Nyhetskrönikan

Clas Barkman: Inte alla kvinnliga ledare arbetar för jämställdhet

  • Skriv ut
  • Öka textstorlekMinska textstorlek
  • Rätta artikeln

Läsarreaktioner

I senaste numret av Utrikespolitiska institutets (UI) utmärkta skrift ”Internationella studier” är temat ”Damernas värld”. Historikern Stefan Amirell berättar att av de 125 000 regenter, presidenter, premiärministrar och andra ledare för olika statsbildningar i världen som funnits sedan historiens gryning så är det bara 1,6 procent som är kvinnor.

De senaste 20 åren har det visserligen blivit bättre och alla bebodda världsdelar har sedan 1990-talet haft minst en kvinnlig president eller premiärminister. Men Sverige är det enda nordiska landet utan en kvinnlig stats- eller regeringschef i modern tid.

Annons:

Man skulle kunna förvänta sig att kvinnliga politiska ledare drev jämställdhets- och kvinnofrågor med större energi än sina manliga kolleger, men det finns undantag som gör att man börjar tvivla. Tydligaste exemplet är Margaret Thatcher som 1979 blev Europas första folkvalda kvinnliga stats- eller regeringschef, och som bara hade män i sin regering.

I filmen ”Järnladyn” visar skådespelaren Meryl Streep på ett lysande sätt ”Mrs T:s” härskarteknik som gick ut på att bete sig som en manlig maktpolitiker med ett gigantiskt självförtroende och en minimal självinsikt. Var dessa egenskaper kom ifrån har jag ingen aning om. Men jag vet att de satt i långt efter det att hon år 1990 avsatts som premiärminister. Jag var på plats när hon, många år efteråt, presenterade sin bok ”Åren på Downing Street” på kulturcentret ”Barbican Centre” i London. Precis som tidigare fortsatte hon då att hylla sig själv.

– Det var en moralisk upplösning i landet innan jag kom till makten. Det fanns ingen framtidstro, inga verkliga företagsledare och ingen fungerande ekonomi. Mitt arbete gick ut på att avskaffa ett stort antal statliga regleringar och mota tillbaka fackföreningarna. Jag tror vi klarade av det ganska bra, förklarade hon utan att rodna.

Många blev förstås förbannade eftersom hon så totalt saknade empati och förståelse för hur andra såg på saken.

De mest intressanta kvinnliga regeringscheferna finns i dag inte i Europa utan i Sydamerika. Två tredjedelar av Sydamerikas 400 miljoner invånare har i dag en kvinnlig president med Christina Fernandez de Kirchner i Argentina och Dilma Rousseff i Brasilien i spetsen. Chiles tidigare president Michelle Bachelet (2006–2010) har nyligen blivit chef för det nya FN-organet ”UN Women” och har som mål att få in fler kvinnor i politiken.

I ”Internationella studier” får vi veta att Dilma Rousseff ser jämställdheten som en förutsättning för demokratin; ”Mitt mål är att det som har hänt blir helt naturligt i stället för helt unikt”. Eller som förra chefen för Telia Marianne Nivert en gång sa: ”Vi har nått full jämställdhet när man träffar på lika många medelmåttiga kvinnor i styrelserummen som män.”

EU-kommissionen hotar nu med kvotering för att öka andelen kvinnor i storbolagens ledningar. Kanske är det dags att hota med samma sak för att öka jämställdheten i den politiska toppen. Inget annat tycks ju fungera.

0 . Per sida:

Andra har läst

Digital prenumeration

Mer från förstasidan

 Vetenskapsjournalisten Henrik Arnstad: Den svenska debatten återspeglar ofta klichéartade fördomar om hur ”riktiga fascister” måste se ut. 20  9 tweets  11 rekommendationer  0 rekommendationer

arnstad
Foto:TT

 DN Debatt: Här är det ideologiska stoffet som visar fascismen i SD. 242  43 tweets  199 rekommendationer  0 rekommendationer

 Satt i polisbilen. Den misstänkte gärningsmannen ska vara död.

Annons:
kombo
Foto:TT Peter Englund och Sara Danius.

 Peter Englund avgår. Överraskande besked i Svenska Akademien. 954  49 tweets  905 rekommendationer  0 rekommendationer

 Björn Wiman: Ingen kommer att kunna öppna den berömda dörren med samma elegans som Danius. 25  17 tweets  8 rekommendationer  0 rekommendationer

Annons:
Annons:
Annons:
Annons:

Spara 498 kr!

 Läs DN digitalt – var, när och hur du vill.
Annons:
Annons:
Annons:
Annons: