moderator: Nu startar vi chatten med skribenten Isobel Hadley-Kamptz. Hon skriver om: I dröm-Sverige bejakar vi våra skavanker. Välkommen med dina frågor!
Anders: Tycker du att alla aka ha denna medborgarlön, för vilket man än utför? jag förstår inte riktigt!
Isobel Hadley-Kamptz: Jag tycker att en medborgarlön, på relativt låg nivå, säg ungefär som studiemedelsnivån eller socialbidragsnormen, borde utgå till alla, ja. Oavsett om man arbetar, studerar, startar företag, odlar i trädgården. Sedan kan detta kompletteras med privata försäkringar för att bättra försäkra mot inkomstbortfall, gärna organiserade av facket för min del. Det skulle ta bort marginaleffekterna när man försöker komma in på arbetsmarknaden (idag måste man ha jättehög lön på en gång för att ekonomiskt tjäna på att gå från socialbidrag t ex, vilket ju rätt få har direkt efter att ha behövt sådana bidrag) och öka tryggheten för alla, inte bara för dem som en gång i världen haft hög lön. Jag tror också att det skulle öka innovationskraften i samhället, med fler nystartade företag och fler som vågar göra oväntade och potentiellt välståndsskapande saker.
Lisa: Hej Isobel! Jag tyckte att din text var mycket tänkvärd. Tanken på ett förlåtande samhälle som försöker stötta istället för att piska är också väldigt sympatisk och tilltalande. Men, för att spela djävulens advokat lite: Har samhället verkligen råd med en så pass förlåtande syn som den du beskriver? Och är det samhällets ansvar att ta hand inte bara om det grundläggande utan att också stötta människor i misstag de gör? Jag kan tänka mig att det skulle kunna bli rätt passiviserande.
Isobel Hadley-Kamptz: Jag vill ju just att samhället ska stötta oss när vi gjort misstag, men inte genom att tillrättavisa oss som barn, för vi är ju inte barn, utan genom att ha system som gör att man kan komma tillbaka. Hur ska någon uppifrån kunna avgöra exakt vad som är ett misstag och vad som kanske kan vara en fantastisk idé för just den personen. Och även om man kanske kan det (för det kan man ju ibland) tillhör det den mänskliga utvecklingen att få göra fel och lära sig av felen. Jag tror inte att grundtrygghet är passiviserande utan tvärtom förlösande.
Studiomannen: Att vara snäll och omtänksam är inte alltid ett vinnande koncept. Hur kommer de snälla och omtänksamma att klara sig i din drömvärld?
Isobel Hadley-Kamptz: Jag tror nog att det visst är vinnande. I de små sammanhangen blir de snälla och omtänksamma mer omtyckta och i ett större perspektiv är det rent av gruppevolutionärt grundläggande att ta hand om varandra. Däremot är det sant att det, bortom civilisationen, inte är de snälla (om man med det menar ickeaggressiva) som vinner. Det är därför vi måste bygga samhällen.
Ann: vad gör du för att uppnå dina drömmar? Tycker du att vi drömmer för lite och nöjer oss med det vi har?
Isobel Hadley-Kamptz: Jag tror både att vi drömmer för lite och för mycket. Det finns en idé om att alla kan göra allting, som delvis ligger bakom perfektionism-hetsen. För alla kan ju inte bli världsberömda konsertpianister, eller skådespelare, eller geniala uppfinnare. Jag säger inte att man inte ska drömma om sådant, och det är såklart jättesvårt att säga när det är rätt och när det är fel med högtflygande drömmar, men kanske vore det fint med lite mer jordnära drömmar också och fint med att acceptera sina begränsningar i alla fall ibland. Själv har jag arbetat i mer än tio år med att bli bättre på att skriva, och bättre på att sälja in mina texter, och det är definitivt en av mina drömmar.
Dave Shayman: Ok att man inte behöver vara perfekt men det blir väl inget bra samhälle om alla är helt urusla heller?
Isobel Hadley-Kamptz: Jag tror inte att alla är urusla, men jag tror att samhället bör utgå från människors skröplighet just för att samhället som helhet ska kunna bli så bra som möjligt.
Lisa: Hur ska man bromsa perfektionistfeelingen i samhället som förstör så många liv?
Isobel Hadley-Kamptz: kanske genom att medvetet acceptera sin egen felbarhet och sluta försöka leva upp till ideal som alla ändå vet är ouppnåeliga. själv har jag t ex accepterat att jag inte har tid att städa, och har det därför rätt smutsigt hemma.
Scaber Nestor: Är det inte bättre att höja grundavdraget till, säg 100.000 om året, än att ha en medborgarlön? effekten borde bli samma och det premierar ändå att ha ett arbete ealternativt starta upp ett företag?
Isobel Hadley-Kamptz: visst kan man använda sig av den modellen, men då får man inte bort det förminskande i riktade bidrag. att starta ett företag ger f ö ofta inga pengar alls i början, så då hjälper inte skattebefrielse så långt.
Larsa: Hur motverkar man enklast den kollektiva psykos om en perfekt tillvaro som ligger som en blöt filt över landet? Det känns som att ingen egentligen orkar vara perfekt, men ingen vågar heller bryta det beteendet, med risk för att bli den som plötsligt står ensam utanför, som alla pekar finger åt och använder som objekt att distansiera sig från, och sluta sig ännu starkare samman i sin (i botten oönskade) gemenskap? Gillar din blogg.
