Kim: Vi hade två täta graviditeter med varsin lång amningsperiod (över 1 år för vardera barnet), där den första amningsperioden och andra graviditeten överlappade varandra. Vi som föräldrar upplevde att vi följde de behov barnen gav uttryck för när vi lät amningen pågå så länge, och att vi skapade en grundtrygghet när vi inte forcerade bort amningen tidigare. För oss och våra barn var amningen mer än mat och immunförsvar. Med detta följde att det var mamman som var hemma med barnen och att vi inte delade föräldraledigheten. Det resulterade förstås i väldigt mammiga bebisar som valde mamman i första hand och pappan i andra hand. Men sedan-mellan 12 och 18 månader- hände något intressant. Båda gångerna. Utan att vi förändrat något, utan att vi själva gjort något annorlunda, seglade pappan gradvis upp på delad förstaplats hemma. Det enda han gjort aktivt var att precis som från allra första början fortsätta att tillbringa mycket tid med barnen, intressera sig för dem, ta halva ansvaret för dem, prioritera bort aktiviteter utanför hemmet till förmån för barnen och så vidare. Dock ej varit föräldraledig. Tilläggas kan också att vi väntade längre än genomsnittet med förskolestarten, vilket inneburit att BÅDA föräldrarna förmodligen haft mer kvantitetstid under en längre period med barnen än många andra föräldrar. Vi upplever att mamman, pappan, barnen samt familjen som helhet mått bra av vårt val. Med det inte sagt att det passar alla, eller ens någon annan. Alla barn, föräldrar och familjer är förstås unika. Men vi känner att det var rätt för oss, och vi skulle inte göra något annorlunda om vi skulle göra om det. Min fråga är nu om du anser att vi gjorde "fel"? Trots att vi följde det som i hjärtat kändes rätt för oss? Tilläggas kan att pappan tagit ut en liten andel föräldradagar, dock tog mamman den absoluta majoriteten. Tilläggas kan också att mamman innan barnens ankomst var den som tjänade mest i familjen men vi valde detta ändå.
Ingemar Gens: Det låter ju som det har fungerat finfint. Jag tycker trots det att det är kalas om båda föräldrarna kan få tidig tid och få en riktigt nära relation med det späda barnet. Det är en klassiker att amningen är ett skäl till att mamma är hemma den första tiden och just därför vill jag påminna om att man i vårt land har rätt att vara ledig för amning och att man som man alltså kan åka till hennes jobb för att ge barnet den mat det behöver.
Patrik: Jag är just nu hemma med vårt andra barn (under ett år) och jag kan bara konstatera att min bild av mammors och pappors roller stämmer väl överens med den du beskriver i DN idag - jag ser det såväl hos mig själv som hos mina pappavänner. Jag tycker det är en frustrerande situation där jag tycker barnen och jag klarar oss utmärkt under dagarna, men när mamma (hon är en bra mamma) kommer från jobbet "korrigeras" mitt beteende under kvällens lopp med hjälp av kommentarer och anvisningar. Jag känner helt enkelt att hon inte litar på mitt omdöme och min förmåga. Min fråga är; vilka konkreta tips och erfarenheter kan du ge för att jag/vi ska ta oss ur den här fällan? Jag kan lätt se hur detta kan växa och tom leda till separation.
Ingemar Gens: Sätt er ned och kom överens om huvuddragen i barnskötseln och be kärleksfullt din fru att lita på dig. Det finns många sätt att göra det som blir bäst. Ta också ansvar för de verkligt små besluten, planera för hela familjen och var så att säga ett steg före. Gör motstånd nu, er relation måste hålla för det och visa/förklara för henne att du duger mer än väl.
Cecilia: Jag upplever att samhället anser att pappor som är hemma är särskilt duktiga bara genom att de är hemma. Kvinnors löneutveckling minskar har jag förstått när de är mammalediga, blir det samma för pappalediga? Och minskar kvinnors arbete i hemmet när männen är hemma och är pappalediga? Eller har kvinnor fortfarande dubbelarbete, ett dagtid och ett i hemmet trots att pappan är pappaledig?
