Hotellen som främst består av bungalows ligger alla strandnära. Hotell områdena är kanske 150 m breda på denna milslånga strand. Naturen bakom är djungel och relativt bergig och ramar in detta paradis. Vårt hotell hade nu vid julen många tyskar, en hel del finnar och naturligtvis många svenska dock ej så många barn.
Vårt hotell Bay Front Resort är tredje hotellet i bukten speglade den öppna och generösa hållning som vi möttes av från det thailändska folket. Varje morgon blev lite av en semester rutin för alla turister dvs. frukost vid åtta, halv nio och sedan promenad till stranden och poolen som låg drygt 30 meter från varandra. Jag och min äldsta dotter sprang 4-5 km varje morgon kl. 7.15 och kl 10.00 fick jag massage så även denna söndag.
04-12-26 söndag 10.00 försvinner plötsligt vattnet från stranden vars djup är 1.5m till 4-5 m. Ett korallrev syns nu som en sockertopp 2-300 m ut. Istället för att se detta som en varning så går alla ut mot stranden, kockarna hämtar fisk, och vi turister plockar snäckor.
Många går ut till revet. Alla människor hade sökt sig till havet, alla lika nyfikna. (Jag liknar det med råttmannen från Bremen som med sin flöjt lockade alla barnen till en grotta)
Kl. 10.11.51 förvandlades Khao Lak vårt paradis till ett helvete på någon sekund. (Jag fann en klocka som stannade exakt så) En vit våg rand från havet närmar sig med 300-400 km med en enorm vattenmassa bakom sig. Första varningssignalen var att hur människorna längst ut börja springa och sedan försvann i vågorna.
Min fru Karin och dotter Sofia befann sig vid poolområdet ca 50 från stranden medan Johan och min äldsta dotter Ulrika plockade snäckor och fotograferade fenomenet. När vågen kom så sprang de för livet och Sofia hann upp till översta bungalow och dess glasveranda.
Hon pressades in av vågorna genom glasverandan och huset fylldes med vatten upp till taket och allt blev svart. Utanför såg hon ett tysk par spolas bort. Med sina sista livskrafter lyckades hon pressa upp taket och ta sig upp i vindsutrymmet och sedan till taket.
Johan sprang från stranden upp till ett annat hotellområde och sprang in i ett hus för att ta skydd. Även där fylldes huset nästan upp till taket och en liten luftficka gjorde att han överlevde. Johan lyckades också hålla en annan man över ytan tills vattnet började rinna tillbaka. När Johan simmade ut fick han se en liten pojke bland bräder, skadad i huvudet och Johan simmade ut och hjälpte honom i land och bar honom till vårt hotell område.
Min hustru som hade en knäskada sedan v 8 kunde sannolikt inte springa ifrån vågen. Ulrika tror vi sneddade in mot vårt hotell och träffades också av vågen. Tankar är många varför hon inte klarade sig som vi nästan fastnar. Har Ulrika som är världens snällaste först hjälpt Karin eller har velat hämta rädda uppsatsarbete som låg på strandstolen eller kanske som de flesta gjorde gömde sig i ett hus.
Den totala förödelsen av hus, träden gör att man förstår att ingen människa som träffades av havets kraft, dess djup och de strömmar som sedan uppstod kunde överleva. Människor, hus, träd spolades bort och lämnade en öde tyst, död strand inför våra ögon. Det fanns ingenting kvar mer än död och förintelse.
Jag befann mig på övre delen av hotellet området när jag hör hjärtskärande skrik. Min första inre bild var en dödskamp, jag springer ut och ser flodmassan täcker alla husen i hela vårt område. Jag springer ner till en restaurang terrass och finner genast min dotter Sofia på ett av taken. Jag försökte springa ned till brunskitiga vattnet och försökte simma ut bland bräder och glas. Vi skrek oavbrutet efter Ulrika och Karin och till slut kunde jag vada ut till vårt hus som var 4 av 40 hus som fanns kvar. Allt annat var borta, hus, träd, och allt inom poolen.
Det var som en kyrkogård. Johan, jag och andra oskadade hjälpte ned från husen ett tiotal människor som hade svåra skärskador, frakturer. Vi tror att många helt enkelt fastnade på husen och drogs därför inte ut i havet. Jag vände på ett 10-tal kroppar som på ett groteskt sätt hade förvridits. Jag kunde inte finna Karin och Ulrika. Jag såg inga barn på stranden. Stranden var ganska snart närmast öde liksom hela hotell området då man varnade om fler flodvågor. Vi tror att flodvågen sög ut många kroppar till havet igen. Till slut gav vi upp och vadade igenom allt som var förstört. Det var som att gå i djup snö och det tömde oss på alla krafter.
Sofia som hade fått allvarliga skärskador tog vi till vägen och blev sedan körd till Muangs sjukstuga av hjälpande thailändare. Sjukstugan blev snart helt överbelastad och hon fördes sedan utan vår vetskap till Phang Ngn sjukhus 4-5 mil inåt i landet.
Efter vårt letande beslöt Johan och jag att försöka hitta Sofia och började inse att Karin och Ulrika hade drunknat. Det sista jag gjorde var att krypa in i vårt hus och fann under sand och bråte min ryggsäck med filmer från vår resa. Allt annat var borta.
Ca kl 15.00 (thai tid) kom vi till sjukhuset tack vare hjälpsamma thailändare. Sofia var nr 100 av ca 500 skadade som kommit in till sjukhuset som var avsevärt mindre än vårt minsta sjukhus. Enligt min bedömning så organiserade katastrofarbetet väl med utmärkning och sortering av alla inkommande. De flesta skadade hade skärskador, frakturer och i vissa fall inre skador av man svalt vatten eller lungskador. De som slogs medvetslösa eller andra svåra skador drunknade sannolikt och dessutom fördes ut av vågens strömmar ut i havet. Jag tror inte sjukhusen hade klarat mer livshotande skador.
