moderator: Välkomna! Nu börjar chatten med Fredrik Warberg.

Marina: Hej Fredrik, Tror du att vi i de industrialiserade länderna, så som till exempel i Sverige, egentligen behöver arbeta så mycket som vi gör? Behöver samhället egentligen alla dessa timmar med arbetskraft eller har "arbete" helt enkelt blivit ett mantra som vi följer blint utan att reflektera över om det egentligen behövs? Utvecklar vi ett högteknologiskt samhälle i vilken vi har kommit in i en ond cirkel där vi arbetar för att utveckla relativt onödiga produkter och med vår egen lön så konsumerar vi dessa produkter? I andra, mindre industrialiserade, delar av världen så ser kraven givetvis annorlunda ut. Skulle vara intressant att höra om du har några tankar kring detta! Tack!
Fredrik Warberg: För att försöka svara kort på din långa och innehållsrika fråga kan jag säga att min uppfattning är att många av oss i västvärlden arbetar mer än vi behöver för att konsumera prylar och tjänster vi inte behöver och som inte bidrar till egentlig ökning av vår livsvalitet. // Fredrik W.

Micke: Vad är ditt bästa tips för att klara dagens press med heltidsarbete och familj och samtidigt känna lycka och tillfredställelse?
Fredrik Warberg: Micke. Jag är inte mycket för enkla tips. Därför får du ett svårt: rimlifiera ambitionsnivån. D v s försök att ha rimliga ambitioner - framför allt på de områden som är mindre viktiga för välbefinnandet och livstillfredställelsen. //Fredrik W.

Ewa: Varför tror du att det blivit ett så stort intressse kring att leva enklare? Vad säger forskning om detta? (Att folk åtminstone säger att de vill de- men kanske inte alltid agerar.)
Fredrik Warberg: Hej Eva Vi har ju länge provat att konsumera oss lyckliga. Detta utan större framgång, i alla fall över en viss gräns. Kanske fler och fler också börjar förstå ekorrhjulets drivande mekanismer: önskan om mer konsumtion, som ofta kräver mer arbete, som ofta leder till mindre tid och ork till annat, som ofta leder till mindre välbefinnande som ofta leder til försök att konsumera sig till välbefinnande, som... När det gäller forskning så kommer det framöver från Chalmers som handlar om kopplingen mellan hållbarhet och välbefinnande. Spännande. // Fredrik W.

Jonas: Jag är lite av en perfektionist och tidsoptimist. Hur skall jag motivera mig själv att prioritera tidsramar mer än det kompromisslösa resultatet? Finns det några enklare övningar jag kan göra för att bli bättre på att satsa på "80% perfektion" (god nog) och bli klar i tid än att satsa på det perfekta resultatet och därmed strunta i tiden? Tack på förhand!
Fredrik Warberg: Jonas Hoppla, hoppla - en perfektionist. Ett ordspråk säger "perfect is the fiercest enemy of good enough". Men du är ju på helt rätt spår. Kanske kan du så småningom tänka i termer av 65% perfektion. Och sedan gradvis byta ut ordet perfekt mot tillräckligt bra. Eller försöka byta innebörd i ordet perfekt - att du är perfekt d ådu lyckas gör något tillräckligt bra i tid. Jag kan bara säga lycka till. //Fredrik W.

Lazyman: Har alltid jobbat oerhört mycket, och tjänat bra. Driver nu ett enmansbolag, och får ofta dåligt samvete för att jag inte jobbar lika mycket längre och faktiskt innerst inne njuter av friheten, trots att det inte ger lika mycket pengar. Kan till och med skämmas lite inför vänner och bekanta. Hur ska jag förhålla mig till det?
Fredrik Warberg: Lazyman Jag tycker du kan vara stolt istället för att skämmas. Men det är ju lätt att säga. Samtidigt - tror du att vänner och bekanta tycker du var fräckare och smartare och förtjänade mer uppskattning då du jobbade mer och tjänade mer än nu när du njuter av friheten? Full almanacka och tätt konto som grund för uppskattning känns rätt så passé. Kanske blir du istället bekantskapskretsens förebild om du står upp för din nyvunna frihet. //Fredrik W

