moderator: Nu startar vi chatten med Therése Eriksson, som har startat föreningen Maskrosbarn. Välkommen med dina frågor!

Anna: Hej! vad menas egentligen med att vara maskrosbarn?
Therese Eriksson: Hej Anna! Maskrosbarn är ett begrepp som har används länge. En maskros är en stark blomma som kan växa överallt, tränga genom asfalten och växa utan sol eller vatten. Just därför kallas barn, eller vuxna som har växt upp under jobbiga förhållanden, maskrosbarn. Maskrosbarn kallas de barn eller vuxna som har valt att gå sig egen väg, må bra trots att föräldrarna mår dåligt och tar hand om sig själv. Och det är ju just det som vi vill motivera ungdomarna vi träffar att bli, maskrosbarn. Det handlar altså inte om att maskrosen är ett ogräs utan att det är en stark växt. Vi i vår förening vänder oss till ungdomar som har växt upp med missbrukande och/eller psykiskt sjuka föräldrar. Men man kan vara ett maskrosbarn om man har växt upp under andra omständigheter också, tex i krig, sexuella övergrepp eller våld. Mvh Therese Eriksson

Felicia: Hur hjälper din förening andra barn som råkat illa ut?
Therese Eriksson: Hej Felicia! Vi i vår förening arbetar på olika sätt för att stödja ungdomar som har missbrukande och/eller psykiskt sjuka föräldrar. Vi reser runt och föreläser på högstadie och gymnasieskolor runt om i Sverige och berättar hur det var när vi växte upp, vad vi gjorde för att må bra, vart man kan söka stöd. Vi föreläser också för vuxna som arbetar med barn, om hur vi tillsammans ska kunna stötta dem på bästa sätt. Vi har en mailverksamhet där ungdomar kan maila med en volontär som också har en egen erfarenhet. Volontärens uppgift är att se och bekräfta, motivera och försöka få ungdomen att söka stöd i den fysiska världen. Många som mailar har aldrig tidigare vågat berätta om det som händer hemma. Vi har precis startat ett projekt som heter "storasyster på nätet", det är som att ha en kontaktperson fast på internet. Där en volontär och en ung tjej kan prata på msn en gång i veckan. Vi har också sommarläger som ungdomar mellan 14-17 år, från hela sverige kan åka på. Nästa sommar hoppas vi på att kunna ha 3 perioder med läger. Om du vill veta mer kan du läsa på vår hemsida www.maskrosbarn.org Mvh Therese Eriksson

Anette: Har du försonats med dina föräldrar? Har du kontakt med dina föräldrarar idag? Är det viktigt för dig att förlåta för att kunna gå vidare?
Therese Eriksson: Hej Anette! Ja, jag har en jättebra relation till både min mamma och pappa. Jag har förlåtit och jag ger dem ingen som helst skuld för det som hänt. Jag anser att min mamma är väldigt sjuk, jag har insett att jag inte kan förändra henne, men jag älskar henne fortfarande trots det och vill ha en relation till henne. Jag tror att det är fullt nödvändigt att förlåta och gå vidare. Jag träffar många vuxna som inte har gjort det, som fortfarande lägger skuld på någon och som blir bittra. Jag tror att det är svårt att bli "hel" och må bra om man fortfarande lägger skulden på någon. Men det är klart att det är mer eller mindre enkelt att förlåta, det krävs ofta mycket för att man ska komma till insikten att det inte är någons fel. Sedan tycker jag att det är upp till en själv om man vill ha en relation till sina föräldrar. Om man mår bra av att ha en relation, då ska man ha det. Inte om det är för sin förälders skull.. Mvh Therese Eriksson

Diana: Hur kan jag som vuxen bäst stötta någon som farit illa i sin barndom? jag har en svärdotter som jag förstått haft problem i sin barndom!
Therese Eriksson: Hej Diana! Jag tror att det viktigaste är att våga fråga, våga visa att du finns där och vill lyssna om hon vill prata med dig. Många vuxna är oroliga för vilket ansvar som följer om man får ett förtroende från ett barn. Ta reda på vart du kan hänvisa till! Finns det en skolkurator, ungdomsmottagning eller så kan du ringa anonymt till socialtjänsten och fråga om råd. Många vuxna säger att de inte vill "klampa in i familjen" eller "lägga nästan i blöt", jag ogillar verkligen de begreppen. Jag tror att man bara kan säga "Jag ser vad som händer hemma hos dig och när du vill prata med någon, så finns jag här". Även om man inte får ett förtroende då så kommer barnet komma ihåg dig, att du var en sådan som brydde dig och inte gick förbi och blundade bara för att det skulle bli obekvämt för dig. Jag tror också att det är viktigt att lyssna på barnet, såklart. Fråga henne vad hon vill, vad du kan göra för henne. Finns det någon som du kan kontakta eller räcker det med att hon vet att hon kan ringa dig ibland när allt känns jobbigt. Våga ta en ärlig diskussion så tror jag att du kommer att få många svar. Lycka till! Mvh Therese Eriksson

Anders: Hur skulle du beskriva din bok? Och vem hoppas du ska läsa?
Therese Eriksson: Hej Anders! Min bok handlar om att vara tonåring, jag tror att många kan känna igen sig även om de inte har haft en missbrukande eller psykiskt sjuk förälder. Den handlar om att inte bli sedd och att ta ett för stort ansvar för sin familj. Att bli vuxen för fort och att tro att man kan göra mamma frisk och nykter, bara man jobbar tillräckligt hårt. Men det är också en bok om hopp och framtid, om hur man kan göra för att bryta sig loss och gå sin egen väg. Komma till insikt om att jag har rätt att må bra, trots att mamma mår dåligt och att förstå att man aldrig kan få en alkoholist att sluta dricka. Jag hoppas att många ungdomar läser min bok för att hitta styrkan att orka kämpa vidare. Men det är också en bok för vuxna, om man arbetar med barn så tror jag att boken kan vara en viktig tillgång. Jag är 22 år och det går inte att prata bort min historia att "sådär är det inte nu", utan det är just så som jag beskriver i boken, som många ungdomar lever just nu. Därför tycker jag att boken är viktig och jag hoppas att den kan leda till ett uppvaknande hos många. Vi måste alla ta ansvar för att våra barn och ungdomar ska få stöd och hjälp så att de kan må bättre.. Mvh Therese Eriksson

Olle: Hej! vart hittar du styrkan och inspiration till att gå vidare i livet?
Therese Eriksson: Hej Olle! Jag tror att det finns många svar på den frågan. När jag kom till mitt "vägskäl" när jag bestämde mig för att jag ville bli Therese, inte bara vara dotter till mina föräldrar, då var jag så otroligt less på att behöva anpassa mig till min mamma. Jag tror ändå att jag fick med mig mycket ifrån min uppväxt, jag visste om att mina föräldrar älskade mig och att de aldrig medvetet försökte skada mig, det tror jag gjorde stor skillnad. Jag hade både starkt självförtroende och självkänsla och jag har alltid älskat mig själv, så varför jag kom till mitt vägskäl var för att jag inte ville svika mig själv. Idag får jag så otroligt mycket inspiration och styrka ifrån de ungdomar som jag möter. När jag går till jobbet på morgonen så vet jag att jag har chans att påverka unga människors liv till det bättre. Man kan väl inte ha bättre jobb än det? :) Att kunna vara med dem på resan till att må bättre, se deras vägskäl, det är helt otroligt! Jag sitter ofta och gråter glädjetårar när jag läser mail ifrån dem, när jag ser att de har kommit till insikten om att de vill gå vidare och sluta hålla sin förälder i handen. Just då vet jag att deras liv är förändrat och kommer bli till det bättre. Mvh Therese Eriksson