Det rådde naturligtvis kaos på sjukhuset men samtidigt ett fantastiskt lugn från sjukhus personalen. Tyvärr rådde en slags djungelns lag att få tag i mobiltelefoner och jag lyckades muta till ett samtal och jag ringde min mor och SOS ca kl 16.00. De reseledare som var på plats var tyvärr helt ovilliga att låna ut sina mobiler då de var rädda att batterierna skulle ta slut En generös thai kvinna upplät dock sin telefon nästa dag till alla som låg i sina sängar.
Sofia fick bandage över såren men senare på kvällen så kom hon in i någon form av chocktillstånd och fördes till kirurgisk enhet för att sys vid 23.00. Hon syddes med ca 16 stygn i höger övre arm, ca 8 stygn vid höger armbåge och ca 6 stygn i höger fot. Sofia fick också allvarliga skrapskador på ryggen. Vi fick bevittna många svåra skadade, blodiga och chockade apatiska människor på sjukhuset. Överallt låg de tysta och stirrande i taket.
Någon sömn fick vi inte utan oron var för stark. För att stilla min egen oro och fruktansvärda upplevelser så gick jag runt till drabbade på två avd för att samtala med dem. Det var dock mycket frustrerande att jag inte kunde erbjuda dom en telefon för att ringa hem. Sjukhuset hade öppnat sitt Internet och Johan kunde nu chatta med sina kompisar för att berätta vad som hänt. Den natten fann jag ingen ro av sova utan vandrade bland korridorerna tills solen gick upp.
Hygienen på sjukhuset var mycket dålig och infektionsrisken mycket hög pga mängden skadade. 40 människor på en avd delade 4 toaletter. Sofia fick 3 tablettsorter som senare visades vara smärt och febernedsättande och inte antibiotika.
Jag hade kvar dollar och pass och kunde därför köpa en telefon på måndagen för att få kontakt med anhöriga och SOS international för att berätta om vår situation. SOS hade för att engagera mig i hjälp arbetet. Försökte på em och kvällen organisera hjälp på sjukhuset men jag blev tvungen avbryta pga mitt eget krissituation. Vi kunde använda telefonen främst via sms vilket var en stark hoppfull livlina med omvärlden.
04-12-27 måndagen Nästa dag fick dock mat, vatten av sjukhuset och även lite kläder som delades ut av lediga skolbarn. Vi samlades i klungor många för få mer information och danska ambassadören kom förbi på morgonen för att undersöka läget och skulle sedan vidare till kusten. Men var, var den svenska ambassadören? På fm dök också en svensk polis upp som var totalt förvirrad. Han sa att Rikspolisen skickat 3 poliser och han skulle ta hand om norra Thailand, Khao Lak.
Han kunde inte ens gå in till avd för att besöka de mest skadade. Han frågade inte vad vi visste och hade upplevt. Han sa att skulle vidare till Khao Lak för att få en bild av läget. Lycka till sa vi och sen försvann han. Det fanns också grupper av män som hade dränkt sina upplevelser i alkohol som nu planerade att åka tillbaka till Khao Lak för att söka efter sina anhöriga. Jag hade också dessa tankar men bestämde mig för att hålla samman med Johan och Sofia. Fritidsresors personal kom också på fm. till sjukhuset, och det blev lite mer ordning och reda och på eftermiddagen 15.00 kunde vi tillsammans med andra sk mindre skadade resa med buss till Krabi.
Vi kunde ta in på hotellet, få mat och tvätta oss och en säng att försöka sova i. Jag köpte sjukvårdsutrustning efter en slags inre instruktion från min fru Karin som är sjuksköterska för att lägga om Sofias sår 2 ggr/dag för att förhindra allvarlig infektion. Såren blev dock infekterade. Vad vi inte viste var att Sofia aldrig fick antibiotika utan enbart smärtstillande och feber nedsättande medicin. Vi träffade också en annan familj och lovade varandra att hålla kontakten efter hemkomsten. Kl 24.00 ringer telefonen och en reseledare väcker oss och frågar om vi vill träffa psykolog. Vi orkade inte utan avböjde och försökte sova vidare.
04-12-28 tisdagen gav vi oss av med taxi till Phuket området där sjukhusen och svenska ambassaden låg. Vi hade en annan drabbad kvinna med oss som förlorat 4 familjemedlemmar. Resan tog ca 3 1/2 från Krabi till Pearl Village där ambassaden låg. Vi registrerade oss och Johan och Sofia ansökte om provisoriska pass som vi skulle hämta nästa dag. Ingen frågade vad vi varit med om eller gav oss av något stöd på ambassaden. Sedan ny taxi på kvällen till Karon beach, Phuket Ocean Resort. Hotellet hade bokats av vänner till vår familj.
04-12-29 onsdag Fick Sofia träffa läkare Dr Sonitas klinik och fick såren omlagda samt fick äntligen antibiotika. Dr Sonita gjorde ett grundligt arbete och Sofia kände sig mer trygg.
På onsdagen kunde jag och Johan lämna Sofia i goda händer för att åka in till Phuket town och de olika sjukhusen + City Hall där katastrof räddningsområdet hade satts upp.