Hasse: Hej, En central fråga är ju hur man fixar det ekonomiskt. Har bott utomlands i närmare 20 år och tappat känslan för prisnivån i Sverige. Gissar att "standardsvaret" skulle vara att "det beror på" hur enkelt man är beredd att leva - men kan du säga något lite mer konkret om hur mycket man bör ha att leva på per månad för att kunna långsiktigt ta makten över sin egen tid och inte vara beroende av t ex ett lönearbete ? Utan i stället kanske engagera sig i frivilligarbete (utan lön) och/eller personlig utveckling.
Fredrik Warberg: Hasse Som du själv antyder finns inget enkelt svar. Du får inte heller någon konkret summa av mig. Jag tror ju på följande recept för att känna att ekonomin är tilräcklig: låga fasta kostnader och låga konsumtionsönskemål. Det är vi längtar efter att köpa saker som kostar pengar vi inte har som vi känner att ekonomin är otillräcklig. Du kan ju också prova att vara med den kampanj som Klimataktion driver - att prova att leva på nivån för försörjningsstöd (f. d socialbidrag) melan 24 oktober och 18 december. //Fredrik W

Anders: Vi lever medvetet enkelt, Två vuxna och två barn på ca 13000 i månaden. Det går oftast bra, men jag är konstant stressad över att leva på marginalen. Trycket från samhället är stort, det är svårt att stå emot. Det krävs nästan nya kläder för att accepteras på jobbet, barnen måste få gå på aktiviteter som alla andra för att inte bli utanför etc. Hur hanterar man kraven från omvärlden och hur hanterar man bäst att det är tomt på kontot en vecka innan nästa barnbidrag. Det är ju meningslöst med en massa ledig tid om man ändå får magsår av ekonomisk stress.
Fredrik Warberg: Anders Din fråga är mycket bra, men svår att svara vettigt på. Det är ju också väldigt svårt att ställa den medvetet valda enkelheten mot de krav och förväntningar som vi upplever - egna och omgivningens. Men det kanske ändå är det som krävs... Är det inte så att allt har sitt pris? Det låter inte helt enkelt med tomt konto och magsår. Men om det ändå fungerar bra oftast (och ni uppenbarligen har överlevt), så kanske det är oron som är viktig att hantera och kanske försöka mildra. Kanske inte så mycket svar som lite funderingar.... //Fredrik W

Oskar: Jag står med ena foten på nuvarande och välbetalda jobb och den andra utanför, på väg mot ngt annat. Jag vågar dock inte ta steget, har du något tips? Jag utbildar mig som skribent och inom fotografi ngt som skiljer sig från min akademiska examen.
Fredrik Warberg: Oskar Kanske ville du ha svar, men du får istället några frågor: - vad får du offra om du byter fot? vad är det värt? - vad tror du kan bli bättre? vad är det värt? - vad händer om du stannar kvar? - vad händer om det inte blir som du tänkt dig om du byter? Om du har den huvudsakliga vikten på ena foten, kan det vara ett tecken på att du är på väg att lyfta den andra och ta ett steg... Har några kompisar som läst och jobbat igenom boken "What colour is your parachute" och faktiskt hittat vad som är deras grej egentligen. Men jag vet inte.. //Fredrik W

