moderator: Välkomna att Chatta om barns jämställdhet! Nu börjar chatten!
Mybo: Hej! Blev så glad när jag läste artikeln! Vi försöker att uppfostra vår dotter jämställt, men den äldre generationen verkar bli provocerad. Vi får ofta kommentarer om att låta flickor vara "kvinnliga" om de vill. Men vi tror inte att en flicka kan vara just kvinnlig - hon är ju ett barn först och främst! Vad ska vi svara?
Kristina Henkel: Va roligt att du gillade artikeln. Det känns jättekul att boken äntligen är klar. Det är inte alltid så lätt med släkten, de vill ofta väl men ibland blir det krock. Jag brukar tänka att det är bra att ställa en motfråga, så behöver det inte alltid vara du/ni som förklarar er. Fråga släktingar hur de menar när de tycker att er dotter ska vara kvinnlig? Varför tycker de att det är viktigt? Prata om vad de är de tycker är kvinnligt och ni kan säkert se att de egenskaper de menar är kvinnliga kanske är mänskliga. Det vill säga något som alla människor behöver få öva på och uttrycka.
Mumlan: Varför väcker jämställd uppfostran så mycket aggressiva känslor hos så många tror du?
Kristina Henkel: För att det handlar om att vi måste förändra oss själva som personer. Helt enkelt att det handlar om vår identitet. Vi är alla uppväxta i en kultur där kvinnligt och manligt är viktigt.
Catarina: Tack för boken! som småbarnsförälder blir man lite trött på folk som gärna vil lbegränsa ens barns uttryck. Jag tycker visst att min grabb ska leka med bilar om han vill, men han måste ju få möjlighet att leka allt annat också! Igår köpte jag ett par röda byxor till honom. På flickavdelningen. Oklart vad i byxan som motiverade varför den hängde på flickavdelningen. Nåja, tack för boken! Den är jättebra!
Kristina Henkel: Roligt att du gillar boken. Självklart är flickavdelningen även till för pojkarna ;)
TJ: Jag menar att förställningarna om att kön inte primärt bestäms av biologiska faktorer är bisarrt. Har själv uppfostrat två döttrar och vet med bestämdhet att kön är något i allra högsta grad biologiskt. Ja det här blev ett påstående och ingen fråga.
Kristina Henkel: Det är så lätt hänt att fastna i diskussionen om vad som är biologiskt. jag brukar ställa motfrågan att oavsett vad som är biologiskt så kan vi inte låta det rättfärdiga ett ojämställt bemötande
Mamma Tina: Hej! Intressant artikel. Blir peppad. Delar era värderingar och har försökt med min femåring. Vid 3 år var favoritfärgen rosa, han hade tjejkompis på dagis, han var Lucia, favoritgosedjur: en docka. Osv. Men vid 4 år blev grupptrycket från kompisarna starkt. Turtles, Spiderman, fäktas var allt som gällde. Jag har uppmuntrat det också, ser inget fel alls med det. Gillade själv att leka riddare som barn. Men nu vill han oftast inte leka med tjejer, trots att vi regelbundet träffar jämnåriga tjejer. De vill dra dockvagn och han vill fäktas. På dagis och lekis leker tjejer och killar för sig, olika lekar. När jag frågar om tjejerna är det som om han inte räknar med dem. Vad tänker ni om detta? Är detta en period eller något man ska motverka? I så fall hur?
Kristina Henkel: Lyft frågan med personalen på förskolan. Hur tänker de kring detta? Som jag ser de har de ett ansvar att se till så att flickor och pojkar ser varandra som möjliga och roliga kompisar. De kan tillexempel arbeta med lekgrupper där barn som vanligtvis inte leker kan mötas kring en rolig aktivitet.
Thomas: Hej! Jag undrar hur viktigt det är att låta sina barn könsneutralt? Människan har levt flera tusen år, och jag tror knappast att man brydde sig om hur man uppfostrade sina barn på stenåldern. Behövs gränserna verkligen suddas ut mellan könen för att uppnå jämställdhet? Vad är det för fel med att låta det vara som det är? Jag vill gärna tro att vi kan uppnå ett helt jämställt samhälle och samtidigt låta kvinnor vara kvinnor och män vara män.
Kristina Henkel: Det är väldigt få män och kvinnor som lever upp till stereotyperna. De aldra flesta är på helt andra sätt. Jag tror att många vuxna skulle må bra av stressen att behöva leva upp till alla ideal och barn skulle må mycket bättre att få lägga sin tid på annat än att behöva oroa sig för att de inte har den tuffa tröjan som killar "ska" ha. En annan viktig bit i det här är ju möjligheten att få uttrycka sina känslor, gråta och vara arg oavsett kön.