Vi fick nu uppleva det otroligt, overkliga omfattningen av katastrofen. Vi letade i listor efter listor av saknade. Vi satte upp våra bilder på Karin och Ulrika tillsammans bland tusentals andra bilder. Vi fick också se bilder av döda och vi var helt övertygande att vi funnit Karin. Inte heller här fanns någon svenska ambassadpersonal utan vi fick hjälp av finska konsulatet. Vi reste därför ensamma till ett sjukhus i Patong för att identifiera henne. Det visades dock att det var en annan person. Jag insåg då den omöjliga uppgiften och bestämde att kontakta SOS International för att resa hem. Vi åkte sedan till ambassaden för att hämta passen och tillbaka till hotellet.
Hjälpte en ensam förvirrad tonåring som förlorad sina föräldrar att få kontakt med SOS. Ff inget stöd på ambassaden. Tror att jag träffade operativt ansvarig från räddnings- verket som allmänt beklagat de bristande resurserna. I samma lokal som konsulatet fanns en bar som var full med öldrickande svenskar (mest män) som sökte tröst. Ingen hjälp idag heller från Sverige
04-12-30 torsdag
Det hade börjat rinna ut mängder av gulmassa ur Sofia sår som vi försökte sköta om. Svullnaden, febern hade börjat minska men vi lät såret var öppet för lufta det. Sedan hände något mycket speciellt vid frukosten. Vi satt alldeles bredvid ett norskt läkarteam som sannolikt kommit morgonen. Det var det första nordiska sjukvårdsteam som vi hade sett sedan katastrofen den 26/12. Äntligen&.. Jag lyssnade till hur de diskuterade om hur läget var i Khao Lak, på sjukhusen och hur tänkbart skadepanoramat var.
Jag kunde tillslut inte sitta tyst utan avbröt dem för att visa Sofia skada och för att berätta om katastrofläget som vi kommit från. Varken Sofia skada eller min berättelse var av intresse utan de ville inte bli avbrutna i sin diskussion hur man såg på katastrofen. (Jag tänkte i samma stund att katastrofplanering inte får störas av så snabbt av verkligheten.) Jag insisterade nu att de skulle se på Sofia sår men åter igen så avvisades vi men nu med löfte om hjälp lite senare. En timme senare kom en läkare och gav hennes ytterligare antibiotika men han ville inte veta vad varit med om. Jag tror många vill och behöver få berätta direkt till makthavare inom vården, räddningsverket och inte minst till politiker.
Vi träffade på kvällen Gunnar Bylander min arbetskollega från SOS och vi hade en debriefing om våra upplevelser och hans stöd som vän och arbetskamrat var mycket välgörande. Grundstödet från SOS International sedan jag ringde på söndagen och hela veckan var också mycket avgörande och gav mig ett lugn och trygghet. Jag visste hela tiden att SOS skulle kunna ordna boende och hemresa.
Under hela veckan har våra mardrömmar varit mycket starka så att vi inte kunde sova med släkt lampa och vi måste ha lite ljud från tvn för hålla vattnet borta. Jag vaknar som vid ett pistolskott mellan 5-6 på morgonen.
04-12-31 fredag
Ny omläggning och kl 10.00 taxi till flygplatsen som var ett rent kaos. Mängder av i vanliga förtida hemresande turister blandades med skadade och drabbade ute på flygplatsen. Hur skulle vi kunna tränga och hitta rätt. Sorteringsarbetet krävde ett tydligt fasthandlag och SOS koordinator gjorde ett fantasiskt arbete och eskorterade oss genom turist djungeln.
Vi var inbokade på ett ambulansflyg till Malmö men kom på ett charterflyg till Arlanda. Det var ledsamt och tungt när planet lyfte utan Karin och Ulrika. Den svåraste känslan att vi aldrig skulle få återse Karin och Ulrika.
Resan hem blev både bra och dålig tillsammans med 340 andra turister som mest klagade på att man inte serverade alkohol och inte visade film på resan. Räddningen var 3 fantastiskt vänliga flygvärdinnor som skydda oss under resan och gav oss flygstolar i lugn och ro. Vi fick också mycket stöd av en läkare Henrik Jacobsen från Transmedica som bla la om Sofia sår och gav oss både kramar och skratt.
Vi fick också en mycket stark positiv upplevelse på väg hem. I samband med en mellan-
landning i Abu Dabu så upptäckte vi en vit duva som satt på trapplejdaren utanför vårt flygfönster. Vi kände alla för ett ögonblick en så stark närvara av Ulrika och Karin som gav oss ett lugn resten av resan.
Nästan precis på tolvslaget landade vi på Arlanda och vi blev registrerade av polisen och sedan gick vi tillsammans med de övriga 340 turisterna mellan leden av krisarbetare som verkade förvirrade över vilka de skulle hjälpa. Det syntes naturligtvis inte på oss vad vi upplevt. Jag tror polisen borde ha gjort en tydligare markering eller hämtat en eskort till oss så att vi slapp gå i dessa led. Vem vill stanna kvar på flygplatsen för någon krishjälp. Sista anhalten var en slags klädbod där vi fick varma vinterkläder. Till och med där försökte några sk turister prova ut plagg som om de var på rea. Vi försökte skyndsamt lämna alla bakom oss och komma till hotellet på Arlanda. Det var också första kontakten med tidningar och tv.
Katastrofen blev än mer overklig. Den märkliga debatten om alla brister stängde jag genast av. En natt med lite sömn, mardrömmar och vattenmassor om hur Karin och Ulrika kämpade i vattnet och där också den svenska vinterkylan var påtaglig runt omkring oss. Det är mellan
4-6 på natten som vargtimmen griper tag i tomheten, saknaden. Trots detta var det ändå bra att sk mellanlanda på annan plats innan vi kom hem till nästa verklighet.
