De nya Amerikabreven

"Det är en sak jag vill berätta för dig. Jag tror inte att du kommer att bli så glad, men jag måste säga det ändå. Sedan några månader tillbaka lever jag och mina barn inte längre ihop med min man. Jag ville inte oroa dig från början, det är därför jag inte har sagt något om detta förrän nu. Du behöver dock inte känna dig orolig för mig och barnen eftersom jag lever i Sverige."

Den 11 juni år 2002 skrev 31-åriga Maria till mormor Alem i Etiopien och berättade om sitt nya liv.

Brevet är ett av de nya Amerikabreven detta århundrade. När de svenska utvandrarna lämnade Småland och Sverige under andra hälften av 1800-talet skrev de hem och berättade om sina nya liv. Det gör också de som har kommit till Sverige. De skriver brev och fax och de skickar e-post.

Vad skriver de?

Peter Persson, kommunstyrelsens ordförande (s) i Jönköping, väckte tanken att försöka få fatt i några av dessa brev.

- Moberg, han är den störste i vår svenska litteratur. Han skrev om längtan, svårigheter och möjligheter för svenskar som utvandrade.

- Nu har människor i stället kommit till Sverige.

- "Det här är spännande!", sa jag till mina tjänstemän. "Hur upplever de Jönköping? Med vilka ögon ser de på oss? Vad skriver de i sina brev? Det ska vi ta reda på och publicera!"

Och så startade ett svenskt projekt. Biblioteket, kommunen, stadskontoret och stadsarkivet blev inblandade.

Och så Muhammed Muadi, mannen som på krångliga vägar hittade och sammanställde breven. De fanns ju långt borta, i andra världsdelar, hos släktingar eller hos någon läskunnig som fått släktingens förtroende att läsa upp brevet från Sverige.

Och många brev fanns bara som minnen. De hade försvunnit i krig och folkomflyttningar.

Eftersom Muhammed Muadi själv kommer från Jordanien var det naturligt för honom att kontakta människor med arabiska som modersmål, och de flesta breven är skrivna av människor med rötter i Iran, Irak och Libanon.

Men, som bibliotekschefen Erik Lindfelt säger:

- Det här är inte forskning utan några intressanta exempel på vad människor berättar från Sverige.

- Det är ett autentiskt material, osminkade ögonblicksbilder som inte är tillrättalagda.

Häromdagen låg den lilla boken färdig: "De nya Amerikabreven. 12 Jönköpingsbor skriver till hemländerna."

Maria från Etiopien skrev till mormor att hon inte längre bodde ihop med sin man, men att mormor inte skulle oroa sig.

Brevet fortsätter:

"I Sverige lever man annorlunda; man måste inte bo tillsammans med någon man inte älskar eller inte trivs ihop med."

"I Sverige har män och kvinnor samma rättigheter och det finns inga skillnader mellan könen, oavsett om man är gift, skild och har barn eller inte. Den enda sak jag vill att du ska göra, är att tacka Gud för att jag lever i Sverige. Du behöver inte heller tänka på saker som att jag kommer att bli mindre värd på grund av att jag är skild eller att min ekonomi inte går ihop."

Hon skriver vidare att mormor ska glädjas över att ingen längre kan behandla henne illa, att detta är bra för barnen, som slipper se dem gräla. Det går redan att se skillnaden i deras ögon, skriver hon.

Hon vill att mormor ska komma och hälsa på dem i Sverige och skriver:

"När du väl varit här kommer du att bli lugnare i ditt sinne och inse att du inte behöver oroa dig lika mycket för oss längre."

Maria varvar i dag studier på komvux med arbete inom hemtjänsten i Jönköping.

Flera brev beskriver den svenska naturen i lyriska ord.

Heba kommer från Libanon och läser på komvux i Jönköping. I juli år 2000 skrev hon till sin syster och berättade om sin stad.

"Under hösten är den sagolikt vacker, då löven övergår i höstfärgerna; rött och gult. Minsta vindpust rövar bort löven från kvistarna, vilka lämnas nakna för att ta sin plats under solen. Det är som om hösten städar efter sig med hjälp av vinden."

Adnan från Irak skriver till sin vän i Irak och vill berätta om "den bildsköna naturen som gudarna välsignat landet med". "Oändliga skogar och blicksköna sjöar. Dagg som lägger sig på gröna löv och sedan blåser bort av minsta lilla vindpust. Allt detta omvandlas till ett blickfång av varma rytmer, som påverkar andningen."

Men han finner den långa vintern "obegriplig".

"Konsekvenserna av detta blir att man känner sig deprimerad och tungsint, kanske är detta en av orsakerna till att en del människor begår självmord?"

Adnan skriver också om att svens­karna tycker om ordning och reda och därför alltid köar.