Lena: Är inte makten över tiden, konsumtionsprotester och liknande endast en medelklassfråga? Det är dyrt att vara fattig, lyder ju ett gammalt talesätt.
Fredrik Warberg: Lena Jag kan ju inte säga hur saker är, men det är klart att det inte är aktuellt för mig med konsumtionsprotester om jag har låg lön, lever mycket sparsamt och ändå har svårt att få ihop till mat och hyra. Den som svälter behöver ju inte tänka på bantning. Makt över tiden kan ju vara en fråga dels för de som inte lyckas fylla sin tid med tillräckligt värdefullt innehåll och dels för de som inte tycker att den räcker till till det de vill att den ska räcka till till. Det är mest de senare man pratar om idag. Som jag ser det kan vi ha rimliga ambitioner med vad vi vill att tiden ska räcka till till eller orimliga. I det senare fallet upplever vi sannolikt att vi har tidsbrist. Om detta går att hänföra till klass, vågar jag inte uttala mig om, men det är möjligt. Har jört om undersökningar som säger att de som har s.k fria yrken har störst upplevelse av tidsbrist och svårigheter att hålla balansen mellan arbete och resten av livet //Fredrik W

Elinsabeth: Hej Fredrik Jag är 28 år och arbetar som hög chef i ett större företag. En fantastisk chans för en så ung person skulle de flesta tycka. Men jag är inte nöjd. Konstanta möten, en känsla av att inte hinna med, mina fritidsintressen är helt borta, hinner inte träffa mina vänner, telefonen är påslagen dygnet runt, min privata relation blir lidande, jag blir otrevlig och mår dåligt. Min chef är mycket tydlig med att deltidsarbete inte kommer på frågan när man har en chefsposition o.s.v.. Jag vet att jag inte orkar hålla på så här i längden. Men man har ju stora studielån som skall betalas tillbaka, och det är en fantastisk chans för mig att kunna betala av dem på bara ett par års arbete. Men jag vill inte göra det här, vill ju slita sönder mig så fullständigt som jag känner att jag gör. Om du hade varig jag - hade du helt enkelt sagt upp dig? Även om du haft stora studieskulder?
Fredrik Warberg: Elisabeth Jag kan inte ge dig något råd annat än att verkligen ge dig själv utrymme att reflektera över vad som egentligen är verkligt väsentligt för dig + vilka konsekvenser du tror att det ena eller andra valet kommer att få för de väsentliga sakerna. På kort såväl som lång sikt. Lycka till oavsett. ///Frredrik W

Anki: Hej! Jag gör mitt bästa för att inte växla upp och fastna i livstilsinflation. Det är lätt att vara vara tuff mot sig själv som vuxen men svårare att göra en bra avvägning när det gäller barnen. Jag vill vara en förebild och visa att man kan gå sin egen väg men samtidigt vill jag att inte att vår livsstil skall sticka ut för mycket så att barnen uppfattas som för annorlunda av sina klasskompisar. Jag misstänker att det blir allt svårare ju äldre barnen blir. Vad är din erfarenhet?
Fredrik Warberg: Anki Min erfarenhet när det gäller barnen är att de i vissa perioder vill att familjen inte alls ska sticka ut (vara helt osynlig, helst) och att de in andra perioder tycker det är kul att sticka ut. Omöjlig ekvation? Jag tänker att om man håller sin linje över tid så är det inte bar så att det tar ut vartannat i barnens svängningar utan också att man stärks i att leva på det sätt som känns rätt. Att leva enligt den egna övertygelsen är väl den viktigaste modellen för barnen och ger också respekt hos omgivningen - även om det ibland kan kännas tufft så är det många som längtar efter att förändra mönster, men inte själva vågar eller får tummen ur. Tror jag. //Fredrik W.

Oskar: Jag känner att jag inte har makt över situationen. Måsten överallt. Hur hinner jag med allt?
Fredrik Warberg: Oskar Om du upplever måsten överallt, så kommer du aldrig att hinna med. Framför allt inte allt. Vilka måsten är verkligen måsten? Vem säger att det är ett måste? Ifrågasätt! Du måste kanske inte följa med i måstefloden. //FredrikW

moderator: Då stänger vi chatten nu. Tack alla som medverkat!