05-01-01 Lördag
Flög vi till Sturup och möttes av många vänner och därefter åkte vi direkt till Lunds universitets sjukhus och infektionskliniken där Sofia och jag blev undersökt, provtagning och Sofia fick antibiotika intravenöst samt att såren delvis öppnades och rengjordes.
Tyvärr tog inte den lokala bedövningen vilket omöjliggjorde ytterligare granskning av såren. Vi fick tyvärr ett ytterligare dödsbud när vi kom hem då barnens morfars hustru dog nyårsnatten efter en längre tids sjukdom. Vi deltog vid begravning den 14/1 som blev en viktig stund av sorg och gemenskap.
05-01-02 söndag
Återbesök på sjukhus, undersökning, ny antibiotika och rengöring. Därefter har det skett uppföljning tisdag 4/1 och stygnen togs 7/1. Läkning har skett tillfredställande.
Återbesök tisdag 11/1 fortsatt positivt.
Återbesök torsdag 20/1. Sofia hostningar var dock fortsatt besvärliga men ingen har dock uppmärksammat detta. Kan det bero på att hon fått skitigt vatten i lungorna? Sofia´s sår under armen begränsar emellertid idag hennes rörlighet och ärren är djupa och tydliga. Vi kanske måste till hudkliniken för översyn.
05-01-05 onsdagen träffade vi polisen för registrering av identifikations intervju/formulär och DNA prov. Det skötte sig mycket empatiskt och korrekt. De gav oss all information och fortsatt möjlighet till kontakt vid ev. nya frågor om identifieringen.
Vi har sedan hemkomsten naturligtvis träffat många vänner och ungdomar. Ulrika pojkvän Erik har bott hemma hos oss och är den som just mått allra sämst med en mycket stark tomhet i sina ögon. Saknaden efter våra nära är fn bottenlös och många svarta tankar har gripit ta i oss. Vi har nu kontakt med präst och barnen har kontakt med skolkurator. Vi har även fått kontakt med en annan familj som vi träffade på sjukhuset i Phang Ngn.
Vi tog också själva kontakten med kyrkan och skolan som stöd för oss när vi kom hem. Sofia har nu kontakt med kurator på Katedralskolan samt hela familjen en stödkontakt med kyrkoherde Anders Nihlgård Klostergårdens församling i Lund. Vi har också träffat familjen från Phang Ngn sjukhuset igen vilket blev ett starkt återseende med många kramar.
Inga svenska myndigheter har hjälpt oss en millimeter i Thailand. I Sverige har vi fått ta initiativ till kontakt polis, kristeam för att få hjälp. Mina förfrågningar till rikspolisen, UD om identifikations arbete har nu blivit besvarade 050202. Vi undrar förstås var alla tog vägen och förundras och känner oss otroligt kränkta av den självgodhet som sprids av Räddningsverket, UD och politiska systemet. Det skulle behövas en stor mängd självkritik för att förtroendet skall återfås.
Jag kommer ihåg ett uppdrag jag hade i Grekland när en platschef förolyckas och alla visar sin omtanke utom koncernledning som just då sitter på konferens. Det var mycket svårt att reparera deras misstag. Den där distansen som vi kände på vårt hotell när vi mötte ett första läkarteam känns ff påtaglig kvar till myndigheter. Ända undantaget är stödet från kyrkan, min frus skola och Lunds Universitet som arrangerade en minnestund där vi blev personligen inbjudna. Det behövs egentligen ganska lite, dvs. att andra visar att man bara ser och tänker på oss drabbade. Framför allt att det är nu som krisarbetet egentligen startar. Det verkar som om döden inte länge passar in i vår stylade såpopera till värld.
I kontrast till allt hemskt och svårt efter katastrofen så har vi för våra vänner också berättat många av de positiva upplevelserna i Thailand vilket jag också vill förmedla här. Resan till Thailand var en present till min hustru som fyllde 50 år den 19/12. Vi upplevde under 13 av våra 14 dagar enbart glädje och en fantastisk semester vistelse bland en otroligt vacker natur och generöst folk. Jag motionerade varje morgon med min dotter Ulrika och utkämpade et tuff match. Min hustru som hade en korsbandskada sedan sportlovet mådde mycket bra. Hon kunde träna i bassängen regelbundet. Vi blev också bl a hembjuden av en Thailändsk familj där vi grillade räkor och fisk och bjöds på huset medicin som bestod gammal whisky och 107 olika örter. När min fru fyllde år så hade restaurangen på hotellet dukat ett bord med orkidéer i en thailändsk kupol. Karin fick som gåva från personalen en fjäril som symbol för Buddha och den glädje de ville ge oss. Kyparen Pataya uttryckte en enkel filosofi att om han kunde göra oss glada, så blev han glad och då blev Buddha glad. Bilden av generositet och hjälpsamhet förstärktes naturligtvis ytterligare på sjukhusen.
Reflektioner hemma
Katastrofbiståndet från Sverige kom alldeles sent och fel.
- Jag visste ju att det var så. Jag visste att vi inte hade någon nationell krishantering. Även om jag kom i ett chocktillstånd efter flodvågen i Thailand, så blev jag inte helt paralyserad. Men jag såg människor runtom kring mig falla sönder totalt. Det var människor som inte kunde sköta sig själva, som var förvirrade och förtvivlade. För dem var det en djup kränkning att hjälpen från Sverige inte kom fram.