Ingemar Gens: Jo, så har det nog sett ut. Hemmavarande pappor har betraktats som "duktiga" bara för att de tagit ut sin pappaledighet. Men jag tror att vi ser en omsvängning och de män som är hemma idag tar en allt större del av föräldrarollen. För den som är hemma följer ju att man också ska ta huvudansvaret för hemmet - matlagning, disk, städning och tvätt. Det är ju också naturligt att den som är hemma håller i familjens vardagsplanering.
Rolf: Hej Ingemar. Jag förstår att du studerat mycket i den här vetenskapen och att du genom dina egna barn också har praktisk erfarenhet. Men hur mycket praktisk erfarenhet har du utöver det? Jag har arbetat med alla typer av barn ("normala", utvecklingsstörda, hyperaktiva, bråkstakar o.s.v) i tio år och värderar den erfarenheten högre än något jag läser i en bok. Jag är duktig på det jag gör men måste säga att jag tycker att kvinnor i genomsnitt har ett bättre handlag med barnen än jag. Jag upplever bl.a att jag har svårt att hålla koll på fler barn samtidigt. Jag blir trött av alla gälla röster fort. Jag upplever också att mamman är viktigare i barnets allra tidigaste skede. Är det en slump eller bara tradition som gör att 95% av all dagispersonal är kvinnor? (Eller att så få män söker yrket). Det snackas mycket om jämlikhet och att det behövs manliga förebilder men i verkligheten så är i stort sett alla barnskötare/lärare kvinnor upp till högstadieålder. Det har aldrig tagits upp som snedfördelning eller setts som ett problem. Jag tycker inte heller att det är ett problem eftersom jag tror att det beror på att vi är olika. Däremot tycker jag att det är ett problem att det har blivit fult att lyfta fram våra olikheter och se på dem positivt. Att vi faktiskt kompletterar varandra. Hur ser du genom din forskning/erfarenhet på skillnader (neurologiska, m.m) mellan kvinnor och män? Är kvinnans kontakt med barnet viktigare än mannens i det allra tidigaste skedet? Slutligen vill jag bara säga att jag tycker att pappaledighet är toppen och mammaledighet likaså. Givetvis måste man arbeta på alla relationer vilka de än är.
Ingemar Gens: Jag kan bara som alla andra har en uppfattning, men det finns inga studier som tyder på att mamma skulle vara viktigare än pappa. Barn vill ha allt nu. De vill ha så mycket mamma och pappa de någonsin kommer åt. Jag tycker det är snålt mot barnet att prioritera den andra framför den ena.
christian: hej! jag hörde av en vän att småbarns-skador ökar desto fler pappor som är pappalediga, (dennes mamma jobbar som barnmorska) det känns läskigt o jag skulle vilja veta mer?
Ingemar Gens: Nej, det är inte sant.
Sara: Jag är född och uppvuxen 50/60 talet och jag uppfattade min pappa som väldig viktig person i mitt liv han var med hela tiden utan att staten lade sig i . Pappa var den som bar mig på axlarna som lekte och promenerade och som äldre kunde prata om allt . Mamman var mer till som såg till att jag hade varma tröjor på mig hehe...men det är en perfekt balans i en familj , jag tror att det finns både och från bägge sidor och alla ger efter förmågan . Barnet trivs med föräldrar som ger det de kan mest och är bra på. Det ska vara skillnad på föräldrar och inte alls att bägge gör samma sak i jämställdhetens namn. Trist och konstlad.
Ingemar Gens: Jag tror att barn vill att båda föräldrarna skall kunna stå för värme och trygghet och ta en ut på äventyr i världen. Det behöver inte vara könsrelaterat.
anonym: när min man är hemma missar han ofta grundläggande saker (som att tvätta barnets händer, förbereda maten i god tid, ta med blöjor och mat när man ska ut m.m.). Tror du att det finns sådana skillnader mellan könen som gör att en kvinna kanske är bättre på att ta hand om mindre barn.
