Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Nyheter

Clas Barkman: Vilka inkomstskillnader är rimliga och vilka är det inte?

Boken ”Kan man bli sjuk av inkomstskillnader?” (Studentlitteratur) presenterades i tisdags. Författarna Andreas Bergh, Therese Nilsson och Daniel Waldenström utgår från iakttagelsen att den förväntade livslängden är längre i länder med små inkomstklyftor som till exempel Sverige (81 år) – och kortare i länder med stora klyftor som Colombia (73 år).

Frågan är om det finns något samband mellan inkomstklyftor och hälsa. Svaret är på forskares vis ”både ja och nej”. Möjligen med en extra tonvikt på ”ja”.

De pekar på att rimliga inkomstskillnader är något positivt. Det är till exempel en sporre att plugga vidare om man vet att man kan få en högre lön än om man struntar i att studera. Men de pekar också på att det kan finnas ett negativt samband där oskäliga inkomstskillnader kan leda till en social nedbrytning och en sämre upplevd hälsa.

Frågan är hur man ska skilja rimliga och produktiva inkomstskillnader från dem som inte är det. Med jämna mellanrum ställs denna fråga på sin spets när förbrukade direktörer i näringslivet belönas med orimliga fallskärms- eller pensionsavtal. Då är de flesta överens om vad som är oskäligt – men en tid därefter är det dags igen för nya excesser.

Forskarna avstår från att presentera förslag på hur man ska tukta de allra högsta lönerna. Deras förslag är i stället att politikerna ska arbeta för att de lägst avlönade ska få en inkomstförstärkning som ett steg till förbättrad folkhälsa. På den punkten verkar de eniga och ganska säkra.

När jag arbetade som arbetsmarknadsreporter på DN under 80-talet handlade det mesta om låglönesatsningar. Problemet var att alla andra ville ha minst lika mycket. Löneavtalen blev en virvlande långdans där alla var i armkrok med varandra. När en metallarbetare i Luleå fick en löneförhöjning så fick med automatik även biskopen i Lund ett lönelyft tack vare matematiska formler i avtalen som kallades ”förtjänst­utvecklingsgarantier”.

Chefernas fackförbund Ledarna hade till och med ”korkparagrafer” i sina löneavtal som gjorde att de alltid skulle flyta ovanför övrigas löner som vore det självklart att chefens insatser alltid var mer värda än den högst betalda medarbetaren. Detta bidrog till en extrem utveckling med rekordinflation, luft i lönekuverten och en ekonomisk kris i början av 90-talet.

Vi är nu på väg mot den andra extremen. Sverige är ett av de länder där löneklyftorna ökar snabbast, om man ska tro OECD. Visserligen från jämförelsevis låga nivåer, men riktningen är tydlig.

Jag tror att den konservative brittiske premiärministern David Cameron har rätt när han liknar samhället vid en karavan som färdas genom öknen. Om kontakten mellan dem som går först och dem som går sist i gruppen bryts så blir det stora problem för alla.

Den nya boken ”Kan man bli sjuk av inkomstskillnader?” kanske kan ge nytt liv i debatten om vad som är rimliga och produktiva ojämlikheter – och vad som inte är det.

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.