Färden in i vardagen tillsammans med sorgen är just nu det allra svåraste. Att kunna kombinera känslan av meningslöshet, förtvivlan, ledsnad, ensamhet, overklighet och begreppet aldrig mer med vardagens triviala, glädje ämnen och små tjafs med sina ungdomar, gemenskap med vänner, bilkörning, koncentration, försäkringsbolagsblanketter och ICA kassar mm är inte lätt.
Ulrika Iwar står fortfarande på listan över saknade. Jag kan bara sitta och vänta på att något ska hända. Livet haltar.
- Det känns inte som om jag kan resa någonstans förrän alla har kommit hem. Jag kan inte göra något. Det går inte att avsluta.
Det är många som befinner sig i samma situation. Alla kommer inte att få hem sina anhöriga. Kropparna på uppsamlingsplatsen i Thailand är för få i förhållande till hur många som fattas.
- Alla frågar ju efter de här talen. Alla undrar hur många kroppar som finns kvar?
Jag tror att många människor kunde sluppit vänta, om svenska myndigheter hade agerat annorlunda. - Sverige kunde ha skickat tält, vatten, containrar, hundar och personal till katastrofområdet. Det där som är inplanerat vid en naturkatastrof. Då tror jag att en del av oss som var oskadda också hade ryckt in. Vi hade kanske kunnat hitta fler kroppar direkt. Och den här långa, långa processen som vi alla nu går igenom, den som sliter upp alla sår, den hade vi kanske kunnat undvika.
Risken för reaktionerna från oss anhöriga den dag då det inte finns fler kroppar att identifiera.
- Detta är som en tickande bomb. Risken för ett nytt Estonia är uppenbar. För den dagen kommer den definitiva bitterheten över de svenska myndigheternas agerande att bli mycket svårare. Jag kommer att känna mycket större ilska om man aldrig hittar min dotter.
Jag har försökt nå fram till myndigheterna med mina egna erfarenheter från flodvågskatastrofen, men bara blivit hänvisad från den ena instansen till den andra.
Har skickas till det nyinrättade Rådet för stöd och samordning efter flodvågskatastrofen.
- Det ringde någon därifrån. "Hej, jag heter Gunnar". Då tänkte jag på gamla reklamfilmer. Det lät bara fånigt.
Varför har inte Sverige en egen nationell krisberedskap? Min teori, amatörmässigt är att; det första man måste bestämma sig före, under och efter en kris är ;Vem leder och beslutar? Kan man inte komma fram till detta i det högsta organet i landet så är det verkligen en kris. Beslut under lugna demokratiska former, underbyggda med åtskilliga utredningar där varje sten har lyfts, granskats och lagts tillbaka på exakt samma plats och där makt balansen är totalt orubbad är rimligtvis okomplicerad.
Jag menar att vi idag inte har en statsmakt med förmåga till varken psykologisk, medicinskt, socialt eller praktisk kris och katastrofhantering. Då är kanske Tsunamin enbart ett förspel till mer hotfulla och mer förödande katastrofer som kan drabba oss.
Och å andra sidan;
Jag bestämde mig också för att ta kontakt med företagsläkare och sedan min familjeläkare där jag blev sjukskriven ¾ då jag fn har svårt orka hjälpa andra en hel dag. Vi har alla i familjen ansett att det är mycket viktigt att bli närvarande våra arbeten/studier trots det trauma och sorg som vi bär på. De psykiska symptom som vi alla har är nedstämdhet, sömnstörningar, koncentrationsstörningar, illamående, sk flashback av flodvågen, allmän orkeslöshet, oro. Fortfarande kan vi höra skriken och se ansikten på skräckslagna människor och känslan att det rinner vatten in i sovrummet. man gråter mer än man pinkar är ett bra uttryck.
Jag har försökt att var lite konstruktiv att skapa minnesplatser. En av dessa är en idé från en vän att skapa en liten hemsida för Karin och Ulrika där alla inbjuds skriva sina tankar och minnen. www.klosters-ro.lund.se/iwar/ . Det har kommit många fina minnen och goda ord om Karin och Ulrika som värmer i hjärtat. Vi har också fått besked från Fritidsresor att man funnit Sofia´s skräddare i Khao Lak som syr upp hennes studentklänning igen vilket betyder mycket.
Många upplevelser i Thailand och sorgen krockar just nu med vardagen (arbetet) som också i sig också håller mig/oss uppe. Jag ff svårt att få en inre bild av min dotter och hustru men de filmer som vi räddade hjälper mig att framkalla positiva minnen/bilder. Vissa skuldkänslor har börjat dyka upp där jag rekonstruerar vårt sökningsarbete på stranden då jag borde ha letat mera. Det är också svårt att finna den inre bilden av Karin och Ulrika då flodvågen upplevelser kommer mellan. De bilder och 3 spelfilmer som jag fann i min rygg lyckades vi framkalla och tvätta rena. Vi har visat dem för vänner och ger verkligen ett mycket ljust minne av vår gemenskap och glädje.
Aldrig tidigare har jag känt en sådan stark oro och rastlös och som tar sig så fysiska uttryck. Varje tanke på Karin och Ulrika har känts som om någon som skär med kniven en bit ur mitt hjärta. Saknaden är jävligt smärtsam. Det känns som man måste öppna och stänga dörrar för framtiden. Där ligger på Ulrikas rum julklappar till pojkvännen Erik som ingen fn orkar öppna. En räddning har varit i detta hemska fysiska tillstånd att ta långa promenader helst i motvinden vid havet.
