Martin Forster är psykolog med KBT-inriktning och forskar vid Uppsala universitet om hur man kan hjälpa föräldrar och lärare att hantera konflikter med barn. I boken "Fem gånger mer kärlek" ger han praktiska råd. Läs chatten med Martin Forster om hur man får ett bättre fungerande familjeliv.
Lisa: Hej, Min dotter som är 16, har haft en pojkvän i ca 2 år. Nu har de gjort slut. Under tiden som hon har haft pojkvän har hon varit lugn o stabil. Nu är jag orolig därför att hon säger att de fortfarande är kompisar. Hon sitter o väntar på att han ska höra av sig, vilket inte blir av alla gånger. Hon berättar inget, och jag kan inte fråga, då blir hon bara arg. Jag skulle så gärna vilja stödja henne, men jag vet ej vad som pågår. Jag misstänker att han har sagt att de ska vara vänner, för att lättare komma ur relationen. Hon vill inte se hur det verkligen är utan tror att det innebär att de ska umgås, samt att hon hoppas att de ska bli tillsammans igen. Men det är ju mina spekulationer. Jag vill hjälpa henne att gå vidare. Hur ska jag nå henne, få henne att berätta mer om sitt liv, så att jag kan hjälpa till. Eller ska jag bara låta det vara?
Martin Forster: Hej Lisa, Jag förstår att du är bekymrad och känner igen svårigheten att få veta vad som händer i en tonårings liv. Vill hon inte berätta är det svårt. Det man har sett när det gäller att få kontakt och mer tillgång till vad som händer i ungdomars liv är att man ska försöka att finnas tillgänglig och lyssna utan att fråga så mycket. Du kanske redan gör det, men pröva att prata om andra saker en pojkvännen. Avsätt tid för att bara vara tillsammans med din dotter och prata om allt möjligt. Om hon spontant tar upp pojkvännen är det bra att bara spegla och bekräfta det hon berättar utan att ställa för mycket frågor. Det kanske kan leda till att det blir lättare för henne att berätta. Det är också viktigt att visa att allt hon berättar är okej. Hon kanske inte vill oroa dig och därför väljer att sluta sig. Lycka till! Martin
Sven: Hej! Vi har en dotter som ska fylla 8 år. Hon är rätt stökig i skolan, gör grimaser åt lärarna när de säger åt henne, gömmer sig, gör saker lite extra när hon inte ska eller får! Vi har börjat med belöningssystem om hon sköter sig en dag. En stjärna per dag om det har gått normal bra i skolan! samlar hon ihop 5 stjärnor får hon veckopeng, 10 stjärnor en större aktivitet, typ bio, badhus. Ibland fungerar det bra och ibland inte. I förskolan var allt jättebra, problemen började i första klass! Vi har delad vårdnad så varannan vecka modellen. Hemma hos oss (pappa) fungerar systemet bättre än hos mamman! Har du några tips råd annat? Tack på förhand!!!
Martin Forster: Hej Sven! Det är vanligt att problem uppstår just när man övergår från förskola till skola, eller senare byter skola/lärare. Jag antar att ni redan har haft samtal med skolan, men jag tror att det är ett viktigt spår att följa upp. Vad var det som gjorde att det fungerade på förskolan? Mitt första förslag är alltså att ha möte med skolan. I vilka situationer i skolan förekommer problemen? Det är förstås lätt att skylla problemen på skolan och lärarna, men om problemen framförallt förekommer där borde man titta på kommunikationen mellan läraren och din dotter. En vanlig orsak till de problem du beskriver är att barn har lärt sig ett dåligt sätt att få uppmärksamhet på. Belöningssystem kan vara en tillfällig lösning, men i längden handlar det om kommunikationen i samband med problemen. Det är förstås också viktigt prata med din dotter. Vad säger hon själv om problemen? Lycka till! Martin
Andreas M: Vet du nåt om Hbt-familjer skulle fungera sämre än hetrofamiljer. Finns det nåt stöd för att barn som växer upp i en familj med samkönade föräldrar skulle få det svårare?
Martin Forster: Jag har inte sett någon forskning som visar att HBT-familjer skulle fungera sämre. Det finns mängder av forskning som handlar om vilka familjefaktorer som påverkar barns utveckling och det är helt andra saker (t ex trygghet, kommunikation, ekonomin) som tydligt påverkar barnen. MVH Martin
kajsa: hej min dotter är 7 år och jag kommer på henne mer och mer med att "modifiera" sanningen. Det är för det mesta små saker men hur får jag fram utan att skuldbelägga att det är viktigt att tala sanning?
