Johan: I ett fall som det i Östersund - har Jonas och hans mamma någon möjlighet att få upprättelse, och i så fall hur? Vad kan kommunen ställas till svars för, och i vilka instanser?
Ragnar Olinder: Nej det är svårt att få upprättelse i efterhand. I så fall måste det tydligt kunna visas att en myndighetsperson begått tjänstefel. Brister i handläggning av beslut hos kommunen kan annars anmälas till länsstyrelsen. Även JO är en insatns att klaga till. I övrigt kan man överklaga beslut som rör LVU till förvaltningsdomstol (länsrätt kammarrätt och regeringsrätt).
Maria: Vad anser ni om att tvåldsamma utåtagerande tonåringar med särskilda behov går i särklass som är integrerad i en vanlig högstadieskola i ett sk problemområde? Jag har erfarenhete som personal och det är att vi ska tåla slag, hot etc och även skydda elever i de " vanliga " klasserna mot våld som kan blossa upp närsomhelst. Mamman motsätter sig specialskola och därför kallas Fryshuskillar in som vakter. All annan personal är inte behörig eller utbildad på Särskole-elever heller. HUR får man föräldrar att flytta sina barn till ngt som kanske ej är en "vanlig" skola men BÄTTRE för alla parter. Kan ni tänka er att bli slagna på er arbetsplats? Jag undrar varför just Särskolepersonal ska vara extra tåliga med de lönerna och NOLL makt det är bara pengar som styr tyvärr!!!! Så HUR gör vi med föräldrar som inte VILL se sitt barn med denna diagnos?
Eva Nordin-Olson: Du beskriver en situation i skolan som tyvärr inte är ovanlig kring elever med kognitiva funktionsnedsättningar och problemskapande beteenden. Min erfarenhet är att man inte ger rätt stöd och att man inte tillräckligt väl kartlagt elvens behov, vad betyder funktionsnedsättning för just den här eleven? Hur är det med förmågor som hur tänker eleven, hur tolkar han/hon information, hur förstår man muntlig kommunikation, hur kan man själv beskriva och uttrycka behov, hur är förmågan att hantera sinnesintryck osv och utifrån det anpassa såväl lärmiljö som pedagogisk metodik och bemötande, förhållningssätt. För att kunna göra det krävs specialiserad kompetens. Det är det ena, det andra är att problemskapande beteenden ofta ses som "beteendeproblem" som bemöts med åtgärder för korrrigera beteendet med t o m vakter. Det förvärrar ofta problemen. Istället behövs helt andra redskap som handlar om att utifrån respekt och kunskap möta elever och deras individuella behov på ett värdigt sätt. Inte kräva att barn som inte kan förstå och kontrollera sitt beteende ska kunna det. Självklart ska man inte acceptera att bli slagen på sin arbetsplats. Det finns bra metoder och bra kunskap att möta och hantera den situation du beskriver. De resurser och den kompetensen måste självklart till i en så svår situation. Ang Föräldrar som inte vill... är det för mig ett uttryck för att det finns ett kommunikationsproblem. När föräldrar beskriver en liknande situation är det ofta i andra termer som att skolan inte lyssnar på mig, att skolan inte förstår mitt barns behov. Det är viktigt att skapa en god relation till föräldrar och utgå från att föräldern har mycket stor kunskap om just sitt barn och att skolan har stor kunskap om barn i allmänhet, pedagogik osv. Båda dessa kunskaper behövs.
Tomas: Min son har fått diagnosen dyselexi och skolan ställde initialt upp på ett bra sätt. Tiden går och engagemanget har börja sina från skolans håll..! Vilka krav kan/bör vi ställa på skolan? Vad kan vi göra som föräldrar?
Ragnar Olinder: Varje elev har rätt att få särskilt stöd utifrån det behov eleven har. Rektor har ett ansvar att det upprättas åtgärdsprogram för elev när det föreligger behov. Det är något ni kan föra fram till rektor. För ytterligare info tag kontakt med dyslexiförbundet.
Aspi: När skall vi tala om för vår son att han har autismspektrum störning. Han är 9 år. Han verkar inte lida nämvärt av sin funktionsnedsättning.
Eva Nordin-Olson: Går inte att svara generellt på. Olika från barn till barn. Rådgör med någon i det specialiserade team som jag hoppas att ni har kontakt med. Mångas erfarenhet är dock att det är just i den ålder din son är i som barnen själva börjar fundera och känna sig annorlunda.
Förundrad: Kan ni som läkare och företrädare för sjukvård och organisationen få riktig insyn i dessa fall? Har ni varit i kontakt med bup, skolan, soc etc, tagit del av domar och satt er in i ärendena eller tittar ni också på detta utifrån tidningsartiklarna? Har ni tagit ställning och i så fall hur? Jag tycker det är svårt att ta ställning i frågor som Jonas och Fredrik då jag inte har alla fakta. Media söker ju inte heller den sanna bilden av vad som förevarit utan vill nå ut med en säljande historia. I alla de artiklar och reportage där jag haft kunskap om faktiska förhållandena har jag kunnat se att det som skrivs är förbluffande felaktigt. Jag kan tänka mig att exempelvis samarbetsvilja och vad man gjort och inte gjort som vanligt beskrivs helt olika beroende på vilken part man frågar. Det gäller vid skilsmässor och de flesta jobbiga situationer. I efterhand förskönas den egna viljan till samarbete och vad man gjort. Har ärendena varit uppe i domstol, länsrätt och kammarrätt? Jonas fick tydligen byta placering/hem några gånger. Vad var det för familjehem han placerades vid? Det framgår inte men ibland kan det vad jag förstår till och med vara hos släktingar placering sker. Hur var det i detta fall? Vi som läser DN får aldrig svar på dessa frågor då de flesta inblandade juridiskt helt rätt håller på sin sekretess för att skydda de inblandade. Jag tror på människor och blir ledsen när jag läser om detta men jag tror inte att alla velat Jonas ont utan att de inblandade nog gjort vad de förmått och ansett vara rätt då när besluten fattades.
Ragnar Olinder: Hej! Jag har själv varit inblandad i ärendet som ombud åt Jonas det sista året och har tagit del av alla handlingar. Uppgifterna som återgetts i artiklarna är helt korrekta och har inte vinklats. Socialtjänsten har också fått möjlighet att bemöta innehållet i artiklarna i artiklarna. Tyvärr kan verkligheten vara så grym och desto viktigare att det kommer upp till diskussion och förhoppningsvis leder till förändring.
Maria: Alla är vi olika och oavsett om ett barn har en "diagnos" eller ej så är det inte alla som klarar av det tuffa klimat som råder på skolorna. Ett för övrigt intelligent, vetgirigt och väl fungerande barn kan definitivt få sina sämsta sidor framlockade på en skola p g a till exempel okänsliga, agressiva, olyhörda, okunniga lärare i kombination med olyckliga sammansättninar i elevgrupperna och därmed brist på vänner. Hur går man vidare om man försökt tala med lärare och rektor, gör sitt bästa att bjuda till för att öka kamratskapen mellan föräldrar och elever och stötta sitt barn att prova nya strategier, försöka att inte ta så allvarligt på "incidenter", att skaffa sig mer intressen utanför skolan etc etc men barnet ändå mår dåligt i skolan, inte får riktiga vänner och upplever de vuxna på skolan som elaka och otrevliga? Har redan bytt skola en gång och upplever ungefär samma sak; det är djungelns lag som råder och det skolan väljer att inte se det "finns inte". Måste vi lära vårt barn till "värsting" för att få respekt och bli lämnad ifred (från alla håll) eller har vi missat någon utväg? Måste det betyda att sonen har en "diagnos" för att han tar så illa vid sig och inte trivs i "systemet"?
Eva Nordin-Olson: Du lyfter något väldigt allvarligt som handlar om grundsyn på barn och barns olikheter. Attityder och förhållningssätt till barn som avviker något från en allt snävare norm. Skolan har här ett väldigt stort ansvar att implementera en grundsyn och värderingar som bygger på respekt, kunskap och tolerans. Det har inte med diagnos eller ej att göra. Sen är det så att barn med neuriopsykiatriska funktionsnedsättningar drabbas kanske hårdast av brister i drundsyn på en skola.
Lena: Varför tar skolor och myndigheter inte tillräcklig hänsyn till barns diagnoser? Vad tror ni?
Eva Nordin-Olson: Brist på kunskap kring funktionsnedsättningar som inte "inte syns"
monica: Om en ungdom har ett LVU är det då fortfarande jag som vårdnadshavare/ förälder som har det juridiska ansvaret eller ligger det hos socialtjänsten. Jag har ställt den frågan till många inom socialtjänsten men inte kunnat få ett entydigt svar. Är det skillnad på ansvaret om det är i LVU i hemmet eller på annan plats ?
Ragnar Olinder: Som förälder är du fortfarande vårdnadshavare enligt föräldrabalken, men barnets vårdansvar övergår till socialnämnden. Det innebär att socialnämnden är ansvarig för att barnet får den vård och omvårdnad som barnet behöver. Socialnämnden måste därför aktivt tillse (besök m.m.) att barnet får den vård och omsorg som behövs. Detta gäller oavsett vilken form av LVU-boende det gäller.
hej: jag heter angelica och jag har diagnosen ADHD och jag undrar om skolorna verkligen har utbildning om diagnoser? för om de hade det skule de väll behandla oss på anorlunda sätt
Eva Nordin-Olson: En del skolor har riktigt bra kunskap, andra nästan ingen. Vår erfarenhet är att där kunskap finns fungerar allt bättre, eleverna mår bättre, lär sig mer, utvecklas mer och samarbetet mellan hem och skola fungerar bra.
Josefin: Hej! Jag har en son med aspergers syndrom. Att läsa om Jonas gör mig verkligen ledsen. Det är mycket viktigt att man skriver om detta och att skolor och myndigheter lär sig att se orsaker till problemen för att göra rätt bedömning. Skriv gärna också om positiva exempel. Jag vill inte lämna ut mitt barn men lärarna på Thorildsplans gymnasium har varit fantastiskt förstående och underlättat mycket för mitt barn.
Eva Nordin-Olson: Det är verkligen viktigt att sprida alla goda exempel som finns och visa att kunskap gör skillnad.
Maja: Vi har ju haft en debatt om "bokstavsbarn" i Sverige. Jag undrar hur mycket ni tror att motståndet mot s k bokstavsdiagnoser spelar in när det gäller det dåliga bemötandet. Kunskapsbrist är ju en sak, dåligt men går trots allt att göra något åt. Ideologiska motsättningar är svårare?
Eva Nordin-Olson: Tyvärr så tror jag att du har rätt, att det fortfarande spelar en stor roll. Inom vår organisation upplevde vi på 70-80 -talet samma ifrågasättande av föräldrar till barn mned autism sov vi idag ser kring Aspergers syndrom, adhd och andra neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Det är ett stort problem när ideologiska skäl hindrar kunskapsutveckling. På det här området är det så många missförstånd om vad en "diagnos" är. Allt från att den är hindrande, stämplande, kategoriserande, deterministisk osv. En diagnos är aldrig generell eller allmängiltig utan högst individuell. det viktiga är att den visar på "dolda"svårigheter i sättat att tänka, förstå, kommunicera och att hantera sinnesintryck. Något som är en förutsättning för att kunna möta varje barn med respekt.
Marianne: Är det fel att gå ut med att personer med Autism och Asperger Syndrom inte bör sättas på behandlingshem för narkotikamissbrukare och kriminella om de inte själva är missbrukare eller kriminella?
Eva Nordin-Olson: Nej, har man inte missbruksproblem ska man inte vara på ett sådant behandlingshem. Har man Autism/Aspergers syndrom och missbruk ska man till ett behandlingshem som har kunskap om både funktionshindret och nissbruk vid detsamma.
Jana: Är fallen som Jonas och Fredrik vanliga? Hör ni ofta om fall som dessa- där skolan och myndigheter inte lyssnar på barnen?