Michelle: Vad är det som gör att vissa klarar av att vända svåra uppleverser till något att ta lärdom av och blir ett så kallat maskrosbarn medan andra mer blir offer för sina omständigheter?
Therese Eriksson: Hej Michelle! Det är en svår fråga, men jag tror inte på att ens framtid är ödet eller det sociala arvet. Vissa barn har självklart lättare att gå vidare med sitt liv på grund av att de har starkare självkänsla, att de kanske har blivit sedda av en vuxen som fanns i deras närhet, medan andra har det klart svårare. Men jag tror inte att det finns några omöjliga fall, att vissa är dömda till att själva bli alkoholister eller psykiskt sjuka för att deras föräldar är sjuka. Det är det som gör det hoppfullt, att vi vuxna faktiskt kan påverka och förändra liv. Många barn berättar om en vuxen, det kanske är läraren eller fotbollstränaren som var lite extra snäll och bekräftade. Det behöver inte ens vara så att de vågade berätta om hur det var hemma för denna vuxna, utan de bara fanns där. Det kan vara den viktigaste skyddsfaktorn i barets liv, vi kan altså vara skyddsfaktorer till barn utan att vi vet om det. Bara genom att finnas där! Om vi vågar prata med barnen och ger dem möjlighet att berätta för oss, motiverar dem till att tänka på sig själva och söka stöd så tror jag att vi kan förändra liv. Om man lever i en familj med denna typ av problem så åsidosätter man ofta sig själv, uppfyller andras behov istället för sina egna. Bara genom att prata om att de bestämmer över sina liv, låta dem drömma och prata om framtiden, så kan man göra mycket. När man förstår att man har kontroll över sitt eget liv, att man kan besluta om sin framtid så har man kommit en bra bit på vägen. Så jag tror att alla kan bli maskrosbarn, det handlar bara om att vi vuxna måste våga se och bekräfta dem mer än vi gör nu. Vi måste våga prata! Mvh Therese Eriksson

maskrosen: Hej Therese. Vi som är den glömda generationen, 30 + unga men inte tillräkligt gammla. skulle också behöva en röst i ethern, kan man vända sig någonstans till någon telefon växel - samlings lokal etc.? maskrosen
Therese Eriksson: Hej maskrosen! Om du har växt upp med en förälder som missbrukar så finns det flera verksamheter som stöttar vuxna barn till alkoholister. Tex Alanon eller ACOA, de finns i de flesta städer och har många olika möten. Om du kollar runt lite på google så tror jag att du hittar dem nära där du bor. Om du är ett vuxet barn till en psykiskt sjuk förälder så vet jag tyvärr inte om någon verksamhet. Annars tror jag att det kan vara bra att prata med en psykolog eller terapeut för att få vidare råd och stöd. Lycka till Mvh Therese Eriksson

Tessan: Jag har vuxit upp med en psykiskt sjuk mamma, men är på många plan ett maskrosbarn som klarat mig: har utbildning arbete och egen familj. Mitt problem är att jag utåt har fungerat väl, men innerst inne känner jag mig helt tom. Finns det inte en risk att man stänger av sina känslor för att orka vidare? Hur ser du på detta?
Therese Eriksson: Hej Tessan! Jag tror att det du beskriver är otroligt vanligt och också tyvärr väldigt farligt. Många väljer att stänga av känslorna för att kunna gå vidare. Jag tror att detso tidigare desto bättre att bearbeta sina minnen och tankar. Du har en insikt i att det kan vara så, mitt tips till dig är att vända dig till någon som du har förtroende för. Börja prata med en nära vän eller kanske en sambo, vänd dig sedan till en psykolog eller terapeut. Även om du känner att livet lunkar på och funkar bra, så beskriver du ett tomrum som jag tror är fullt möjligt att ta bort genom att bearbeta det som hände när du växte upp. För att kunna förlåta och gå vidare så behöver man stöd. Jag tror att det är svårt att bli "hel" och leva sitt liv fullt ut om man inte har bearbetat. Minnerna kan dyka upp och slå tillbaka på dig när du minst anar det, så mitt råd är att du hittar någon som du kan prata med! Du har ju tagit de första och svåraste stegen! Jag hoppas verkligen att du hittar någon som du kan dela dina funderingar med! Lycka till! Mvh Therese Eriksson