Martin Forster: Hej Kajsa! Intressant fråga. Det finns forskning som visar att det är normalt att ljuga - över 90 procent av barn gör det. Samtidigt kan det förstås bli för mycket ibland. Det man sett i forskning angående lögner är att barn ofta ljuger för att slippa förmaningar eller straff. Lösningen handlar ofta om att uppmuntra att barnet talar sanning istället för att lägga för mycket fokus på lögnerna. Jag rekommenderar alltså att du visar mycket uppskattning när din dotter talar sanning eller spontant erkänner att hon kanske har ljugit. Lycka till! Martin
marie: Hej! Jag har två barn, 6 och nio år gamla. Hur mycket är limligt att begära att de ska hjälpa till med tex städning av sina egna rum?
Martin Forster: Hej Marie! När man i en stor undersökning frågade svenska ungdomar tyckte över hälften att man skulle få eget ansvar först när man var över 10 år. När barnen är yngre än så tycker jag inte att man kan begära så mycket. Däremot kan man göra till exempel städning till en familjerutin som man gör tillsammans. Barnen kan uppmuntras för små uppdrag de klarar, däremot är det svårt att kräva ansvar om de inte städat. Gör till exempel något roligt tillsammans när ni är klara med städningen. Lycka till med fejandet! Martin
Mama: Hej! Våran dotter är nyss fyllda 9 och vi har två pojkar på 6 och 2 år. Hon har det senaste halvåret haft ett rysligt humör. Det har inte hänt ngt speciellt i vår familjesituation, utan jag upplever det som om att hon sakta blev värre och värre. Hon säger väldigt nervärderande saker till sin 6 åriga bror, vill sällan sammarbeta med honom, är allmänt egoistisk och skrattar rått när det går illa för honom. Nu har de reagerat på samma beteende i skolan och vi har en dialog med dem om detta. Det känns bra. Ofta känns det som om vi har gjort ngt radikalt fel. Men samtdigt så vet jag att vi alltid har varit otroligt medvetna och pålästa, intresserade föräldrar ända sen hon föddes. Detta känns som ett bakslag. Vi ger henne alltid mycket beröm och kärlek, mycket kramar och pussar, osv. nu börjar det tom kännas jobbigt, man blir trött av att bråka hela tiden och får ingen lust till närhet. Skulden tränger sig på. Vi har provat att prata mycket nu ett tag, behöver nya tips.... Tack. /Orolig
Martin Forster: Hej! Jag förstår att du är orolig. Ni verkar göra mycket bra saker - kontakt med skolan, mycket värme och samtal. Det är alltid jobbigt när man inte förstår varför problem uppstår. Det första jag brukar göra då är att föra dagbok. Skriv ner varje dag vad som har hänt. Vad gjorde din dotter? Vad gjorde andra innan problem uppstod? Vad gjorde de efteråt? Vad blev konsekvenserna av din dotters beteenden? Det vore bra att göra samma sak i skolan. Med en dagbok blir det lättare att se mönster och förstå. En självklart viktig fråga som ni säkert redan ställt är hur er dotter själv upplever situationen och hur det ser ut med kamratrelationer. Hoppas ni hittar svar! MVH Martin
JJ: Hur ska man göra när man har en 16-årig dotter som ser ut att må dåligt och inte vill berätta vad det handlar om?
Martin Forster: Hej JJ! Jag hänvisar till svaret jag gav till Lisa tidigare. Föräldrar får mycket mer svar genom att bara finnas tillgängliga och lyssna än genom att ställa många frågor och kräva svar. Det har man bland annat sätt i svenska studier om ungdomar och föräldrar. Hur gör man då för att bara lyssna? Tillbringa mer tid med din dotter utan något särskilt syfte att få information. Vänta bara på att den kommer. Vanliga anledningar till att ungdomar inte berättar är att de inte vill oroa föräldrar, eller att de inte vill höra tjat eller få massa påträngande frågor. Visa bara stöd och hjälp henne att själv hitta svaren. Lycka till! MVH Martin
Mia: Hej, jag har en dotter som är snart 5 och jag finner att jag har så kort stubin, jag tar gärna i och skriker eller pratar argt. Hon har pratat bra tidigt, så hon pratar som en vuxen, och det gör nog att jag ställer höga krav på henne. Jag vill inte att hon ska höra bara kritik, jag känner ju att jag bryter ner hennes självkänsla, men det går så fort att bli arg när hon välter ut glaset IGEN, kastar saker på golvet, puttar lillebror med flit (3 år), osv. osv. Och när hon gör något bra så slinker "duktig" ur mig och jag kramas ... jag SER ju själv hur jag motar in henne i fållan snäll duktig flicka med låg självkänsla. Hur kan jag tänka för att vända vår relation till mer positiv? Inte bli så arg, inte låta så elak? Och stärka henne. Det känns som att hon redan tycker att hon inte är värd det bästa, att andra barn helt självklart har finare saker osv.