Ingemar Gens: Traditionellt är kvinnor mycket bättre på att ta ansvar för de små detaljerna i barnuppfostran. Men det handlar om träning, menar jag. De allra flesta män blir mycket duktiga på att se till barnens alla behov om de bara får chansen. De är ju faktiskt inte hela världen om händerna är litet skitiga, eller att man glömmer blöjan, det brukar lösa sig, kanske inte alltid så smidigt, men det tar ett tag för en del män att träna upp den övergripande planeringsförmågan. Jag tror dock att barnet uppskattar att få vara med en litet "valhänt" pappa än inte alls. Ha tålamod och du ska se att det kommer att bli bra.
Peter: Jag ska vara hemma ett helt år med mitt barn - från augusti till augusti. Och den allmänna debatten plus de reaktioner jag får från omgivningen gör att jag känner mig som en hjälte - och jag tar åt mig! Men är det verkligen rätta vägen till jämstäldhet?
Ingemar Gens: Sug i dig och var stolt! Visst, män får beröm för det som kvinnor självklart skall utföra, men det hindrar väl inte att du kan känna dig bra över att du tar ditt ansvar? Till slut handlar det bara om vad du, barnet och din kvinna tycker är allra bäst för er.
Sam: Hej, I den anknytande artikeln säger du att det är ett problem att pappor inte bestämmer själva, utan mer fungerar som ett slags support för mammorna. Är inte det i grund och botten samma problem som den skeva fördelningen av föräldraledighet? Alltså, om pappor i högre utsträckning skulle vara föräldralediga en längre period skulle de vara tvungna att ta det ansvar som krävs, medan mammorna skulle bli tvungna att lita på att pappan är lika kapabel att ta hand om barnet.
Ingemar Gens: Absolut!
anonym: Personligen tycker jag att föräldraförsäkringen bör ändras så att den som är hemma får en viss ersättning. Som det är nu kan man jobba heltid 5 dagar i veckan och ta ut 2 föräldradagar. Tror du inte att det finns risk att män gör så (i högre grad än kvinnor)?
Ingemar Gens: Det finns inga studier som tyder på att män skulle vara mer "beräknande" än kvinnor. Traditionellt är det kvinnan som bestämmer vem som ska var hemma och när. Jag tror att om man verkligen ärligt kommer överens om en rättvis fördelning av föräldraledigheten tar män lika stort ansvar för den som kvinnor.
anonym: du tror inte att skilsmässofrekvensen ökar när papporna är hemma? (dvs 2 projektledare i stället för en vad gäller barnet).
Ingemar Gens: Allting tyder på tvärtom. Jämlika/jämställda förhållanden håller bättre än motsatsen.
Magnus: Vad menar du att vi svenska pappor inte tar aktiv roll?
Ingemar Gens: Att var med barnen är inte samma sak som att fostra dem. Fostran är att överföra samhällets moral, uppfattningen om rätt och fel. I de allra flesta familjer är den kvinnan som visar och talar om för barnet hur det ska uppträda. Min önskan är att mamma och pappa tillsammans skall lotsa barnet in i omgivningen.
Helena: Jag har barn i skolåldern och ser alla fantastiska pappor (och mammor) som ställer upp ideellt i idrottsföreningarna som tränare, materialare, coacher m.m., ofta många timmar i veckan och många helger för egna och andras barn. Mycket fostran i hur man är en schysst medmänniska och lagkompis, hur man ska äta, sköta sig själv med sömn och dusch, passa tider och vara rädda om varandra och allas grejer sker där och papporna är jätteviktiga och duktiga förebilder. Jag tycker det är alldeles för stort fokus i samhället på att vara hemma några månader med sin egen ettåring och hur mycket ersättning och premier pappan ska få för det, och alldeles för lite fokus på alla dem (främst pappor) som redan finns där fysiskt i barnens värld, för sina egna och andras barn, utan ersättning, år ut och år in. I mina ögon gör de en större bedrift. Det ena behöver inte utesluta det andra, men jag tycker att fokus enbart ligger på papparollen för ettåringarna. Resonerar jag fel? Icke politiskt korrekt?