Mattias: Hej Therese! Jag såg din föreläsning som du höll igår inför lärarstudenter. Kände väl inte riktigt att jag vågade fråga dig då... Men hursomhelst, min pappa är alkoholist sedan lång tid tillbaka men bor nu i dalarna dit även min yngre bror flyttade för 10 år sedan. Nu verkar hans drickande eskalerat ytterligare enligt min bror. Problemet är att han inte kommit till insikt om sin alkoholism trots att vi redan haft en sådan här "intervention" med hela familjen. Så min fråga till dig lyder: Hur kan man samtala med en alkoholist så denne kan komma till insikt? Mvh. Mattias
Therese Eriksson: Hej Mattias! Jätteviktigt fråga, som aldrig är rolig att svara på. Det går inte, du kan aldrig se till att din pappa kommer till en insikt om att han ska sluta dricka. Hur mycket man än hotar, bönar, ber eller ställer upp, vad du än gör, det kommer inte att påverka din pappas insikt. Det är kanske den viktigaste insikten som du måste komma till. Som jag också berättade på föreläsningen, jag har accepterat att min mamma är svårt sjuk, hur mycket jag än skulle vilja att hon blev nykter, så vet jag idag att det är helt omöjligt. Jag kan inte hjälpa henne! Hon kan bara hjälpa sig själv. Detta är självklart svårt att förstå och acceptera, men innan man har kommit till den insikten så handlar livet mycket om att hjälpa sin förälder, inte om att hjälpa sig själv. Du måste släppa kontrollen, ta hand om dig själv istället, du har hela livet framför dig och kan göra vad som helst med din framtid. Du kan förändra dig själv och forma ditt liv som du vill, men du kan inte förändra din pappa. Jag förstår att det här låter hårt och jag skulle gärna vilja ge dig ett mirakel, "gör såhär så blir din pappa nykter" men det är tyvärr omöjligt. Alkoholismen är en svår sjukdom, du måste acceptera att det ligger i din pappas händer, inte i dina. Lycka till! Mvh Therese Eriksson

Tisteln: Vill bara säga att jag blir otroligt imponerad av dig och ditt arbete i föreningen Maskrosbarn. Hoppas det dyker upp en sponsor snart som kan ställa upp med den där gården du behöver för att utveckla verksamheten.
Therese Eriksson: Hej Tisteln! Tack! Det hoppas jag också! Jag är en sån som tror på drömmar och om jag har bestämt mig för att det ska bli en gård, då blir det en gård, på ett eller annat sätt! Gå gärna in på vår hemsida www.maskrosbarn.org om du vill läsa mer om hur det går sedan! Mvh Therese Eriksson

Leif: Hej Therese! Först vill jag säga att jag blir imponerad av det som läser om dig och om föreningen Maskrosbarn. Jag undrar lite hur era föreläsningar som riktar sig till vuxna är upplagda?
Therese Eriksson: Hej Leif! Under en föreläsning så berättar vi om hur det var när vi växte upp, sedan pratar vi om vad vi som vuxna tillsammans kan göra för att stötta dessa barn och ungdomar. Om du vill läsa mer om våra föreläsningar så kan du gå in på vår hemsida www.maskrosbarn.org där det finns mer info om hur vi lägger upp föreläsningarna och på vilka platser vi har varit. Mvh Therese Eriksson

Görel: Jag lyssnade på dig , när du berättade på Kraftsamling för barnen förra hösten. Du lyfte på en tung sten för mig och jag vill tacka dig för ditt mod och styrka. Hur kan vi hjälpa till att röja fler hinder i arbetet med ett öppnare samtal om f öräldrarollens svåra sidor? Du har verkligen visat att svårigheter kan slösas och går att leva med. Föräldrarollen är livslång och jag önskar ett samtal över generationgränserna. Vilket är ditt råd?
Therese Eriksson: Hej Görel! Jag tycker att vi alla har ett medmänskligt ansvar för barnen som växer upp under liknande förhållanden. Det är vi vuxna som har skapat samhället, värderingar och normer som gör att barnen inte vågar berätta om det som händer hemma och inte vågar söka stöd. Då är det också vårt ansvar att förändra dessa normer och värderingar! Se till att barnen tycker att det känns okej att berätta om det som händer hemma! Jag tror att det är viktigt att prata om det, i alla forum. Att vi vuxna visar att det är okej att prata om det, att det inte är något skamfullt. Många ungdomar säger till mig "du är den första vuxna som fattar", men jag kan omöjligt vara den första vuxna som har varit med om samma sak, bara att jag är den första vuxna som vågar prata om det! Så mitt tips som låter enkelt men som kan vara svårt, våga prata! Våga fråga! Var inte den vuxna som går förbi och blundar! Mvh Therese Eriksson

