom ett överklagande, ytterligare förhandlingar i Göra Hovrätt och ytterligare publicitet.
Hovrättsdomen i nästa vecka kommer med stor sannolikhet att prövas i Högsta domstolen, och länge än kommer mediernas strålkastarljus att vila på den 63-årige pingstpastorn i Borgholms lilla församling.
Himmelska toner strömmar från Borgholms gula 1800-talskyrka ut på stadens stora torg. Ensam under valven sjunger Reine Medelius, präst i Svenska Kyrkan och en av dem som i varje fall i Borgholmsbornas ögon spelar en av huvudrollerna i dramat kring Åke Green.
- Jag blev oerhört illa berörd, minns han sin reaktion när han tog del av den text Åke Green hade läst upp i sin predikstol.
Predikan skulle också på ett dramatiskt sätt påverka hans eget liv.
Reine Medelius är uppvuxen i frikyrkomiljö. Han säger att han har lärt sig att avsky kyrkliga fördömanden av människors sätt att leva, vare sig det handlar om aborter, skilsmässor eller andra avsteg från gällande normer. Men hans beslut att gå ut i offentlig debatt kring Åke Greens predikan var inte helt okomplicerat.
- Jag ansåg att det vore ohederligt att förneka att debatten också gällde mig personligen, säger han. Jag fann det rimligt att gå ut och berätta om min egen homosexualitet.
Så kom den lokala Borgholmsdebatten om homosexualitetens eventuella ondskefullhet att hakas upp kring två i staden levande präster.
- En präst som är homosexuell! Jag blev chockad!, minns Åke Green sin reaktion.
Men varken Reine Medelius eller någon annan vi möter har sett tecken på upprördhet i det kyrkliga Borgholm.
- Jag har fått några ganska välvilliga brev med budskapet att en präst inte kan vara homosexuell, säger Reine Medelius. Och jag har fått plats på en hatlista på en nazistisk hemsida. Men ingen jag mött personligen har framfört något ogillande.
Han anser inte att Åke Greens predikan bör skyddas av lagen om yttrandefrihet. Han inser att ett fängelsestraff skulle ge pingstpastorn det martyrskap han uppenbarligen eftersträvar, men han önskar att han ändå döms till böter.
- På något sätt måste samhället göra en markering, säger han.
Drygt ett och ett halvt år har förflutit sedan Åke Green från sin brunstrimmiga predikstol gick till storms mot homosexualiteten. Nu sitter han i skuggan av samma predikstol och summerar resultatet, och han är i stort sett nöjd.
Han är en smula besvärad av att hyllas som hjälte på nynazistiska hemsidor. Han värjer sig mot de trosfränder i USA som menar att hela Sveriges befolkning förtjänar att förintas för sin delaktighet i fängelsedomen mot en pingstpastor.
Men han är glad över den debatt som innebär att de frågor han förde fram spelar en fortsatt roll i offentligheten. Och han talar med stolthet om den uppmärksamhet hans fall väckt i stora delar av världen.
- Blir det en fängelsedom accepterar jag det, säger han.
Vad skulle hans församlingsbor säga om deras pastor försattes bakom lås och bom?
Anna-Lisa Bergström funderar länge över frågan.
- Egentligen tycker jag att Åke har lidit tillräckligt, säger hon. Men samtidigt vet jag att han är stark nog för att klara av en fängelsedom.
Självfallet kommer församlingen att vilja ha kvar honom som pastor oavsett hur det går, säger hon, och hon skrattar åt det absurda i frågan. Och hon berättar att hon ibland har funderat på vilket budskap hon skulle vilja sända med honom på vägen till fängelset.
- Omvänd så många bovar du hinner när du ändå är där!, lyder svaret.
Hon vet att Gud skulle uppskatta det.