Ingemar Gens: Hm, vad som är politiskt korrekt i den här frågan är svårt att säga. Man brukar säga att man är ganska färdig redan i femårsåldern, efter det händer det inte så mycket mer med ens karaktär. Vill man att pappa också ska ha ett inflytande, är det viktigt att han finns med tidigt i barnets liv. Vi kan resonera kring vad vi vuxna tycker, men till slut handlar det om vad som är allra bäst för barnen.
Anna: Defintion av jämlikhet och jämställdhet? Hur kan man "jobba" hemma för ökad jämlikhet?
Ingemar Gens: Jämställdhet är en svensk begrepp. I andra länder pratar man om "equal opportunies" alltså att alla ska ha samma rättigheter. I Sverige anser man att just rättvisan mellan könen är viktigare än andra orättvisor. Men med jämlikhet följer förstås också jämställdhet. Respekt är nog nyckelordet för att få mer jämlikhet hemma.
Patrik: Hej! Jag har samma erfarenhet som Peter nedan. Håller precis på att avsluta en 14-månaders pappaledighet. har varit hemma med min dotter sedan hon var fem veckor gammal. Även jag blir bemött med beundran och får en viss hjältestatus. Det är värre för min fru som ständigt får förklara och motivera varför hon inte är hemma med sitt barn och ibland känner sig som en dålig mamma (utan anledning). Ett resultat av att jag är hemma så länge är att vi inte får del av FK:s jämstäldhetsbonus som finns för att papporna ska vara hemma mer, jag är hemma för länge. Varför sk min fru behöva förklara vårt val att dela upp ledigheten så här, en man i samma läge hade inte behvt göra detta.
Ingemar Gens: Nej, det borde hon verkligen slippa! Men nu ser det ut som det gör och pionjärer har alltid fått kämpa i motvind. Stå ut - för det är ni som blir vinnarna.
Bess: Hej! Jag upplever att fokus kring jämställt föräldraskap ligger på föräldraledigheten under barnets första 1-2 år. Och visst är det viktigt att båda föräldrarna tar sin del av ansvaret (själva har vi delat ung 60/40 till mammans fördel). Men det som jag tycker glöms bort - och som faktiskt är ännu viktigare - är hur man delar på VAB-dagarna när barnet väl börjat på dagis. För en arbetsgivare är störningen av VAB-dagarna betydligt större och svårare att planera för. Den förälder som tvingas ta huvudansvaret för VAB hamnar ovillkorligen efter. Här är jag helt övertygad om att man har en betydligt större möjlighet att påverka jämställdheten, genom att få pappor att ta ut mer VAB. Hur ser du på det?
Ingemar Gens: Svenska pappor är väldigt duktiga på att VABa, det har de faktiskt varit länge. Där det haltar är faktiskt just föräldraledigheten. Jag tycker det är viktigt att man tidigt får en nära relation till sina barn.
Teck: Visst är det roligt o pappa o barn får mer tid tillsammans,men låt varje föräldrapar bestämma själva hur de vill göra,vad är problemet att låta föräldrarpar själva välja? Eller bottnar det,från myndighetshåll, i att inget annat än varannan vecka boende hos separerade föräldrar skall vara möjligt? (jag menar att då hänvisar det till att barnet inte varit mer med den ena föräldern än den andra) Jag skönjer en smygpolitik i det här mer än att det enkom skulle vara barnets bästa alla gånger
Ingemar Gens: Mycket tyder på att vi har den situation vi har just för att föräldrarna bestämmer, eller rättare sagt kvinnan. Män kan behöva litet hjälp av lagstiftningen, precis som på Island som är det land där pappor är hemma mest.
Karin: Jag och min sambo får vårt första barn om en månad. Vi kommer att vara hemma lika länge. Hur kan vi undvika att jag som är hemma först sätter normen för hur allt ska skötas? Vi pratar en hel del om detta och jag hoppas att vi kommer att fortsätta med det. Jag är trots det rädd för att glida in i rollen som projektledare. Jag eftersöker därför konkreta tips på hur föräldern som arbetar kan få större inflytande!
Ingemar Gens: Sätt er ned och diskutera om det verkligen måste vara så att du skall vara hemma hela den första tiden - kanske kan ni dela på den?