Göteborg: Hej, min syster är bipolär och har en förkärlek till alkohol. Hennes 11 åriga dotter mår självklart inte bra av detta och jag vill gärna finnas där för henne men hennes mamma "håller hårt" i sin dotter. Vad kan jag göra? Ska jag tvinga mig på ändå?
Therese Eriksson: Hej Göteborg! Jag tycker att du ska säga till flickan att du ser vad som händer hemma och att du finns där när hon vill prata med dig! Det går inte att tvinga fram ett svar, det krävs att hon vill prata med dig. Men jag tror att om du säger till henne gång på gång att du finns där när hon vill prata med dig, så kommer hon att prata med dig någon gång. Jag träffar ungdomar som säger "bara hon hade frågat hundra gånger så hade jag sagt hur det var hemma". Det tycker jag att man ska komma ihåg, det kan ta en stund innan man får ett förtroende, men hon kommer att känna att du är en viktig vuxen som inte blundar. Att du faktiskt vill hjälpa henne. Om du vill ha mer konkreta tips om hur du kan göra så tycker jag att du ska ringa anonymt till socialtjänsten och fråga dem om tips. Lycka till! Men glöm inte bort att våga fråga, fråga 1000 gånger om det krävs! Mvh Therese Eriksson

Pelle: Hej Therese! Vilket fantastiskt jobb du/ni gör. Önskar ni hade funnits i slutet av min uppväxt, som tyvärr präglades till en del av de problem ni tar upp :-/ Har du några tips till ett vuxet "maskrosbarn" som har klarat sig bra men ändå känner att vissa "gamla saker" skulle må bra av att bearbetas? Fortsätt med ert goda arbete.
Therese Eriksson: Hej Pelle! Jag tror alltid att man mår bra av att bearbeta sina minnen! Jag tycker absolut att du ska hitta någon som du kan tala med om dina minnen! Ingenting kan bli sämre av det. Men jag förstår att många drar sig för det, att det är jobbigt att dra i sår som man tror har läkt, men jag tror att det är livsnödvändigt att bearbeta sin barndom. Jag tror att det är svårt att bli "hel" och leva sitt liv fullt ut om man inte har gjort det. Lycka till! Mvh Therese Eriksson

Bernt: Jag antar att du varit en mycket viktig person för din mamma under din uppväxt, men jag undrar hur det ser ut idag? Har du frigjort dig från oket som du beskriver till Mattias? Jag själv kan knappast kallas maskrosbarn men är äldst i en skara av 11. Jag flyttade hemifrån för mer än 10 år sedan, fortfarande vilar det mesta av ansvaret på mig för mina syskon och föräldrar.
Therese Eriksson: Hej Bernt! Ja absolut, jag känner inget ansvar för min mamma idag. Det är klart att jag vill att min mamma mår bra, det är rent mänskligt eftersom hon är min mamma, men jag tar inget ansvar för det idag. Det tror jag förändrar livet väldigt mycket. Idag lägger jag min kraft och energi på att se till att mitt liv blir allt det som jag vill och önskar! Ser till att jag mår bra i alla lägen och förverkligar mig själv. Mvh Therese Eriksson

moderator: Då var det dags att avsluta chatten. Tack till alla medverkande!

Pauliina: Hej! Vet du var man hittar möjligheter för att få jobba ideellt med att stötta barn, ungdomar och unga vuxna som vuxit upp med en psyksjuk förälder? Jag har självt vuxit upp med en pappa med borderline, gått i terapi och bearbetat ganska mycket. Nu känner jag att jag skulle vilja ge något tillbaka till andra med liknande erarenheter. Tycker att det är jättebra att du lyft ämnet och vågat prata öppet om det!
Therese Eriksson: Hej Paulina! Du kan gå in på vår hemsida www.maskrosbarn.org, där finns våra kontaktuppgifter. Om du vill kan du skicka ett mail till oss, vi kommer att behöva mer stöd av volontärer. Jag vet att man kan arbeta ideellt som hjälpledare vid stödgrupper för barn och ungdomar på vissa ställen. Gå in på din kommuns hemsida för att se vad just de erbjuder till barnen i kommunen. Mvh Therese Eriksson