Isobel Hadley-Kamptz: Vad roligt att du gillar bloggen! Jag tror att det här är frågor som både måste tacklas politiskt och personligt. Jag älskar t ex den där facebook-gruppen, Family living the true story, där människor lägger upp bilder på sina helt verkliga, brutalt ostylade hem. Det ger en känsla av gemenskap i imperfektionen :) På samma sätt måste vi aktivt arbeta med oss själva för att inte fördöma den som målas ut med sina misslyckanden på löpsedlarna, att medvetet ge människor en andra chans.
Scaber Nestor: Vad ser du som bäst mellan 6-timmars arbetsdag och 4-dagars arbetsvecka?
Isobel Hadley-Kamptz: Jag har ingen uppfattning. Jag tycker att människor ska få jobba så mycket de själva vill, jag tror inte på lagstadgad arbetstidsförkortning.
Scaber Nestor: Jag drömmer om en värld där topp-politiker har mänskliga rättigheter som utgångspunkt för sin politik istället för att använda nyspråk för att komma runt dessa konventioner. Är det en realistisk dröm?
Isobel Hadley-Kamptz: Jag har lite svårt för begreppet mänskliga rättigheter, det är urholkat och kan betyda så mycket. Jag tycker att politiker ska respektera människors fysiska och intellektuella integritet, och i övrigt försöka bygga institutioner som förstärker våra goda sidor och minimerar våra dåliga. Jag är dock lite för politiskt cynisk för att tro att det särskilt snart kommer bli så.
Gitto: Tack för en mycket klok och tänkvärd text. Hela denna perfektionism-hets är ju en sisyfosträvan, och ofta tycks det som om många glömmer att en perfekt människa är något av det mest ointressanta som finns. Men att vi skulle gå mot en mer förlåtande samhällsattityd med hjälp av internet och dess möjligheter, är det verkligen så? För de flesta är ju bloggen/twittern/fejan bara ytterligare ett sätt att odla den perfekta bilden av sig själv och det blir ännu viktigare att visa hur mycket man presterar när man är konstant uppkopplad.
Isobel Hadley-Kamptz: Tack! Jag känner verkligen att jag på internet möter mycket helare, i meningen mer fullständiga, människor än annars. Självfallet regisserar vi bilden av oss själva på nätet, men det är med fler skavanker och misstag än vi gjort tidigare. Kanske just för att vi är uppkopplade hela tiden och därmed inte har ork till att manipulera så hårt. Man kan städa väldigt mycket inför att en tidning kommer och fotograferar ens hem (för att ta Family living-exemplet igen), men intimiteten på internet främjar snarare ärlighet och en öppet uppvisad svaghet än den perfekta ytan.
Pontus: Jag delar din dröm om ett samhälle där den grundläggande stressen över att inte vara perfekt bytts ut mot en grundtrygghet och en norm där misslyckanden är accepterade, och jag tror att internet har gett oss helt nya möjligheter att delta i diskussionen om vilket samhälle vi vill ha. Men i dagens samhälle låter medborgarlön som ett mycket dyrt experiment, och jag har svårt att se att den politiska viljan skulle finnas. Tror du att drömmen om ett sådant samhälle kan drivas partipolitiskt? Eller måste den växa fram på lång sikt i vårt kollektiva medvetande (på internet)?
Isobel Hadley-Kamptz: Medborgarlön är inte särskilt dyrt om vi väljer att ersätta andra sociala system med denna grundtrygghet (och utöver ha ex fackliga försäkringar). Däremot har du helt rätt i att den politiska viljan inte finns. Just nu är vi hopplöst fast i arbetslinjemoralismen, oavsett hur väl denna egentligen bidrar till att folk faktiskt arbetar. Det är väl lite det som är mitt jobb, att försöka driva opinion :) Observera att jag inte alls är mot arbete, jag tror bara inte att dagens system bäst bidrar till att människor ex kommer ut på arbetsmarknaden från bidragsberoende, eller att de känner trygghet nog att våga nya saker.
J: Hur jobbar man i vardagen - utanför Facebook - för att kunna bli mer öppen och sårbar och operfekt? För att våga visa sig som man är även när saker kollapsar? Hur hjälper vi varandra att bli öppna och ärliga och trasiga och sårbara?
Isobel Hadley-Kamptz: å vilken bra och svår fråga! tyvärr finns det ju inga enkla svar. Det kan handla om alltifrån att våga bjuda hem folk fast lägenheten ser ut som den brukar, att vara öppen mot sina vänner om sina imperfektioner, att behandla andras svagheter med respekt och ömhet snarare än förakt, att våga säga emot i svaghetshånande kaffebordsskvaller.
Anders: Tror du att den ökade digitaliseringen av våra liv (med alla imperfektioner) kommer medföra en värdeförskjutning, dvs. att vi inte kommer att förvänta oss av politiker m.fl. att vara perfekta?
Isobel Hadley-Kamptz: Jag hoppas verkligen det! Jag tror nog faktiskt också att vi kommer dit, även om det kommer vara en tid nu när politiker, t ex, fjärmar sig mer och försöker pr-styra bilderna av sig själva mer, just för att människor annars skulle kunna skriva om dem på internet.
moderator: Då var det dags att avsluta chatten. Tack till alla medverkande!