Tobias Öström: Inte så mycket en fråga utan en reflektion: När barnen gick på dagis var det tydligt hur personalen behandlade barnen olika redan vid lämningen. Flickorna fick kommentarer om hur de såg ut. "Vilken söt klänning!" "Vilka fina tofsar!" Så lärde de sig att utseendet är viktigt. Pojkarna välkomnades med förmaningar. "Ställ undan skorna" "Ta det lite lugnt va!" De uppmärksammades, om än negativt, för vad de gjorde. De få gånger jag eller min fru var med på dagis fanns ytterligare ett mönster där flickorna gärna blev små uppasserskor åt pojkarna som endast förväntades kunna hjälpa till efter skarpa tillsägelser. När vi tog upp könsroller på föräldramötena så var det alltid någon mor till någon pojke som blev mycket störd och oroade sig för att hennes son skulle behöva leka med dockor. Hur ska man göra för att få folk att förstå att könsroller handlar om mycket mer än färg på kläder om vilka leksaker barnen leker med?
Kristina Henkel: Det intressanta är att det ofta är föräldrar till pojkar som är mest oroliga när förskolor arbetar med jämställdhet. som du skriver så har ju pojkar mycket att vinna på detta i och med den negativa roll de ofta tilldelas. Jag tror det är bra att prata om självkänsla och jämställdhet. Att självkänslan måste få byggas upp innifrån genom att vi bemöter barn som individer. Ett sätt kan vara att fundera själv hur ens eget liv hade sett ut om man varit av motsatt kön. det kan ge många vuxna en aha-upplevelse och en förståelse för att jämställdhet är så mycket mer än bara kläder och leksaker.
Mariana: Hej kristina! Jag är en latinamerikansk kvinna och det här med jämställdhet och pojkar i kjolar är ganska nytt för mig. Min fråga är: Jag gillar att vara kvinnlig, att klä mig i klänningar, använda smink och allt det där som är klassisk "kvinnligt". Är det "fel"? Hur påverka det barnen?
Kristina Henkel: Hej! Jag gillar också smink och smycken och att använda attribut som kodats som kvinnliga. Jag tänker att när jag sminkar mig och klär mig fin så kan jag prata med mina barn att det är helt okej och roligt att göra sig fin. men samtidigt så är det viktigt att de dagar jag inte sminkar mig och så vidare också prata om att jag är fin. Det vill säga att vara fin har inget med det yttre att göra utan finns på insidan. På samma sätt tycker jag att man kan prata med barn om att man kan ha klänning på sig och samtidigt klättra i träd vara stark och så vidare. Klänningen behöver inte göra att jag bara är fin utan vi kan fylla den med nytt innehåll.
Pia: Vad kan man göra i det dagliga arbetet i förskolan för att främja jämställdheten bland barnen?
Kristina Henkel: Det finns jätte mycket att göra! ett exempel är att benämna alla barn med namn istället för som tjejer eller killar, ett annat är att se över hur tillexempel talutrymmet fördelas. Vilka är det som får prata mycket och vilka barn får sällan komma till tals? En jämn fördelning är jätteviktig för att alla barn ska förstå att deras röst är viktig men även att deras kompisar har något viktigt att säga. Du hittar mer tips på min hemsida jamstallt.se under länken material.
Susanne: I gårdagens Arbetarbladet berättas om att på Engelska skolan i Gävle får eleverna lära sig "vett och etikett", en dam ska bl a sitta med benen ihop eller i kors, inte svära, aldrig höja rösten och istället för att säga att den behöver gå på toaletten fråga "får jag gå och tvätta händerna". En gentleman/herre ska bl a hålla upp dörren för damer, alltid erbjuda sig att betala notan och gå ytterst på trottoaren för att förhindra att damen blir nedstänkt av förbipasserande bilar. I samma artikel svarar rektorn för skolan på frågan om det finns något annat sätt att lära eleverna att uppföra sig och vara artiga så svarar hon att hela skolan jobbar året om med att lära barnen "likabehandling". Anser du som jämställdhetskonsult att det finns någon motsättning mellan Engelska skolans sätt att lära ut vett och etikett och rektorns påstående att skolan arbetar för "likabehandling"?
Kristina Henkel: Likabehandling handlar om att se mångfald som något positivt och arbeta på ett inkluderande sätt. Att arbeta som du beskriver handlar om att lära barnen att killar och tjejer är olika men att de ska tolerera varandra. Det bildas ett vi och dom. Vi tjejer och Vi killar, det som händer då är att vi kan lära barn att acceptera varandra men aldrig att motverka hierarkierna som ofrånkomligt bildas när vi delar upp människor i kategorier på detta sätt. Att arbeta inkluderande innebär att berätta för eleverna att både killar och tjejer blir glada om någon bjuder på restaurang eller håller upp dörren. Det vill säga att det trots eventuella yttre olikheter finns inre likheter mellan tjejer och killar.