Men också att regelrätt motionera bl a tillsammans med Johan där just boxningen har gett oss kraft. Även vinter badandet med en god vän har varit uppfriskande. Johan har kommit igång i skolan och klarat en tenta. Fantastiskt. Sofia har också kommit igång med skolan, träffar kurator. Jag har nu äntligen bokat tid till psykologsamtal och EMDR behandling för att försöka få bort flodvågen och alla döda kroppar.
Jag har nu kommit till ett beslut om minnesstund lördagen den 19 mars i Lunds domkyrka tillsammans med vår präst. Det har förgåtts av mycket vånda, tvivel, osäkerhet och mardrömmar bl a att min hustru skulle avrättas. Jag skulle bestämma när och att hon var med och hjälpte mig till att fatta beslutet. Jag hade också en dröm där jag hade fått 20 telefon- medelanden. När jag lyssnade av första meddelandet så var det en mor som berättade att hennes dotter var skadad, nästa att dotter låg i respirator, nästa att hon var mer skadad osv. tills hon slutligen berättade att hon var död. Drömmarna är ibland lika svåra som verkligheten.
En viktig fråga just nu för bearbetningen av alla upplevelser i Thailand är bla att få kontakt med andra som vi mötte dels på vårt hotell men framför allt på sjukhuset i Phang Ngn.
Det är Mora familjen som vi umgicks med nästan 14 dagar vid stranden där jag träffade en familjemedlem svårt skadad, killen som drack sig full för att klar sin sorg, unga tonåringen som var helt förvirrad som vi andra hjälptes åt att ta hand som förlorat båda sina föräldrar, mannen som jag hjälpte att ta av halsbandet som nästan skurit av sin hals, och den ensamma apatiska mannen på sjukhuset som vi hjälpte att ringa hem. Mängder av livsöden likt oss själva men eftersom det är sekretess på alla saknade och att det inte finns någon övergripande hjälp organisation så är det fn omöjligt att skapa en kontakt.
Efter kontakt med rådet så har frågorna tyvärr bara blivit flera. De visste inte vem som skulle kunna vara intresserad av min och andra berättelse, de antog att statsmakten skulle betala hemtransport kista mm, och det verkar som om att barn över 20 år som går på Universitet i har något ekonomiskt skydd alls varken från FK eller via olycksfallsförsäkring.
Det en slags heltidsarbete bara det där med myndigheter. Man undrar hur de andra klarar av det?
Vilken hjälp har du fått, frågade Bill till Bull. I Thailand helt obefintligt. Svensk sjukvård, Räddningsverket, lyste med sin frånvaro. Dom kom när vi försvann till Sverige. Ambassadtjänstemän/kvinnor var förvirrade byråkrater. Utom förstås från thailändarna som på ett självklart sätt gav med små enkla gester ovärderlig hjälp.
SOS International var den ända organisation som klarade uppgiften men med begränsade resurser.
Vad hände mer? Vi drabbade sökte oss till varandra naturligtvis. Tyvärr har vi nu tappat bort varandra då sekretessen hindrar en kontakt. I Sverige då? Stödet från vänner, arbetskamrater, familjen och okända, självklart och naturligtvis tillsammans med andra drabbade en ovärderlig gemenskap. Från proffsen, ja, under förutsättning att du tog egna initiativ. Men annars tyvärr nej. Min dagbok fylls nu på för varje dag med nya intryck och tankar som t ex att kanske resa till Thailand snart igen.
05-02-09 onsdag
Nu skall våra namn publiceras och jag vill gärna att Ulrika och Karin blir synliga bakom alla dessa siffror och listor. Men man måste respektera var och ens beslut och tidpunkt för att bli synlig i sin sorg. Jag tycker att det vore enkelt för polisen att fråga var och en och då hade hemlighetsmakeriet med listorna varit bort.
Gör det inte svårare än vad det är, ta kontakt. Att Karin och Ulrikas namn blev synliga i tidningen är oerhört svårt och samtidigt blir det än en gång sant och verkligt.
05-02-13 söndag Vi träffade annan familj som vi delade våra overkliga upplevelser med och hur vi försöker ta oss in i vardagen. Vi bestämde att fn inte resa till Thailand.
05-02-15 tisdag Sofia mer ledsen och har svårt att också klara plugget/vara stark. Är inte med på matteprovet.
05-02-16 onsdag Har försökt få kontakt med olika myndigheter med förfrågan om övergripande gemensamt nätverk och om någon tar ansvar för de erfarenheter som drabbade har både i Thailand och sedan nu i Sverige. Alla hänvisar till varandra dvs allt är sig likt ingen tar något övergripande ansvar. Har 17.30 fått dels per telefon av Anders Nihlgård och av polisen fått besked att man hittat Karin.
Mamma ska få komma hem. Jag trodde att jag skulle känna lättnad men sorgen och minnena av Khao Lak och flodvågen kom tillbaka. Jag har knappt sovit många timmar. Känner mig sliten. Ska jag orka driva försäkringsfrågorna vidare? Vem ska jag meddela? Hur blir det den 19/3? Ändra annons? Kommer Ulrika hem? Fotografierna hur stora? Hur ska jag formulera en ändring till If? Glöm inte ringa Folksam, banken! Osv Mat hem, pengar till barnen innan de reser! Räkningar skall betalas. Skriva utlåtanden. Tänka, känna!
05-02-17 torsdag
Har inte sovit mycket denna natt. Alla mina tankar och känslor är tillbaka i vattenmassorna och jag ser Ulrika och Karin kämpa i vattnet. Ångesten kryper under skinnet. Trodde inte att jag skulle ramla i mörka hålet igen utan att jag skulle känna lättnad. Måste gå till jobbet och är mer och mer förkyld.
05-02-18 fredag
Kanske lite lättnad idag men förkylning tar över handen. Kör Sofia till bussen. Snart blir man ensam på heltid. Träffar kompis i Malmö och snackar lite skit. Fårt massor av kakor som vi nog aldrig orkar äta upp. Får också besked att Karin kommer på söndag och jag måste hitta flygbiljett till Arlanda för Johan och mig. Lars och Eva möter oss och vi kör till Uppsala. Förkylningen ännu värre. Helgen går till uppladdning och vila.
05-02-20 söndag
10.35 flyg till Arlanda. Hoppas jag inte smittar ner Johan. Uppsala kl 13.00 där står 2 bussar och väntar på oss. Träffar Sjökvist med familj som skall möta vännens fru. Många människor som är ledsna och spänt samlade. Ett begravningståg har nu satt igång. Vi samlas i matsalen och på vårat bord står Karin Iwar.
Overkligt. Ärkebiskopens syster håller ett kort och omtänksamt tal. Vi får en något vilsen men snäll polisman som ska svar på våra frågor. Frågor som just nu inte infinner sig. Allt känns tomt. Bil nr 5 är våran bil. På hangarplattan står 18 bilar och på ett tecken så öppnas bakluckan och kistorna dras ut. De är svepta med svenska flaggan och vi får gå fram för att säg adjö. Ff lika overkligt at Karin ligger där. Många frågor oss vi fick se Karin. Nej men frågorna om att det är verkligen hon finns där. Finns några smycken kvar? Var ska de göra mera? Hur dog hon? Obducering?
Handlingar? Vem gör vad? 2 timmar tog ceremonin. Flög hem lika förkyld och kall.
05-02-21 måndag
Träffar Ander för att slutligen planera för gudstjänsten. Allt är mycket bra och vi får in alla sångerna. Dikten kan kanske Rebecca läsa? Ljus ceremonin blir helt perfekt, var är Ulrika? Ringer polisen massor av gånger och får veta att inga smycken finns. Besviken ja, men inte totalt uppgiven. Nu ska smycket ritas istället.
Förkylningen blir bara värre. Blir arg på Johan som inte kommer hem i tid då han reser på tisdag.
05-02-22 tisdag
Johan reser till alperna, ensam.
05-02-23 tisdagFörkyld och ensam. Är hos Ann och Bengt för att få stöd. Ringer Anci i Landskrona får att hålla kontakt
05-02-25 fredag
Träffar jurist Henrik Bolander som hjälper mig med bouppteckning. Skönt. Kan snart skicka iväg alla papper. Få ett avslut vore en lättnad. Inget från Ulrika.
05-02-27 söndag
Sofia hemma en kort stund. Hon vill naturligtvis vara hos Mattias.
V 9 flyter samman. Jobbar lite och det är bra. Börjar bli bättre fysiskt och torsdag orkar jag med terapi, gruppsamtal och äntligen innebandy. Gör mängder av mål. Märkligt. Får kanske ett jobb med läkemedel och kanske resa till Lissabon. Spännande.
05-03-03 torsdag
Första mötet med andra drabbade. Olika livsöden som sammanstrålar med samma overkliga, smärtsamma sorg. Pusslet har börjat läggas och det var befriandet. En gemenskap i mörkret. Beundrar mognaden, styrkan och känslan hon den yngsta deltagarna.
05-03-04 fredag
Ordnade med smycket till Sofia på förmiddagen. Jag tror att Karin skulle tycka om att Sofia får hennes vattendroppe som hon alltid bar på. Träffade en arbetskollega och pratade om framtiden. Kommer jag någonsin kunna tycka om någon annan kvinna igen? Ensam på kvällen
05-03-05 lördag
Konsert i Uppåkra kyrka. Roy Okutani spelar fantastiskt. Sofia är med. På kvällen en helkväll hos Bergwik med massor av god mat.
05-03-06 Söndag
Annonsen är nu bestämd om kommer in idag. Allt blev rätt. Badar i Malmö med Magnus och Hans. Kallt men skönt. På eftermiddagen kom Anci och Marcus och vi talade om det overkliga som drabbat oss och vi hade en bra stund tillsammans.
05-03-10 torsdagBlev en nervös dag då jag skulle föreläsa för blivande poliskommissarier som avtalat sedan i höstas. Jag tror att det fungerade men utvärderingen får utvisa. Befriande att sedan möta min krispsykolog efter all anspänning. På kvällen träffar Sofia, Johan och jag prästerna för att planerao och finslipar minnesgudstjänst. Massor av praktiska detaljer snurrar just nu i huvudet. Anmälningar till samlingen efter minnesgudstjänsten strömmar in. Kommer bord, stolar, mat räcka till?
05-03-12 lördag
Är hos vänner på kvällen och jag får en bok om andra sidan vilket skrämmer mig en hel del. Carina ff så ledsen att hennes reserv syster Karin är borta. Vi talar om gamla minnen hela kvällen. Det verkligen tomt att åka till vänner utan att ha Karin vid min sida.
05-03-13 söndag
Badar på Ribban med Leif och det är minus 9 grader och isen ligger skimrande på vattnet. Tänk vad vatten kan vara vackert, hälsoskapande och farligt på samma gång.
05-03-14 måndag
Nu början veckan inför minnesgudstjänsten. Ska allt klaffa? Ska jag orka? Vad ska jag säga som tack till alla? Måste till Gerdahallen för att från hälen till själen. Träffar Jimmy gympaledaren innan passet och berättar vad som drabbat oss.
05-03-17 torsdag
Träffar mina hjälpare och jag fylls av gråt. Var tog Ni vägen, mina älskade?