Ragnar Olinder: Alla fall kanske inte är lika uppenbart anmärkningsvärda, men tyvärr råder en stor okunskap om autism ute i samhället som drabbar barn (och vuxna) med autismspektrumtillstånd. Tyvärr lyssnar inte inblandade myndigheter på vare sig föräldrar eller barn.
Linda: Jag undrar alltid varför man inte pratar med olika funktionsnedsättningar ute i skolorna och minskar klyftan mellan "friska" barn och barn med särskilda behov. Min son har en cp-skada, men jag drar mig för att använda det namnet för när jag gör det så ryggar folk tillbaka. Alla tror att CP = dum i huvudet. Vilket är helt fel, min son ligger tom 1 år över genomsnittet på ordförståelsetest som gjorts. Det finns en stor okunskap i alla åldrar och samhällsklasser och jag tycker det ligger ett stort ansvar på skolorna att informera om olikheterna i samhället. Hur kan det dessutom vara accepterat att använda ordet CP som skällsord, det är för mig en gåta. Hur ser ni på det?
Eva Nordin-Olson: Håller med. Att Cp blivit en skällsord tror jag bl a beror på den okunskapen om olikheter och funktionshinder.
Ulf Andersson: Alla dessa diagnoser; var kommer de ifrån? Läst en hel del i böcker och på Internet att flour (flouride) i tandkräm och munskölj är största orsaken till sjukdomar/åkommor; vad säger ni om detta? Om ni tvivlar kan jag bifoga info som klart och tydligt anger detta; med dessa möjligheter till info via Internet och bloggar osv sprider sig en kunskap som går stick i stäv med vad läkarkåren/myndigheter lurar i oss människor. Vaccin som kommer ofta från samma tillverkare - GSK - som marknadsför både tandkrämen Sensodyne och medicin/vaccin tjänar pengar i alla led. Först förgiftar de oss med flour, sedan kommer de med en lösning...ännu mera gift i form av syntetiskt framställda vacciner. En bipacksedel som skall finnas med i en tillverkares förpackningar av vaccin har läckt ut och finns på Internet, vilken visar fruktansvärda bieffkter. Vad görs åt detta???Godkänner det och sprider ut ett budskap att du dör av influensan, du måste vaccinera dig!! Bieffekterna som du får har vi annan medicin för. Garanterat svarar ni med att vi måste följa vad som rekommenderas av myndigheter/verk, eller hur? Vi vet att skador från bl a flour är det som orsakar mångas lidande; ostoeporos, adhd, emaljförvagning/skörhet, körtelrubbningar osv osv. Berätta sanningen nu; sluta ljuga om detta.
Eva Nordin-Olson: Att värdera kunskap är viktigt. I dag sprids mängder av kunskap på internet, som inte går att kontrollera. Kunskap om orsaksamband måste bygga på oberoende forskning, välgjorda studier med hög kvalite på forskningsmetodik och att studierna är tillräckligt stora och att resultaten upprepats av flera oberoende forskargrupper. Under de år jag verkat inom autismområdet har det genom åren dykt upp mängder av hypoteser om både orsaker och revolutionerande behandlingar, som väldigt ofta visade sig vara helt fel. Därför måste man ställa höga krav på underlaget till ett påstående om säkra orsakssamband.
karin: jag är allmänt kritisk till så kallade asperger klasser av flera anledningar. 1. Det bästa sättet att lära sig sociala regler att gå i vanlig klass. 2. den bästa sättet att sprida kunskap om asperger är om vi är tillsammans med barn som inte har asperger, så att de förstår vad funktionsnedsättningen innebär när de är vuxna. jag vet att det är svårt att få till det så. Jag själv gick i vanlig klass, men jag gick i en stödklass under 80-talet. Jag visste inte om att jag hade asperger på den tiden, utan det var för min dyselexi. Min mamma är lärare gjorde så att elevassistänten fick ta hand om den vanliga klassen och hon själv tog hand om eleverna som hade svårigheter. Därför att de är i större behov av hennes kunskaper, än vad elevassistenter och de som jobbar med speciallklasser oftast ha. jag själv tycker att det är viktigt att man går i vanlig klass så långt det är möjligt, och med specialla resurser, som var under 80-talet. Jag lärde mej enormt mycket på det. Där i mot tycker jag också att det ska finnas specialla "aspergerklasser" för elever som verkligen behover det, som har sådana svårigheter så normala skola är omöjligt. Men bedömningen ska ske på en individnivå. Vad behöver den här personen? jag tror att en del sätter in alla i aspergerklasser, utan att fundera över om de verkligen behöver det. Och andra nekar trots att personerna verkligen behöver... Sånt är fel. Det som hände Jonas anser jag är så fel, och det som hände Fredrik, oehört tragiskt! Kunskapen om vad autism/Asperger, ADHD är måste bli större hos skolan, poltiker och alla myndigheter så sådana här fall inte händer igen... Det här var direkt inte någon fråga, utan mera om egen erfarenhet...
