moderator: Nu börjar chatten. Välkommen med era frågor!

studenten: Hur ska vi lära våra unga att inte vara osäkra när hela samhällsstrukturen gör oss osäkra, deras maktlekar är en återspegling av vårat samhälle, där alla vill vara mer än "ingen". Alla försöker ta sig till toppen med dom förutsättningar dom fått och kommer man från en lågutbildad familj i ett destruktivt samhälle så kan man inte vara lättare måltavla för att bli det "negativa" i samhället i framtiden. vi måste leva som vi lär och inte försöka förändra resultatet av vårat levnadssätt. det är som att försöka bota symptomen och ignorera sjukdomen.
Sannie Wedberg: Hej, Alla unga vill och behöver bli sedda. Genom att uppmärksamma och intressera sig för ungas vardag och hålla en öppen diskussion, kan vi försöka skapa en långsiktigt tryggare framtid. Framtiden är i ständig förändring och intresset och samtalet behöver pågå kontinuerligt.

svart tass: det kan vara förvirrande för invandrare med språket. när säger man i sverige att något är brott och när är det lek? kan du förklara språklig skillnad? kan man använda ordet leka i betydelse sparka, slå, våldta och mörda på svenska - om förövaren är ett barn?
Sannie Wedberg: Gränsen mellan lek och allvar när det gäller brott är tydlig enligt svensk lagstiftning. Den moraliska gränsen är inte lika lätt att förhålla sig till. Maktlekar rör sig ofta på båda sidor om gränsen för vad som är acceptabelt.

svart tass: visst är barnen föräldrarnas ansvar. men hemma är barnen ensamma och föräldrar kan inte se hur de beter sig i gruppen. det gör däremot fröknar. borde man inte lägga personligt ansvar på de - hur styr fröknar gruppdynamiken? på föräldramötena säger fröknar alltid att barnen är aldrig ensamma på rastena, att det finns tillsyn. men det är lögn. när jag kommer till skolan (om vi t ex måste till tandläkare och jag hämtar barnen annan tid) är barnen alltid ensamma. borde någon kolla fröknarna mer? föräldrar måste ju vanligtvis jobba, de måste lita på att allt är ok med deras barn. men det är ju inte. nu får jag dåligt samvete att jag klippte barnens hår omedveten hur de ska få sota för det. nu litar jag inte längre på fröknar. hur ska skolan återvinna föräldrars förtroende?
Sannie Wedberg: Hej, Länge har maktlekar varit ett fenomen som varit dolt för vuxenvärlden. Genom böckerna och den uppmärksamhet vi fått i media, hoppas vi förändra den bilden och ge vuxna information och möjlighet att förändra miljöer där unga far illa. Sanna & Sannie

tomtom: förtryck är när en grupp inte respekterar en medmänniskas vilja, i lek och i övriga sammanhang
Sannie Wedberg: Hej, I maktlekar kan det ofta vara så att det på ytan verkar vara en jämlik lek eftersom man har regler som ska gälla lika för alla. Men reglerna kan snabbt ändras och bara av de som är starkast eller har högst status i gruppen. Gränsen mellan den egna viljan och gruppens vilja kan vara svår att skilja på. Sanna & Sannie

Ann-Sofie: Om man somförälder har misstanke om maktlekar, hur kan jag få mitt barn ur detta på ett förnuftigt sätt?
Sannie Wedberg: Hej, De unga vi mött har olika strategier när det gäller dessa lekar. En del tycker att de är roliga och uppfattar aldrig att de är offer, en del väljer att vara med men göra sig så osynliga som möjligt och en del mår riktigt dåligt. Det svar som känns naturligast måste vara att man med sitt eget barn pratar om de egna gränserna. Sanna & Sannie

Per Aronsson: Det är bra att ni tar upp det ämnet. Oftast har vuxna extremt dålig koll på vad som händer i tonårsvärlden. När jag var 13-14 år spelade vi så kallad Straffpoker och så här i efterhand förstår jag hur sjukt det var. Den som förlorade en omgång fick ett visst antal hugg eller drag på handen med kortleken beroende på vilket kort som drogs. Mardrömmen var att dra en av kungarna. 13 drag från en "fiende" var rena tortyren. Blev det Ess fick den som straffade välja 1 eller 14. När föräldrar började undra varför så många barn hade skador på händerna så upphörde det, men det tog flera månader. Som vuxen ser jag bara idiotin och det obehagliga i det hela men som tonåring var det viktigt att vara en i gänget. Min fråga är. Hur ska vi föräldrar bli bättre på att upptäcka det som pågår? Förutom att vara närmare våra barn och fråga och vara nyfiken. Finns det någon metod som ni kan dela med er av?
Sannie Wedberg: Hej, När vi mött unga har vi diskuterat ämnet med utgångspunk att vi känner väl till lekarna och vad de handlar om och också genom att inte förmedla skuld eller skamkänslor eftersom lekarna ju innebär att man varit offer och förövare på något sätt. Vårt tips skulle kunna vara att diskutera lekarna ur ett objektivt perspektiv till att börja med. Läs vår bok och uppdatera dig på lekar och attityder och diskutera med ditt och andras barn utifrån den kunskapen. Sanna & Sannie