Maria: Min sambo ska vara hemma med barnen ett år snart. Jag kommer ha massa åsikter om hur han gör, t.ex. att han går ut och leker varje dag. Funderar lite på hur mycket åsikter man ska ha och hur man uttrycker dom på ett bra sätt. Jag menar, man kan ju egentligen inte säga att barnen mår sämre av att t.ex. inte gå ut, dom kanske mår jättebra av att kolla på fotboll på teve även om inte jag gillar det...
Ingemar Gens: Förväntan är en stark kraft - varje dag säger vi "vad var det jag sa". Vi får nästan alltid det vi förväntar oss. Jag är övertygad om att din man kommer gå ut med barnet och kärleksfullt se till deras bästa. Försök håll igen på alla åsikter för det är som du säger det finns massor av saker som barn tycker är härlig och om du litar på din man i alla andra avseenden är han förstås också en baddare med barnen - förvänta dig det.
anonym: Det viktiga måste ju vara att familjen kommer överens om vad de tror är bäst för barnet. Ska staten och media lägga sig i de privata ställningstagandena, särskilt som det kan skapa osäkerhet om vad som är rätt (känner jag rätt, fast media säger att jag känner fel? osv). Detta i sin tur leder till konflikter mellan människor vilket i slutändan leder till skilsmässor. Det kan väl inte vara bra för barnet att det blir så. Det viktigaste måste väl ändå att mamma o pappa är överens om hur det ska se ut just i deras familj?
Ingemar Gens: Säkert, men frågan är vem som sätter agendan för vad som är bäst för barnen och hur överenskommelsen gått till? Trots allt - barn vill ha båda sina föräldrar så mycket det bara går.
Johan: Hej. Jag har varit på en liknande kurs med Mats som är med artikeln om pappakurs. Det var lysande! Vad anser du om pappaakurser och pappagrupper?
Ingemar Gens: Jag tror att det är kalas att blivande pappor får träffas och diskutera igenom vad det egentligen betyder att bli pappa och hur man skall kunna bli den förälder barnen alltid längtar efter.
Ulf: Hur skall vi kunna bygga ett jämlikt arbetsliv samtidigt som vi vill uppmuntra män att stanna hemma med sina barn när normen ser ut som den gör idag? Nämligen att kvinnan förväntas ta hand om hemmet och om mannen skall göra samma sak tvärnitar karriären på många arbetsplatser. Har själv stannat hemma med tre söner i 6 månader med var och en och kunnat konstatera detta tråkiga faktum.
Ingemar Gens: Kanske är det så att man måste få ett litet hack i karriären? Men är det verkligen hela världen? Din kvinna kanske gör tillräckligt för er båda och du får upplevelser som ger ditt liv en skjuts det aldrig skulle ha fått annars?
Frans: Är det gjort någon undersökning hur många hus som renoveras/målas om när männen är pappalediga.
Ingemar Gens: Nej, inte vad jag vet. Men jag har svårt att föstå hur man ska hinna renovera huset om man har ensamt ansvar för barnen under dagen.
Malin: När du pratar om hur viktig pappan är, och att det är så viktigt att han är hemma, möts du av förfärade mammor som inte vill ge upp sin roll och strider för att vara "den ende föräldern", om du försatår vad jag menar. Jag tror att, tyvärr, är deti nte bara papporna som iinte vill vara hemma, en del mammor ger dem nog itne heller chansen.
Ingemar Gens: Jo, så kan det vara. De studier som gjorts visar att det i de allra flesta fall är kvinnan som bestämmer om föräldraledigheten. Många håller nog kvar vid freudianska idéer om att mamma är viktigare än pappa - särskilt den första tiden.