Eva Nordin-Olson: Håller med
Marianne: Är det fel att gå ut med att personer med Autism och Asperger Syndrom inte bör sättas på behandlingshem för narkotikamissbrukare och kriminella om de inte själva är missbrukare eller kriminella?
Ragnar Olinder: Det som är avgörande är vilka behov barnet har. Om barnet behöver vård och stöd för destruktiva beteenden som drogmissbruk och kriminalitet skall de självklart ha hjälp för detta Om barnet dessutom har autism eller aspergers syndrom måste avgörande hänsyn tas till detta. I de fall som vi har granskat har barnet med autism/aspergers syndrom inte haft denna problematik. Eftersom hvb-hem dessutom ofta är uppbyggda kring destruktiva sociala beteenden utan särskild kompetens om autism är det inte en lämplig plats för ett barn med autism/Aspergers syndrom oavsett annan problematik. Istället behöver ett "hem" ordnas där barnet får stöd och hjälp att leva med sin funktionsnedsättning.
Annika: Varför är det så många "outbildade" personal/pedagoger som arbetar med barn i behov av särskilt stöd ute i våra skolor? Är det inte dags att se över detta och ta det till en högre nivå?
Eva Nordin-Olson: Jo, det är verkligen dags att göra det! Vi gör vad vi kan.
Lina: Vilka funktionsnedsättningar är det som oftast hamnar i kläm, om du förstår vad jag menar.
Eva Nordin-Olson: Minn erfarenhet att det inte handlar om fysiska funktionsnedsättningar i lika stor utsträckning som neuropsykiatriska, kognitiva och psykiska funktionsnedsättningar.
Peter: Det verkar så svårt att veta om ett barn har Aspergers. Vilka tydliga symtom kan man ofta se hos barn - och i vilken ålder?
Eva Nordin-Olson: Hos barn med Aspergers syndrom kan man se tydliga symptom från 4-7 års ålder. Läs gärna mer på vår hemsida www.autism.se eller autismforum.se
Anna: Hur kan man förklara/acceptera att barn idag far illa pga bristande kompetens och rutiner hos myndigheter? Man vet idag att många barn med diagnosen Asperger/Autism/Adhd far illa i den vanliga skolan och att de redan från låg ålder behöver specialinsatser för en positiv utveckling. Med ett adekvat och individanpassat stöd klarar sig ett stort antal av dessa personer att ta sig genom både skola och vuxenlivet pa ett bra och humant sätt. Kunskapen finns, men varför görs då ingenting? Hur kan inkompetenta personer få sitta och fatta beslut om dessa redan sa utsatta individer. Barnen, deras familjer och omgivning fortsätter att må dåligt! Var sitter bromsklossen för att hjälpa dessa barn in i samhället på det sätt som experter på området rekommenderar? Till vem ska en förbannad förälder kunna vända sig när man ser att barnets behov inte blir tillgodosett? Ska föräldrar, utöver att ta hand om sitt handikappade barn, verkligen behöva behöva bedriva rättsprocesser för att göra sig hörda i samhället ?