Det overkliga att plötsligt bli ensam. Har jag glömt hur det känns att få en innerlig kram? Det var länge sedan nu.
05-03-18 fredag
Fågelskolan ordnar en kort minnesstund för Karin och skolan samlas för tystnad och gemenskap. Karin, ungdomarna var med dig hela tiden!
Släkten kommer och nu börjar det praktiska arbetet. Kavla upp ärmarna och jobba hårt.
05-03-19 lördag
Minnes ceremoni i Domkyrkan Nervös, sätter på mig kostymen alldeles för tidigt. Nu blir det en lång väntan till kl. 13.30 när allt börjar i domkyrkan. Det blev en mycket stämningsfull ceremoni i en fullsatt domkyrka. De 500 ljusen som tändes räckte inte till. Tänk om jag kunde stanna tiden och bevara känslan länge länge. Ni var så vackra där framme vid altaret och Era solstrålar värmde våra kalla själar.
05-03-20 söndag
Tomt, Varje stund, varje sekund så tänker jag på Er när jag köper vår mjölk på Ica, på väg till och på väg från, på löparrundan i Skrylle, när jag somnar, när jag vaknar. Karin och Ulrika mitt hjärta roper efter Er.
Tänk på Ulrika & Karin Iwar´s minnesfond, Scoutkåren Finn pg: 91 30 64-2.
Minnesfonden kommer att skapas i Karins och Ulrikas anda och kallas Solstrålen. Varje år kommer någon scoutledare, scout eller patrull i Scoutkåren Finn uppmärksammas för deras positiva kraft som likt en solstråle spridit sin värme och ljus till andra.
05-03-21 måndag
Journalisten från sydsvenskan Karin Johansson kom en andra gång för att avsluta intervjun. Artikeln kommer in på påskafton den 26/3 tre månader efter katastrofen. Har fått många goda bekräftande brev efter artikeln.
05-04-04 måndag
En intensiv dag där jag träffar journalist från Sydnytt för intervju angående 100 dagar efter Tsunami seminarium i Lund. Det blev en bra intervju och av en händelse har han en gång träffat Ulrika vilket gjorde det mer verkligt och nära för mig. Seminariet i Västerkyrkan med sk hearing av journalister och hjälporganisationer blev det vanliga dvs en slags självgodhet och utan egen kritisk granskning.
Dessutom talade de mest om katastrofen där borta medan vi nu alla drabbade i Sverige finns här och inte där borta. Mitt framträdande som skulle utformas som ett offentligt samtal blev alldeles för kort 25 min springer iväg när man äntligen vill berätta för alla vad vi varit med m och hur vi överlever känslomässigt. Positivt var alla goda, närvarande människor som vi lyssna till oss/mig. Jag vill verkligen bli sedd som jag är utan mask och tillgjordhet.
2005-04-06 Sammanfattande tankar om samarbetet med RSOS
Etableringen av RSOS har varit en mycket bra övergripande informationskanal vilket gjort att man kunnat få mycket svar på sina frågor. Tyvärr verkar andra instanser såsom Räddningsverket, Krisbredskapsenheten hänvisa allt till Rsos även om man vill ha direkt information och kontakt med dessa myndigheter. Man undrar dock om RSOS är någon slags buffert till beslutsfattarna för UD, Regeringskansliet hänvisar också till dom bl a när ställt frågor om minnesresa eller andra initiativ till minnesceremoni. Alla dessa miljoner som samlats in skulle inte några av dem kunna gå till hjälpinsatser i Svenska drabbade? Eller har regeringen avsatt några miljoner i vårbudgeten? Kan kanske vara en viktig fråga.
Vad som kommit i skymundan är DNA problematiken och en mer utförlig rapportering av id processen. Jag tycker att det bör ske en viss ökad samordning och planering av Ärla ceremonin då mellan 18-20 kistor är alldeles för stort i synnerhet om nu alla barn kommer hem. Finns det inga möjligheter att få respektive kista till hemorten direkt?
För vår egen del i Visom finns har vad jag sett, ingen ännu tagit upp/diskuterat skadestånds- anspråk mot staten för den uteblivna katastrofhjälpen/beredskapen och konsekvenser som de mycket försenade hjälpinsatserna gett i olika fysisk som psykisk lidande. (och som ff pågår) då id processen är så långt utdragen.
En instans/myndighet som jag tycker kommit vid sidan om är sjukvården och socialstyrelsen.
Det har inte skett några medicinska uppföljningar för min dotter Sofia i synnerhet. Jag har också träffat flera andra familjer som undrar varför inte vi fick en sk patient ansvarig läkare.
Nu trängs vi som alla andra i vårdköerna vilket många inte orkar med i det chocktillstånd som ff man befinner sig i. Rsos är en statlig inrättning och någon påtryckning till Landstingen verkar ha uteblivit. Det fanns ett tydligt akut samordnings problem direkt efter den katastrofen. Nu finns ett tyst samordningsproblem mellan kommuner, landsting i Sverige
Sist och kanske viktigast är bristen på nu övergripande och samordnande krisinsatser för oss alla drabbade, anhöriga, vuxna, ungdomar och barn. Det finns många ensamma mammor, pappor, barn, ungdomar i olika kommuner som aldrig får möjligheten att träffa andra drabbade. Jag tror att orken, förmågan initiativen till hjälp är mycket varierande. Dessutom har flera kommuner lagt ned sin krishjälp. Nu när chocken släpper och sorgen kommer fram så behövs i synnerhet ett krisstöd. Därför är minnesresa och gemensam manifestation otroligt viktigt.
Lund 2005-04-06
Åke Iwar"