Thea: Jag vet inte om du förespråkar lagstadgad delad föräldraledighet eller ej, men jag förutsätter nästan att du gör det? Med en sådan lag tror jag att det finns en sannolikhet/risk (beroende på ur man ser det) att vissa barn kommer börja ännu tidigare på förskola än vad som sker idag. En del (många) pappor kommer säkert att vara hemma mer, men knappast alla. Är det en rimlig "uppoffring" i jämställdhetens namn att en del barn ska börja förskolan vid 9 månaders ålder och då inte vara hemma med NÅGON av föräldrarna? Självklart kan ju förhållandet vara det motsatta också, om än i betydligt färre fall- att mamman är den som inte vill vara hemma. Resultatet blir detsamma-ännu mindre föräldrakontakt för barnen.
Ingemar Gens: Island, där mannen har tre månader, kvinnan tre och tre får man betsämma själv över, visar att det inte blir som du befarar. Männen tar ut sin tid i samma utsträckning som kvinnorna. Jag tror man skall utgå ifrån att män vill vara med sina barn på precis samma sätt som kvinnor, men att konventionen har varit att kvinnor har huvudansvaret för barn och familj. Inte sällan använder vi 50-talets hemmafruideal som referenspunkt, men jag vill poängtera att det var en kort period i människans historia.
Peter K (gammal: Är det inte en ypperlig möjlighet att vara tok-ego genom att strunta i alla måsten emellanåt och bara ägna sig åt sin och barnets relation? Tvätta och likande hinns väl sen!
Ingemar Gens: Absolut! men man måste se till att ens partner är lyckligt också. :-)
moderator: Nu slutar chatten. Tack alla som medverkat!
Johanna: Finns det något som tyder på att det inte skulle vara lika bra som att amma att pumpa ur mjölk ur brösten och mata med nappflaska (kanske återuppvärmd i micro) redan från det att barnet är nyfött? Så att både pappa och mamma kan mata (och gå iväg hemifrån utan att bekymra sig om barnet blir hungrigt)?
Ingemar Gens: Nej, inte vad jag vet. Dock ska man inte värma mjölk i mikro - den förändras då. Men ammning är ju också en speciell närhet som barn alla gånger barn är sugna på. Varför inte både och?
Pelle: För att göra jämställdheten maximal, är det möjligt för pappor som är hemma att amma? Eller hur skall man bete sig första levandsåret för barnet?
Ingemar Gens: Man åker till mammas jobb och "tankar".
Karl: Samhället (domstolar, institut, allmänheten) anser att mammor är den bättre föräldern. Även om det inte går att mäta föräldrarskap (på ett enkelt och objektivt sätt) så undrar jag om du vet om någon studie som belyser skillnaden mellan kön i föräldrarskapet? Exempelvis vårdnadstvister visar att barnens behov och vilja inte tas på alvar - bara ca 5% av barnavårdsutredningarna har barnens behov i fokus. Institutioner som socialtjänsten får ofta kritik för sin utpräglade syn om att "mamma är den bästa föräldern". Jag undrar jag om dina upplevelser kring detta och om negligeringen av barnens behov av båda föräldrarna.
Ingemar Gens: Jag tror att "samhället" i allmänhet ser kvinnan som den viktigaste föräldern. I vårdnadstvister som handlar om umgängessvårigheter döms det för det mesta till kvinnans fördel. Jag tror att "samhället" i allmänhet ser mer till de vuxnas behov än barnens. Tyvärr har man för sällan barnets bästa för ögonen, de tycks inte vara lika mycket värda. I England till exempel är barnaga fortfarande tillåtet.
marianne: Det är jätteviktigt att pappan är med från början. Tyvärr riskerar många män att förlora sina barn vid ev skilsmässa då mamman träffar en ny man. Det är hur orättvist som helst. Så därför ska pappan hålla fast med näbbar och klor vid barnet! Vara med på möten på BVC och allt sådant. Detta är ingen fråga utan bara ett konstaterande att det får vara slut med mammas makt!
Ingemar Gens: Jiipppeee!
Johnny: Hej, Varför har vi inte kommit längre med jämställdigheten inom lagarna där mamman i samboförhållanden automatiskt får såväl vårdnaden som barnbidraget?
Ingemar Gens: Jag vet inte. Tvärtom verkar det som vi har backat i den frågan just nu. Men jag hoppas att det snart kommer att ske en förändring. I rimlighetens namn borde utvecklingen mot att fler pappor tar del av vårdnadsansvaret leda till att fler kommer få självklar tillgång till sina barn vid till exempel en skilsmässa.