Martin Forster: Hej Mia! Jag känner väl igen din beskrivning. Många föräldrar jag träffar försöker jobba med sitt temperament. Du är inte ensam! För dagbok över händelser då du känner att du tappade humöret. Om du märker att det finns situationer som återkommer kan du vara bättre förberedd framöver. När din dotter gör något som väcker ilskan kan du vara förberedd på att att använda färre ord, lägre ljudvolym, ett lugnare kroppsspråk och kanske ta en egen paus från situationen (t ex göra något annat en stund). I vissa situationer kanske du helt kan strunta i att ingripa. Lycka till! Martin
Moderator: Hej, då avslutar vi chatten! Tack Martin som svarade på era frågor och tack för alla intressanta frågor!
Trött och förtv: Hej, Vi har en femåring och en tvååring. Vi har prövat Komet, först gick jag och nu går min man. Problemet är att både jag och min femåriga dotter har hetsigt temperament, medan min man är lugn (på gränsen till konflikträdd?). Ofta kommer konflikterna för att dottern vägrar att komma till bordet när det är matdags, när hon inte får godis eller någon annan av de tusen händelser som uppstår. Jag är in i märgen trött och känner mig avvisad av både dottern och maken. Jag vill gå i familjeterapi men han säger att det är jag som har problemen och tycker att jag kan gå själv. Vad göra?
Martin Forster: Hej! Jag tror att många känner igen sig i din berättelse. Att föräldrar förhåller sig olika är vanligt och ibland inget problem. Det du beskriver verkar dock vara det. Jag tror sällan på att en ska ändra sig. Även om det skulle vara så måste ofta båda föräldrarna vara delaktiga i lösningen. Ett förslag är att du först söker en egen kontakt med en terapeut som arbetar med familjer. Det är inte ovanligt att partnern kommer med efter ett tag när han/hon får mer information och kanske märker en förändring som verkar lovande. Om inte annat kanske han kan vara med enbart för att stödja dig, om han nu känner att han själv inte behöver ändra sig. Hoppas du hittar bra hjälp! MVH Martin
Catarina: Hej Martin. VI har en liten viljestark 4 årig kille som testar oss till den yttersta gränsen....phu! EN vanlig situation kan vara att han och lillebror leker (ofta med bilar...) och de kör runt med dom i köket... till slut tröttnar jag på oljudet och säger "snälla ni - kan ni gå in i lekrummet och leka - mamma får ont i öronen av ljudet från bilarna".....- Linus strunat blankt i det jag säger - jag säger igen snällt: snälla du; lyssna på mamma - Linus tittar inte på mig, och fortsätter att köra.... - till slut blir jag irriterad och arg - LINUS - gå in på lekrummet och lek: mamma vill inte höra bilarna - han strunatarfortfarande i mig.... - då tar jag tag i honom och lyfter in honom (skrikande) i rummet - jag går tillbaka till köket och ahn springer efter..... Jag säger (eller småskriker) LINUS - SLUTA NU! ......Nej! säger han..... NU är jag riktigt arg, och vet inte vad jag skall göra eller säga..... HUR LÖSER VI DESSA DAGLIGA KONFLIKTER NÄR HAN INTE LYSSNAR ELLER LYDER? HJÄLP!
Martin Forster: Hej Catarina! Det är inte lätt att avbryta ett barn som leker! Jag förstår din frustration. Det finns många möjliga svar på din fråga, men en möjlig lösning är att locka barnen till att leka mer i sitt rum (istället för att säga till när de leker i köket). Om de leker med bilar kanske du kan gå till deras rum och plocka fram fler bilar och lock dit dem. Att avleda dina pojkar på det sättet tar förstår en del tid, men kan leda till en trevligare samvaro. Så fort du känner att du vill att de ska sluta göra något kan du ställa dig själv frågan vad de skulle kunna göra istället? Det fungerar inte alltid, men kan lösa en del onödiga konflikter. Lycka till! Martin