Lotta: Hej! Jag och min man arbetar varsina 3 dagar i veckan, vilket gör att båda jobbar måndagen och de andra veckodagarna tar vi varannan dag och varannan dag hämtar den ena barnen och följer till aktiviteter. Vi trivs mycket bra med det här och undrar hur heltidsarbetande föräldrar (där båda arbetar) överhuvudtaget kan stå ut med så pressade scheman som det måste bli då. Det är ett val vi har gjort för länge sedan då vi förstod att tiden är så mycket mer värd än pengarna så länge man ändå kan ha det bra. Viktigt att nämna är att vi äger vår bostad och inte har några lån på den. Vi kan unna oss rätt mycket på det sättet, det ända vi saknar är långresorna till Asien... Ingen reagerar på att det skulle vara ett konstigt val, tvärtom, de skulle också vilja ha någon liknande lösning bara det gick. Sägas kan att vi bor i Rom. Det vore kanske bra om företagen kunde ge mer möjlighet till deltidsarbete både för män och kvinnor? /Lotta
Fredrik Warberg: Lotta Det upplägg ni har när det gäller jobb låter lysande. Det vore förnämligt om möjligheterna att välja denna modell där båda kan klara sig på att jobba 60% fanns tillgänglig för många människor även i Sverige. I kombination med lite eller inga lån ger detta ju både tid och utrymme för annat. Tyvärr är detta en utopi för många människor med låg lön och hög hyra, men ni är att gratulera. Jag undrar bara - hur kan ni sakna att resa till Asien? Ni bor ju i Rom!!! //Fredrik W

Daniel: Hur gör man för att hinna med allt man vill på bara 24 timmar per dygn, och bara 7 dagar i veckan?
Fredrik Warberg: Daniel Det enda jag kan tänka mig utan att veta vad och hur mycket du vill är - försök att vilja lite mindre. Om tiden inte räcker till till det du vill är det ju ingen idé att hoppas på mer tid, utan att ifrågasätta rimligheten i att hinna med det du vill. Sålla bort det som ger minst värde och ge plats för det som är verkligt viktigt. //Fredrik W

Ola Lindén: Vilket är ditt allra bästa tips om du ska ge ett enda för at man ska känna att dagarna räcker till trots att det är många bollar i luften hela tiden?
Fredrik Warberg: Ola Acceptera att du inte kommer att känna att dagarna räcker till med det antalet bollar i luften hela tiden. För det kanske är orimligt? Sedan kan du ju bestämma dig - om du vill förändra något - för att ha lite förre bolla i luften åtminstone halva tiden... //Fredrik W.

Dagmar: Har fyllt 50 och lovat mig ett liv med mera / annan livskvalité. Har en sjuk make (Parkinsons). Uplever att krav ställs mest inifrån mig själv att räcka till. Den som sedan inte orkar leva ett liv med kvalitetstid, lugna stunder i vacker natur mm - gissa vem det är: just det. Det är jag. Har du ett bra tips (finns det sådana?) som gör att jag klarar både omvärldens krav på den "duktiga flickan" (mig) men framförallt mina egna? Det är så lätt att falla tillbaka i rutinens pöl och städa/röja/fixa/dona istället för att lyfta blicken över tallriken och sedan ta en lång höstpromenad istället för at ta sig an smutstvätten...
Fredrik Warberg: Dagmar Tänk om det fanns enkla tips.... Förstår att det känns viktigt att vara "duktig" i din situation och att det kanske kan kännas lite skamligt att tänka på dig själv. Frågan är bara hur länge du kan vara "duktig" och värdefull för din man om du inte fixar att vara duktig på att hålla ditt eget välbefinnande på en rimlig nivå. Om du sitter hårt fast i duktig-flicka-fällan kan du kanske inleda en kampanj de kommande veckorna där du berömmer dig själv som verkligt duktig om du klarar att ta en promenad istället för att ta itu med smutstvätten. Skulle inte tro att någon skulle få bestående men av detta. //Fredrik W