Ingrid: Hej! Jag har några frågor. 1. Nu när det är möjligt med pappaledighet, är det oftare mamman eller pappan som ställer sig negativ till att pappan ska vara hemma, i den verkliga situationen? 2. På vilket sätt är det viktigt för barnet att pappan är hemma och får den sortens relation till barnet? 3. På vilket sätt kan pappaledigheten gynna familjesituationen och relationen mellan alla familjemedlemmar?
Ingemar Gens: 1. Det vanligaste är att kvinnan ensam bestämmer om föräldraledigheten. 2. Barn vill ha båda sina föräldrar - inte bara den ena. Jag tror barn har punkideal - allt nu. 3. Alla studier pekar på att jämställda familjer är stabilare, lyckligare och mer ömsinta mot varandra.
David: Hejsan. Vilken typ av ansvar tycker du att män ska ta ansvar om de inte får verktyg eller får bli delaktiga i besluten omkring sina barn?
Ingemar Gens: Nej, då blir det svårt. Traditionellt har män varit så kallade "breadwinners", alltså familjeförsörjare. Vill vi ha en förändring, där kön inte bestämmer vårt livsinnehåll, tror jag man måste utveckla alla sidor av sin personlighet till sin fulla potential - både kvinnor och män. Verktygen till att fostra barn har vi alla, det gäller bara att plocka fram dom och träna, träna, träna.
barfota: Man frågar "Varför är det viktigt att pappan är hemma med barnet?" Jag tror att man får ned antalet fysiskt och psykiskt misshandlade genom att pappan är hemma med barnen. Men hur skall man kunna genomföra detta med föråldrade lagar som mer eller mindre alltid ger vårdnaden till mamman vid en ev. skilsmässa bara därför att mamman anger "samarbetssvårigheter" som skäl för att roffa åt sig hela vårdnaden? Vem tänker man mest på mamman eller barnen? Om det nu skulle vara så att mamman är den "bättre" vårdnadshavaren varför vill man då ha in fler pappor, skulle inte det snarare försämra än förbättra för barnen?
Ingemar Gens: Ja, visst är det märkligt?
Anna: Jag är nyfiken på vilka källor det finns på att just uttag av föräldrapenning ger en bättre relation mellan föräldrar och barn. "Sunt förnuft" säger självklart att man inte kan få en nära relation om man inte tillbringar tid tillsammans, men vilka forskningskällor finns på att just uttag av föräldrapenning är en förutsättning för en nära relation?
Ingemar Gens: Nej, pengarna i sig är nog igen garanti. Jag vet inte om det forskats på sambandet närhet föräldrapenning.
Samuel Brofjell: Varför skulle inte pappan vara hemma med sitt barn? Frågan är befängd. Naturligtvis är det viktigt att vara tillgänglig för sitt barn. Och lika mycket i tid som dess mamma. Hur modern man än är så kommer man aldrig från den papparollen som det egna barnet har rätt till att få. Det borde alltid gälla. Men så länge vi har löneskillnader mellan könen i det mansdominerade samhället så består denna olikhet.
Ingemar Gens: Nja, jag håller inte med. De flesta i Sverige tjänar tillräckligt med pengar för att både mamma och pappa skall kunna bara hemma. Visst, det blir kanske en ekonomisk nedgång, men för det mesta inte värre än att man klarar av den. Det handlar oftast till slut om att prioritera - materiellt välstånd mot mänskliga relationer
Leffe: Med erfarenhet från 4 barn kan jag konstatera att; 1. När barnen är små, typ under 5 år, har de haft begränsat behov av mig som pappa. 2. När barnen börjar med sina fritidsintressen som idrott etc, har de haft ett stort behov av mig. (Här är ju papporna totalt dominernande). 3. Jag tillbringar 2-4 timmar per dag med dem i princip alla dgr i veckan, under nu totalt nästan 20 år. Detta innebär att jag har långt mer ( tid mätt) kontakt med barnen. Fråga; Är det inte bäst att mamman passar på och tar hand om barnens medans de är små, för sen är det ju i praktiken papporna som tar över?