Ragnar Olinder: Bre frågor som är svåra att ge bra korta svar till. Spetskomptensen finns men på begränsade händer. Generellt sätt kan man säga att det hela det offentliga sektorn behöver genomgå en omfattande kvalitets- och kunskapslyft vad gäller neuropsykiatriska funktionsnedsättningar och då inte minst i skolvärlden och andra verksamnheter som har kommer i kontakt med barn. Föräldrar skall självklart inte behöva driva rättsprocesser. Vänd er till vårt förbund om ni som medlem behöver hjälp med rättsliga problem.
moderator: Då var det dags att avsluta chatten. Ett stort tack till alla medverkande!
Annette: Är det rätt att idiotförklara föräldrar till barn med autism? När det gäller informationen som föräldern kan ge kring barnets funktionshinder tas det som rappakalja på grund av kunskapsbrist hos skola och sociala myndigheter.
Ragnar Olinder: Självklart inte. Det är skrämmande att det fortfarande är på det viset. Behovet av kunskap är oerhört stort.
Elisabeth: Son till min sambo är snart 22 år gammal. Han är behörig att studiera utan att besitta kunskaper från gymnasieskola. Han förstår inte sina misslyckande, brist på kompisar, förståelse hur världen fungerar. Och det är kört. Vi kan inte göra mer än ta hand om honom. Han är vuxen! Han vägrar att ta till sig att han behöver hjälp. Han är snäll och omogen. Finns det kompetens i skolorna för att uppmärksamma sådana fall? Får man låta bli ungdomar gå igenom skolan utan att reagera att någon inte kan skriva någorlunda korrekt? Det är tragiskt att bli förklarad vuxen utan att vara vuxen, bara för att man var snäll och störde inte andra. Vad kan man göra för att förhindra att sådant ske?
Eva Nordin-Olson: Ja, det är verkligen tragiskt. Återigen är det bara genom kunskap vi kommer åt detta. Modern kunskap om funktionsnedsättningar som autism och Aspergers syndrom måste ingå i alla grundutbildningar som de för lärare, förskolelärare, psykolog, socionom, läkare, övrig hälso-och sjukvårdspersonal osv Sen tror jag att det faktiskt har blivit bättre. många skolor är i dag bra på att tidigt upptäck barn i behov av särskilt stöd på grund av en funktionsnedsättning.
Agneta: Resurserna handlar inte bara om rena pengar, utan även om kunskap och attityd. Vet ni vad som egentligen görs för att göra rektorer och lärare ska blir mer medvetna om hur viktigt det är att barn med särskilda behov blir synliggjorda och utredda i tid?
Eva Nordin-Olson: Det är väldigt viktigt det du skriver att resurser inte bara handlar om pengar utan kunskap och attityd. Det ser i dag väldigt olika ut i olika kommuner, vissa är riktigt bra på att göra allsidiga basutredningar, andra inte alls. Ett annat problem att landstingen ofta inte alls har utvecklat specialiserad team i tillräcklig utsträckning. Det måste finnas kompetens i såväl basnivån som på specialistnivån.
Eva: Min släkting har fått sin dotter, som nyligen har fått Aspergerdiagnos, omhändertagen utifrån att skolan anmälde att hon var vanvårdad och traumatiserad, vilket var rent nonsens. Det var hela tiden missförstånd från skolans sida om allt. Flickan har varit mobbad ,mått dåligt i skolan. Allt skylls på mamman. Flickan är placerad hos mig. Det ska upp i kammarrätten i höst. Hon får vara hos sin mamma två gånger i månaden. Hon längtar hem hela tiden. Jag jobbar själv med medicinska utredningar av barn. Jag känner mig helt maktlös. Hur ska man få socialtjänsten att förstå sånt här. Vad kan jag göra?
Ragnar Olinder: Tag kontakt med mig på ragnar.olinder@autism.se
Annette: Är det rätt att idiotförklara föräldrar till barn med autism? När det gäller informationen som föräldern kan ge kring barnets funktionshinder tas det som rappakalja på grund av kunskapsbrist hos skola och sociala myndigheter.
Eva Nordin-Olson: Nej, det är aldrig rätt att "idiotförklara" föräldrar. Det är sorgligt att föräldrar kan känna sig idiotförklarade. Föräldrar måste ses som jämbördiga parter i teamet runt barnet. Sen kan många föräldrar liksom personal behöva stöd.