Anders: Är det fel att ha en könsidentitet, d v s att en del av det som jag definierar som "jag", faktiskt kommer sig av det kön jag fått?
Kristina Henkel: Det beror på vad vi lägger i denna könsidentitet. Jag tycker att alla människor ska vara stolta över sitt kön oavsett om könet är en snippa, snopp eller något annat kön.
Immanuel: Jag gillade verkligen artikeln. Det jag undrar är varför det har tagit sådan tid att få det accepterat att jobba för med jämställdhet hos barn? Vad tror du? Det är fortfarande så att varje gång en artikel eller ett blogginlägg skriver om könsneutral (eller könsliberal) uppfostran så verkar en del personer tro att det handlar om att tvinga och förbjuda barn vissa kläder, leksaker och lekar. Hur ska man kunna prata om det på ett bra sätt, tycker du?
Kristina Henkel: Oftast är det som du skriver, många upplever det som politiskt att uppfostra eller bemöta barn jämställt och det är det ju. Det finns ju inskrivet i barnkonventionen, regeringens jämställdhetsprogramm, skollagen, läroplanerna, barn och elevskyddslagen - ja det finns en massa juridiska dokument som tillkommit på ett demokratiskt sätt som säger att vi ska göra detta men ändå menar vissa att det är att tvinga barn in i något. Jag tycker bästa bemötandet på såna frågor är att bolla tillbaka frågan. Är det inte tvång att behöva bli stereotyp kille eller tjej med allt vad det innebär? Att behöva ha kläder som någon annan har hängt på en avdelning och kallat dem för killkläder respektive tjejkläder. Måste det finnas tjej och kill leksaker kan det inte räcka med barnleksaker? Sedan tycker jag också det är viktigt att börja prata om att jämställdhet inte handlar om att ta bort något utan att lägga till. det vill säga om mångfald.
moderator: Då avslutar vi chatten, tack Kristina som svarade på frågorna och tack alla ni som ställde frågor!
Linnea: Jag arbetar i skolan och gör ofta rollspel och små pjäser med eleverna. Varje gång vill alla barn prova pojkrollerna, medan de enstaka pojkar som vill prova en flickroll blir utskrattade. En flicka som är en tomtegubbe - eller en Pär - är inget konstigt alls, men en pojke som är älva eller lucia får barnen (som är mellan fem och tio år, oftast i sjuårsåldern) att skruva på sig, skratta, eller bli arga. Har du något tips om hur jag skall kunna möta det?
Kristina Henkel: Prata med eleverna. Varför kan inte en pojke vara prinsessa eller lucia? Är det för klänningen? Berätta att för i tiden så hade alla små barn klänning - kolt. Berätta om kilten och kaftanen. Är det så att man måste ha snippa för att vara älva? Genom att diskutera med barnen kan ni tillsammans se att könsrollerna är föränderliga och går att göra om. Kanske kan ni börja prata om älv egenskaper, vilka är de? Är det kanske så att det är egenskaper som både flickor och pojkar egentligen kan ha? Samtalet och diskussionen är ofta bästa metoden för att förändra. Lycka till!
Helena Vikström: Hej Kristina! Jättespännande artikel och ni verkar ha tänkt till och kommit upp med konkreta saker man kan göra för att ge barn ökad tillgång till sina känslor och sinnen. Men jag tror att namnet på den vardagshandbok ni skrivit saknas. Hur hittar jag den?
Kristina Henkel: Boken heter: Ge ditt barn 100 möjligheter istället för 2. Den kommer från tryckeriet om någon vecka men går att förbeställa redan nu på min hemsida www.jamstallt.se eller på Marie Tomicic hemsida www.olika.nu
Lina: Jag har funderat mycket på det här. Jag tänker att det är bra att män och kvinnor fostras olika, så att vi kan komplettera varandra. Detta är tabu att säga i Sverige idag men jag tänker så. Och jag tror inte att allt är sociala konstruktioner heller. Tänk om det finns genetiska skillnader mellan pojke och flicka som vi motarbetar i all genuspedagogik?
Kristina Henkel: Då är du modig som ställer frågan. Det är svårt att veta vad som är genetiskt eller inte. I en klass med elever kan jag se att det ofta är fem stycken av 25 elever som lever upp till stereotypa roller. De andra 20 eleverna är på något helt annat sätt oavsett om de är pojkar eller flickor. Det finns många pojkar som är försiktiga och blyga, hjälpsamma och så vidare på samma sätt finns det flickor som bryter traditionella könsrollssförväntningar. Jag tycker det är viktigt att vi börjar se att människor kan komplettera varandra oavsett kön. det vill säga två kvinnor kan vara varandras komplement likaväl som tre män kan komlettera varandra. Det är ett friare sätt att se på saken och jag tror att vi blir lyckliga av frihet.