Mona: Med en väl fungerande elevvård i skolan upptäcker man såna lekar i tid innan de går överstyr. Vår skolsköterska såg snabbt såren som eleverna fått. En del "skvallrade" dessutom på varann. Vi skrev brev till alla föräldrar, och kallade till möte för att informera. Den gången lade det sig tillfällgt... Skolan/vuxenvärlden kan agera, men det beövs många vuxna i skolan!
Sannie Wedberg: Hej, Vi håller med! Det finns även många vuxna som agerar när det behövs och det är fantastiskt bra. Kunskap om lekarna är också viktigt. Sanna & Sannie

anka: Är inte det viktiga att lära ungdomar om denna typ av dynamik? Min sextonåring diskuterar det med oss föräldrar, förklarar när han känner sig pressad (han har adhd och dyslexi diagnos så där finns vissa triggers i honom vi är fullt medvetna om) men ja borde inte även skolan kunna undervisa eleverna i detta? Som förälder har man ansvaret och måste se till att ens barn mår bra och man kan förklara en hel del, men jag tror att ha diskussioner med andra jämnåriga och få diskutera i grupp vore enormt bra för barnen, gärna från tidig ålder.
Sannie Wedberg: Hej, Ja vi efterlyser fler plattformar för diskussioner både i skola och verksamheter på fritiden där unga deltar. I samband med boken Maktlekar - det dolda gruppvåldet bland unga har vi även tagit fram ett arbetsmaterial för vuxna som arbetar med barn och unga där vi förmedlar olika sätt att samtala med dem om maktlekar. Till exempel genom teaterscener och olika dilemmaövningar. Sanna & Sannie

Kristina: Finns detta fenomen med maktlekar överallt i alla skolor, oavsett område? Eller är det mer i resurssvaga områden? Eller är det samma fenomen som har beskrivits på internatskolor t ex, med synnerligen resursstarka elever, som finns i förorter också. Alltså ett gammalt fenomen men under nytt namn och i ny fasad?
Sannie Wedberg: Hej, Maktlekar finns överallt i alla områden vi har besökt, men de ser olika ut och utvecklar sig med tiden på olika sätt. Tendensen är dock att det i vissa socialt utsatta områden är hårdare. Mer våld och tuffare straff. Men det betyder inte att de är ofarliga eller "mjuka" på andra platser. Maktlekar fanns även förr men nu ser vi att det är fler som pågår paralellt under samma dag, månad efter månad. Det innebär mer vardagsvåld än tidigare. Många äldre refererar till lekar i sin ungdom och då är det ofta en eller möjligen två lekar under hela skoltiden. Sanna & Sannie

Diego: Hej! Anmärkninsvärt att som artikelförfattaren mena att det ej finns en koppling mellan etnicitet och dessa "maktlekar". Hur ser du på denna fråga?
Sannie Wedberg: Hej, Maktlekar finns på alla platser vi besökt oavsett etnicitet. Sanna & Sannie

Gisela: Hur gamla brukar barnen vara? Blir det mera våldsam när de blir äldre eller tvärtom?
Sannie Wedberg: Hej, Vi har mött 9-åringar som spelar boll med straff som sparkar och slag om man missar mål. Vi har även träffat unga vuxna som tagit lekarna vidare till kriminella handlingar och misshandel. Men många unga slutar ofta med de vanligaste maktlekarna i 17-18 årsåldern. De upplevelser man haft inom maktlekar under sin uppväxt tar man med sig in i vuxenlivet oavsett. Våldet och kränkningarna ser mycket olika ut men de grövsta lekarna vi mött är ändå bland de lite äldre unga. Sanna & Sannie

Förortsmamma: Jag har läst artiklarna som att maktlekarna speglar det samhälle som barn/ungdomarna befinner sig i. Är det i första hand kriminalitet, och droger, som gör att lekarna "eskalerar" eller finns det andra saker som påverkar lika mycket?
Sannie Wedberg: Hej! Det är många faktorer som påverkar maktlekarnas utveckling. De unga själva beskriver anledningar som tristess, spänning, öka kickarna, man vill få respekt, man vill se vem som kan vara ledare, en del mobbar och hämnas inom ramen för leken mm Sanna & Sannie

Kristina: Det är verkligen jättebra att ni tar upp detta. Skriver om det och har denna chatt. Ska verkligen läsa boken. Mycket bra och oerhört viktigt.
Sannie Wedberg: Tack, det tycker vi också. Fortsätt föra diskussionen vidare, den behövs. Sanna & Sannie

moderator: Nu är det 5 minuter kvar av chatten.

Andy: jag tycker att maktlekar är ett slags nazism - där de svagare föraktas och skadas, byt ut skällsordet "bög" mot jude så blir det tydligare vad som pågår, hur kan vuxna acceptera detta bland sina barn, på skolor osv?
Sannie Wedberg: Hej, Anledningen tror vi är att det inte funnits tillräckligt med kunskap om lekarnas regelsytem och omfattning. Vi hoppas att det blir en förändring nu. Sanna & Sannie

moderator: Nu stänger chatten, tack alla som medverkat!

Don Richardo: Även om det har ökat, så är ju inte detta något nytt fenomen. Jag minns att det var likadant i högstadiet på slutet av åttiotalet. Men då fanns det klara gränser för när det gick över i förtryck - "lekarna" pågick mellan i stort sett alla, och det var ok att bli t ex slagen av någon som var ens kompis (dvs någon man litade på). Men då någon utanför gruppen av "vänner" gjorde samma sak var det ofta för att visa makt och för att förtrycka. Därför är det väldigt svårt för en utomstående att se skillnaden, eftersom den är hårfin. "Vän-gruppens" gränser är ju inte heller solklara. Vi vuxna måste PRATA med våra barn och verkligen lyssna. Det är lätt att slå ifrån sig med att "sånt har alltid förekommit". Förtrycket är en sorts dold mobbing, som är mycket svår att definiera och uppräcka. Ibland får mobbade rådet att slå tillbaka rejält, eller (mildare) att tydligt säga ifrån, istället för att tiga och lida. Men man kan inte slå tillbaka eller ställa till en stor scen för något som "alla" håller på med. Bra att ni uppmärksammar det här - jag bävar för den dagen mina barn börjar högstadiet...
Sannie Wedberg: Hej, Många gånger har vi mött vuxna som reagerat och sominte agerat just för att alla i grppen säger att det är ok, att alla är med och att de är vänner. Det är viktigt att även denna aspekt kommer fram så att man får kunskap om dessa situationer också. De unga säger ofta att detta är något man gör just med sina vänner. Sanna & Sannie

Förortsmamma: Jag tycker ni beskrev bra i artikeln hur manipulativt det är och hur viktigt det är att följa gruppen, gänget. Men det som beskrivs får verkligen uttrycket "den som in i leken ger, den får leken tåla" en riktigt dålig smak i munnen. Här blir ju mobbningen "legaliserad" och vill man vara med i gänget får man "stå ut" men våldet blir samtidigt "legaliserat" genom att vara en del i "leken". "Vi bara leker" hör man ju ibland om man frågar om alla är med på bråklekar som pågår.... så det är bara att fortsätta att vara "störig" förälder?
Sannie Wedberg: Hej, Jajemän. Det gäller att aldrig ge upp! Sanna & Sannie

Kristina: Att agera i tid verkar verkligen vara en grundförutsättning för att förhindra utvecklingen att dessa pyramider som leder in i kriminalitet. Hur kan vi då se till att stoppa fenomenet i tid i områden och på skolor där det behövs mycket resurser i form av närvarande vuxna i skolorna, t ex? Men att som ni föreslår arbeta med "dilemmaövningar" verkar vara ett bra sätt. Det blir mer "verkligt", når djupare om man får arbeta med gestaltning av problemen. Man får "känna på" och "känna av" situationerna in på "bara skinnet".
Sannie Wedberg: Hej, Att agera i tid är verkligen viktigt. Genom vår bok och arbetsmaterial vill vi få många många fler vuxna att se maktlekar för var de verkligen är, vad de står för och skapa samtal med unga om detta. Det känns viktigt att våra barn och unga kan känna trygghet i sin uppväxtmiljö. Det finns redan många vuxna som gör ett bra jobb, men det behövs många många fler. Sanna & Sannie