moderator: Välkomna nu öppnar vi chatten med Monika Oswaldsson.
Lina: Hur hanterar du själv alla hemskheter du möter där?, måste vara otroligt psykiskt jobbigt.
Monika Oswaldsson: Ja, det kan vara tufft ibland. I stunden försöker jag hålla mig lugn och se logiskt vad jag måste göra. Sen när jag kommer hem så tar jag ens tund att tänka igenom dagen, skriver av mig vad som hänt eller pratar med någon jag litar på.
Eva: Får ni själva någon profisionell hjälp att bearbeta alla intryck?
Monika Oswaldsson: Ja, vi hade psykolog på plats i Port au Prince, vi hade också genomgång i Santa Domingo innan vi åkte hem och nu efteråt finns det möjlighet att träffa en svensk psykolog och gå genom vad som har hänt.
Agnieszka: Hej Monika! Jag har läst din blogg och måste säga att jag beundrar alla som är där och hjälper de människorna på Haiti. Ni är underbara, allihopa! Ville tack adig för dina och andras insätser. Hur ser situationen ut nu? Det pratas inte längreom jordbävningen på Haiti i media. Känner du av att världens uppmärksamhet minskat?
Monika Oswaldsson: Tack så mycket. Världens uppmärksamhet brukar minska efter ett par veckor. men vår verksamhet har ökat. Läkare utan gränser jobbar på mer än 20 platser på Haiti och vi har hittills behandlat över 28 000 patienter. Om du vill veta mer om hur läget är och vad vi gör, så gå gärna in på Läkare utan gränsers hemsida, där finns massor med information
Lina: Vilken hjälp får personalen på plats att hantera allt de upplever?
Monika Oswaldsson: Vi har haft ett flertal psykologer på plats i Port au Prince ända sen starten, vars uppgift det har varit att stötta personalen. Både för internationell och nationell personal. Finns möjlighet till enskilda samtal och även att jobba i grupp för att hantera sina upplevelser
Psykologstudent: Hej! Kände du att du som psykolog kunde göra någon nytta på plats?
Monika Oswaldsson: Absolut. Vi har en viktig roll i att hjälpa människor att förstå vad som hänt, att det är normalt att reagera efter en sådan här katatrof, förstå sina egna reaktioner och självklart också att stötta dem i att hitta sätt att hantera det som har hänt. Som psykolog har jag stöttat både vår egen personal och våra patie nter och deras familjer.
Petra: Hej jag vill gärna hjälpa till och skänka pengar men vill att så mycket som möjligt kommer fram. Vilken organisation rekomenderar du?
Monika Oswaldsson: Jag vet att Läkare utan gränser gör ett bra jobb på Haiti, men det finns många organisationer. Självklart ska du själv känna efter och ta reda på information så att dina pengar går till något som du känner är rätt.
Anna: Hur ser du själv på framtiden för människorna i Haiti - tror du människor är starka nog att resa sig igen efter denna enorma katastrof?
Monika Oswaldsson: Jag har mött oerhört starka människor på Haiti, som trots allt de förlorat har viljan att bygga upp sina liv och sin stad igen. Det finns en stark solidaritet. Sen handlar det ju också om resurser. Det kommer ta lång tid och kräva mycket resurser för att tex bygga upp alla hus igen, få till fungerande vatten och sanitet, elektricitet m.m.
Anna: Vad tror du är det bästa långsiktiga stödet för att stödja Haitierna utöver infrastruktur och styrning. Jag tänker på sånt som att förhålla sig till att börja om från noll, att bygga liv, relationer och strukturer på nytt i ett sönderslaget samhälle?
Monika Oswaldsson: Svårt att svara på. Många människor på Haiti har levt under lång tid innan katastrofen under väldigt knappa förhållande där de får kämpa varje dag för att få ihop till mat och vatten och de enklaste saker till sin familj. De har en styrka i att de har mött stora svårigheter förut. I dagsläget behöver de mycket praktisk konkret hjälp, men man kan även stötta dem i att hitta sitt sätt att gå vidare.
Maria: Vad var det värsta respektive det bästa du upplevde på Haiti?
Monika Oswaldsson: Det svåraste var att i början se alla skadade människor och inte räcka till för att kunna hjälpa alla. Det bästa var att se människans styrka i en katstrofsituation. Alla hjälptes åt, alla ger sitt allt för att hjälpa till, man stöttar varandra, man tar hand om varandra. En oerhörd solidaritet.
Annika: Var börjar man någonstans efter en sådan fruktansvärd händelse? Vad har högsta prioritet i det psykologiska arbetet?
Monika Oswaldsson: Man måste snabbt skaffa sig en bild utav läget, vilka behov som finns och vad vi har eller behöver för resurser att möta det behovet. Vi hade tex team med nationella psykologer och socialarbetare på Martissantkliniken och rekryterade 2 team till för sjukhusen Choscal och Chancerelles. Därefter handlar det om att organisera arbetet, jobba tillsammans med teamet med patienterna, handleda och utbilda. I första läget handlade om att stötta medicinsk personal för att rädda liv, tex jobba med counselling före och efter amputationer, eftersom vi hade patienter som var rädda för ochi förstone inte vill genomgå för kirurgi. Utan kirurgin så skulle de inte överleva. Där kunde vi psykologer göra en livsviktig skillnad.
Daniela: Kommer du återvända till Haiti?
Monika Oswaldsson: Jag vet inte i dagsläget. Ska landa och vila här hemma först.
Sara: Kände du dig rädd någon gång?
Monika Oswaldsson: Ibland vid starka efterskalv när allting skakade till under några sekunder. Fast för det mesta hann man inte bli rädd förrän efteråt.
moderator: Några minuter kvar av chatten nu, sen rundar vi av.
Ann: Hur upplever du att samordningen av hjälparbetet mellan olika organisationer och myndigheter har fungerat?
Monika Oswaldsson: Jag jobbar som psykolog och har tyvärr inte överblicken för att kunna svara på det
moderator: Klockan är 14.00 och vi avslutar därmed chatten. Stort tack till alla som medverkat.
Karl: Hur bodde du där? Levde, rent generellt
Monika Oswaldsson: Vi var ett 50tal internationella hjälparbetare i början som delade på 3 hus. Och därmed på typ 4 dushchar. I slutet var vi 130 st som jobbade på 3 olika sjukhus. Det innebär att sova på en madrass på golvet i ett rum med minst 10 andra personer. Det fanns alltid mat, mne ingen större lyx. Jobbade mellan 6.30-22.30. Ungefär
Berit: Vilket är det starkaste minne som du kommer bära med dig efter Haiti?
Monika Oswaldsson: Det finns många sådana upplevelser. Möten med patienter, samtal med vår personal. När en av mina psykologer efter en vecka leende sa "att det känns mycket bättre nu, när jag går hem så känner jag att jag gjort något bra för mitt folk" När en av mina patienter, en liten kille som var för traumatiserad för att kunna prata, började tala igen. En av våra nationella läkare som bor i ett flyktingläger och inte sov en natt för han satt och höll ett paraply mot regnet över sin sovande son. Sen gick han till jobbet nästa dag.
moderator: Klockan är 14.00 och vi avslutar därmed chatten. Stort tack till alla som medverkat.