Henrik: Hej Som småföretagare i konsultbranschen "vågar" man inte alltid tacka nej till uppdrag med risk att förlora ytterligare framtid förfrågningar. Detta även om man har full agenda och mer arbeten än man redan hinner med. Det betyder att kvällar och helger går åt för att inte sänka kvalitetet på sitt arbete mot kund, vilket inte är bra. Dessutom går man runt med en känsla över att aldrig riktigt komma ikapp på kontoret. Det i sig är tärande på psyket. Så resultatet blir lite och begränsad fritid som är fylld av dåligt samvete för att man inte jobbar.... Ganska låg livskvalitet kan man tycka. Hur göra för att skapa förändring kring det?
Fredrik Warberg: Henrik Ett klassiskt småföretagardilemma. Har egentligen ingen konkret idé att komma med. Kanske kan du separera dina roller och ha ett utvecklingssamtal med dig själv - en roll är chef som vill ha ut något av medarbetaren (inte bara på kort sikt utan lång) och en är medarbetaren som känner sig sliten och tärd på av pressen på intjäning. Skulle hur som helst vara spännande att lyssna på den kommunikationen. En annan väg kan vara att väga olika drivkrafter som kanske delvis motverkar varandra. Vad är känslan av ekonomisk trygghet värd - den som gör att vi inte tackar nej till uppdrag vi inte hinner med? Vilka är kostnaderna för den känslan? Vad skulle ökat utrymme vara värt? Vad skulle det kosta? //Fredrik W

Per: Hej kan du ge några enkla råd hur jag får mer gjort med mindre tid?
Fredrik Warberg: Per Nej, det har jag inte. Däremot ett annat enkelt råd: försök ägna den tid du har till verkligen väsentliga saker. //Fredrik W

Maria: Det är så självklart att den som jobbar mycket jagar prylar och konsumtion. Så är det inte för många. Jag jobbar jättemycket för att försörja familjen, skaffa skor till barna. Hur kan jag ta makt över min tid när det finns munnar att mätta?
Fredrik Warberg: Maria Du menar kanske att det verkar självklart i debatten? I min värld kan man jobba mycket av olika skäl - för att man är engagerad, för att göra karriär, för att tjäna pengar. Pengar behöver vi ju såklart för att kunna konsumera mat, bostad och kläder. Och har vi låg lön och många munnar att mätta så är det ju svårt att jobba 60%. Det som jag tycker är problematiskt på flera sätt är inte grundläggande konsumtion utan överkonsumtion och konsumism. Definitionen på konsumism är "att med hjälp av materiell konsumtion försöka tillfredsställa icke-materiella behov". Till exempel att köpa statusprylar för att stärka självkänslan eller känslan av att "vara med". Grejen är att sådant inte åtgärdar orsaken och bara hjälpligt lindrar symptomen. För att inte tala om de miljömässiga effekterna. Kanske får vi också vara lite realistiska med ambitionerna att känna att vi har makt över tiden. Det går kanske inte att få den känslan i alla livsfaser. Kanske inte ens med låga fasta kostnader och minimala konsumtionsönskemål? Men kanske ökar förutsättningarna när barnen är lite större? //Fredrik W

Anna Nylund: Hej! mycket av min arbetstid går åt till interna möten; jag sitter med i flera olika arbetsgrupper och ingen av grupperna tar så mycket tid i sig men sammanlagt går typ halva arbetsveckan åt det. Tips?
Fredrik Warberg: Anna Är inte mycket för tips, men Ok då. Ifrågasätt! T. ex i vilken omfattning de möten och grupper du är med i bidrar till det som är meningsfulla för det du vill/ska åstadkomma och i vilken omfattning de motverkar. Eller ifrågasätt vad det är som gör att du sitter med i så många grupper: realistisk ambitonsnivå? svårt att säga nej till att ingå i grupper? smickrad? eler vad? //Fredrik W

