Gång på gång tittar jag på ”Juholtvideon” (svtplay/forum) från Folk och försvars konferens i Sälen för några veckor sedan. Det var den som gjorde att hans socialdemokratiska partivänner fick nog av ”Juholtare” och tvingade honom att avgå.
Jag kollar på denna presskonferens för att jag vill förstå vad som hände. Förstå vad han menade men inte sa. Hitta en inre logik. Hittills har Håkan Juholt ju mest anklagats för att vara okunnig eller drabbad av ”not fit for the job”-sjukan.
Tre gånger upprepar han stolligheten om hur beslutet om bemanningen i försvaret gått till:
– De (regeringen) valde att tillsammans med Sverigedemokraterna gå den här vägen …
– Regeringen valde att göra upp detta med Sverigedemokraterna …
– Vi har en statsminister som har drivit igenom en ny försvarspolitik tillsammans med Sverigedemokraterna …
Allt är fel eftersom försvarsbeslutet togs före riksdagsvalet 2010, och då satt inte Sverigedemokraterna i riksdagen.
Men ingen av de 47 ackrediterade journalisterna reagerade på dessa grodor när han uttalade dem. I vart fall var det inga hörbara protester på videon eller frågor om detta. Möjligen berodde det på att de förstod vad han menade och bortsåg från vad han sade eftersom Juholt lade till en förklaring som de flesta på pressmötet ”accepterade”:
– Försvarsmaktens uppgifter är en angelägenhet som berör hela det svenska folket. Det måste till breda överenskommelser. Man kan inte stänga dörren till Socialdemokraterna som man gjort. Man har uppträtt arrogant.
Juholt var förbannad. Och han menade (nog) att eftersom rege-ringen stängt dörren för uppgörelser med de rödgröna så fanns bara vågmästarpartiet SD kvar att förhandla med i framtiden. Men som historieskrivning var det fel.
Det finns en tumregel inom journalistiken som går ut på att man ska citera medieovana personer med ”deras bästa argument”. Man ska bortse från felsägningar eller klumpiga formuleringar och i stället försöka förstå vad personen i fråga menar. Hade Juholt varit en sådan person skulle man som journalist försiktigt ha frågat om han visste när SD kom in i riksdagen.
I stället blev det tvärtom. På vägen hem från Sälen blev han uppringd i bilen av DN:s utsända som ville veta varför han sa en sak och menade något annat.
– Det var inte bra. Det var ingen bra formulering. Jag ville sätta fokus på att detta är en minoritetsregering som slagit igen dörren för samtal med Socialdemokraterna, förklarade han och lade till att han valde att medvetet uttrycka sig ”väldigt drastiskt”.
Men den rådande medielogiken accepterar inte några sådana förklaringar eller ursäkter. Sagt är sagt. Och gjort är gjort. Mediernas dom blev enhällig och straffet det maximala.
Den journalistiska regeln att folk ska ha rätten att bli citerade med sina bästa argument gäller förstås inte makthavare. Tvärtom måste man kunna kräva av dem att i alla lägen vara tydliga och att de har raka rör mellan hjärna och mun.
Håkan Juholt förstod inte alltid att det han sade skulle kablas ut ordagrant. Han litade för mycket på att folk skulle vara tankeläsare och förstå vad han menade. Och då kan det bara sluta på ett sätt.