Ingemar Gens: Jag tycker vi, så långt det bara går, ska dela på all tid med barnen.
Undrande: Pga att jag har varit sjuk har jag och min man varit hemma tillsammans med vår son sedan han föddes. Vi tar båda en aktiv roll i barnets uppfostran och min man har ansvaret för barnet hela nätterna, inkluderat matningen på natten. Jag anser oss vara mycket jämställda. Trots detta så ser jag ändå hur det är jag som tar besluten tex om hur mycket kläder barnet ska ha på sig osv. Han tänker helt enkelt inte på sånt och åtskilliga gånger har vi fått vända hem när jag inte har sagt något för att ungen är felklädd. Jag vill gärna att vi ska ha jämstält förhållande även i detta men jag vet inte hur vi ska gå tillväga för att uppnå det. Har du nägra tips till mig och mina man?.
Ingemar Gens: Till er båda: Dela inte systematiskt på sysslorna, för då vill de gärna bli könsbundna. Till dig: Lita på att det din man gör fungerar och att han har barnets bästa för ögonen. Bli aktiv i sysslor som din man normalt brukar sköta, utan att han behöver be om det. Till din man: Var aktiv. Planera i förtid och kolla att det finns blöjor, mat och allt vad som behövs. Ta ansvar för hela situationen, alltså vad behövs om ni till exempel ska åka och hälsa på vänner, köpa barnkläder etcetera. Se till att du vet när, var och hur det ska gå till. Bli aktiv i alla relationer, både i och utanför familjen. Ni grejar det här finfint - ni är redan på väg.
Leif Wall: Var det inte bättre förr (fram till 50 talet) när mamman var hemma och skötte hemmet. Inget stress för barnen att komma upp på morgonen eller långa dagar på dagis. Jag ser då min uppväxt som synnerligen trygg. Nu suddas pappa och mammarollerna ut mer och mer. Snart är det väl tänkt att pappan skall amma också.
Ingemar Gens: Nej, det var inte bättre förr för då fick man använda en så begränsad del av sin förmåga. Det är mycket roligare nu när det börjar öppnas upp, så man har chansen att få utlopp för all lust och hela sin potential - tycker jag.
Simon: Hej! Jag är pappaledig nu och ska vara det i ca 8 månader. Jag och min fru delar ungefär 50-50. Det känns ju bra och det är ju rätt pk och creddigt och allt sånt, men är det verkligen vetenskapligt säkerställt att det är bra för barnet att båda är hemma? SVTs expert säger ju tex att mamman ska vara hemma med barnet i 2 år. Vad gäller egentligen om man tar bort all politik och cred? Vänliga hälsningar Simon
Ingemar Gens: Jag säger bara heja, heja. Härligt att du är hemma så länge. Dina barn kommer att älska dig för det. Och din fru kommer pussa extra mycket på dig.
Urban Nilsén: Det är skattebetalarna som finansierar föräldrapeng, socialbdrag och bostadstillägg. Vi skulle förmodligen aldrig komma på tanken att låta socialbidragstagarna ensamma få bestämma om hur socialbidragen skall betalas ut utan det är självfallet alla skattebetalare som avgör det. Vad tror du är orsaken till att man i debatten med föräldrapengen alltid resonerar om att det är bidragstagarna själva som skall få bestämma hur bidraget skall betalas ut? Det helt självklara i andra lägen är ju att den som betalar bestämmer hur hennes pengar bäst förvaltas och den som får bidraget tar tacksam emot.
Ingemar Gens: Jag vet inte, det är märkligt. Föräldraförsäkringen borde vara i utsträckning vara till för både mamma och pappa - annars är det ju ingen föräldraförsäkring
Lasse: Hej! Hur har de borgeliga partiernas (främst moderaternas) inställning till föräldrapenning ändrat sig över åren?
Ingemar Gens: Oj, jag vet inte, men idag är det nog inget parti som skulle våga att ens tänka tanken på att ta bort den.