Mats I: Finns tid? Att ta makten över sin tid tolkas här som att man gör något som man vill göra istället för att känna sig tvingad att göra något annat. Jag förstår egentligen inte vad detta har med tid att göra. Klockan går väl oberoende av vad man gör.
Fredrik Warberg: Mats Att ta makten över sin tid tolkas nog väldigt olika av olika personer med olika situationer. Men visst går klockan för oss alla. Det handlar väl mest om vad vi får ut av det vi använder tiden och orken till. Vi kan ju istället fråga oss då och då på vilket sätt det vi ägnat tid och ork åt det senaste dygnet eller den veckan, månaden eller året har bidragit till vårt eget och omgivningens välbefinnande. //Fredrik W

Alla tillsamman: Hej, är detta inte ett I-landslyxproblem? De flesta i världen tänker väl på att få mat, husrum, trygghet, sjukvård o.s.v. Om vi arbetar mindre får vi dessutom mindre medel till det gemensamma, det som gör att vi kan försöka utjämna orättvisor även i Sverige.
Fredrik Warberg: Att vi tappar kontrollen över tid och ork som resultat av att vi överskonsumerar saker vi inte egentligen behöver och inte har tid att använda är ett individuellt i-landsproblem som leder till globala problem som följd av utarmning av begränsade och orättvist fördelade resurser, utsläpp med mera. I Sverige kan de flesta som har ett arbete, även med låg lön, klara en rimlig konsumtionsnivå av mat, bostad och andra grundläggande behov. Det är bra. Men det är inte lätt att nöja sig med en rimlig nivå med alla de budskap som träffar oss om att räddningen för välfärden är vi ska konsumera mer. Att vi är solidariska om vi konsumerar mer än vi behöver, för då får vi pengar till det gemensamma. Men min uppfattning är att om någon kommer på att det skulle påverka sin livskvalitet positivt med minskad konsumtion och därmed minska behovet av inflödet av pengar och därmed kunna öka utrymmet för andra värdefulla saker, så tycker jag inte att vi som enskild person bör ta ansvaret för samhällsekonomin på våra egna axlar. Ur miljösolidarisk synpunkt är i alla fall det bästa vi kan göra att konsumera mindre (och annorlunda). Och om det verkligen är så att vi behöver offra vårt välbefinnande för att vi tvingas jobba mer än vi behöver, vill och orkar för att hålla igång produktion och konsumtion av saker som inte egentligen ökar värdet i våra vardagar - då bör vi kanske fundera över vart samhällsutvecklingen är på väg. Är det inte då ett systemfel? Kanske finns det andra sätt att bygga ett rättvist samhälle på än ohämmad ökning av icke välbefinnandefrämjande konsumtion? Tror och hoppas i alla fall //Fredrik W

Ninanna: Jag är intresserad av Tidsverkstan. Var i Stockholm kan jag köpa er bok , ta del av era ideer, och kanske gå en tidsverkstadskurs?
Fredrik Warberg: Kul. Kolla bohandel och hemsida. //Fredrik W

Klara: Jag känner att det framför allt krävs mod att våga leva enklare. Hur fick du ditt mod? Och vad betyder det att leva enklare för dig? Jobbar du deltid till exempel?
Fredrik Warberg: Klara Vet inte om det alltid krävs mod. Beror delvis kanske på hur vi tror att omgivningen ska uppfatta det när vi gör förändringar. Kan vara lätt at bli rädd för att avvika, sticka ut och behöva stå till svars. Men ibland är det bara nödvändigt att skifta och då behöver vi inte vara modiga. Jag är inte särskilt modig utan försöker bara leva på ett sätt som känns hyfsat rätt för mig. Att leva enkelt för mig? Det känns enkelt då jag håller mig någorlunda inom de ramar som mina värderingar sätter. Deltid? Ibland heltid, ibland deltid, ibland övertid och ibland ingen tid. Vad det blir vet jag inte, men just mig passar det. //Fredrik W