"Köerna kan vara både inne i affären eller sträcka sig långt utanför densamma, oavsett om det regnar eller snöar. Ingen uttrycker sitt missnöje över detta, utan alla står tystlåtna kvar."

Sedan jämför han med hur det är i hemlandet. "Hos oss är det tvärtom. Där råkar man ut för köer som mer liknar ett rufsigt hår."

Även Adnan läser på komvux. I Irak ägde han en bilfirma.

Said från Libanon skrev i april år 2000 till en kompis och berättade vad som är typiskt svenskt. Också Said läser på komvux. I Libanon var han lärare.

"Jag blev så glad när jag läste ditt brev. Gratulerar hjärtligt till den lille gossen."

Sedan skriver han att Sverige är ett märkligt land med ett märkligt folk. Han gör en lång lista på hur han uppfattar svenskarna. Bland annat detta:

Svenskarna kan ha en relation utan att gifta sig, leva ihop i flera år, skaffa barn. Om hon verkar okej friar mannen. Många tycker om snus. Många har samma klädstil. Midsommar och svenska flaggan är viktigt. De flesta har samma efternamn, med viss variation. Nästan hela befolkningen ser på Kalle Anka på julafton. Svenskar pratar mycket om vädret. Svensken går alltid till sängs före klockan 22 och badar aldrig efter 22.00. Svensken döljer konflikter. Svensken går upp klockan 05.30 för att läsa morgontidningen. Svensken ägnar många timmar framför tv:n men påstår alltid att han sällan ser på tv. Det är status för svensken att vara upptagen

Peter Persson, kommunstyrelsens ordförande, säger att det här brevet gjorde starkast intryck på honom.

Jag ber honom peka ut vad som stämmer in på honom själv.

- Relation utan att vara gift, ja. Snusar, ja. Midsommaren är viktig för mig, men inte flaggan. Kalle Anka på julafton, ja. Vi har samma efternamn, ja, jag heter ju Persson.

- Snackar om vädret, ja. Går och lägger mig före 22.00 och badar inte efter 22.00, ja.

- Nej, konflikträdd är jag inte.

- Ja, jag går upp 05.30 och läser tidningen. Fast jag läser två tidningar.

- Ägnar många timmar framför tv:n. Stämmer inte. Jag ser faktiskt inte mycket på tv och aldrig såpor och sådant.

Studier
Sali från Marocko skrev i februari år 2000 till en vän. "Jag vill glädja dig genom att berätta att jag förverkligat en del av mina drömmar, de drömmar som gjorde att jag alltid ville emigrera."

Hon berättar att hon läser på universitetet, vilket inte var möjligt i hennes hemland.

"I Marocko är det väldigt dyrt att utbilda sig, men det är ännu dyrare här. Här finns det dock möjligheter att låna pengar av staten. Dessutom tycker jag att systemet är mycket bättre här. Det är roligare och mer flexibelt och målet är att studenterna ska bli inspirerade och känna sig mer motiverade att studera."

Yusuf är från Libanon och arbetade där som tjänsteman. I dag äger han en restaurang i Jönköping. I ett brev till en vän jämför han deras egen skolgång med livet i den svenska skolan.

"Du kommer säkert ihåg alla dessa bestraffningar; från blyertspennan som spänns mellan elevens fingrar (långfinger och pekfinger) till att lyfta eleven i dennes eget öra några gånger. Eller när eleven tvingas lägga upp sina båda ben på bänken för att läraren ska kunna slå denne under fötterna. Jag undrar vad som finns kvar av elevernas utbildning efter denna behandling?"

Han berättar att i Sverige är utbildningssystemet helt annorlunda. Här finns ett utbyte av åsikter och fördjupade diskussioner och eleverna uppmuntras att diskutera. Det finns moderna läromedel, datorer och internet.

Men han är också kritisk. "I många fall tycker jag synd om svenska lärare. Hos oss har läraren hela makten och här är det nästan tvärtom."

Arbetsmarknaden
När Zakaria från Libanon skriver till sin morbror bränner det till ordentligt. Morbrodern vill ha svar på vissa frågor och Zakaria skräder inte orden.

"Det är en lögn att det skulle råda jämställdhet mellan svenskar och invandrare på arbetsmarknaden. Jag antar att de flesta invandrare anses otillgängliga både kulturellt och socialt; med orientalisk hy, svart hår och mörka ögon.

Invandrarna har dessutom svårt för att acceptera de sociala och religiösa normer som finns i Sverige. Svenskar uppskattar heller inte alltid de invandrare som finns mitt ­ibland dem. Även fast det finns många välutbildade personer med utomeuropeisk bakgrund som inget hellre vill än att slippa bidrag", skriver han och fortsätter:

"Vanligtvis stannar invandrarna längst ned på samhällsstegen och tvingas ta de arbeten som ingen annan vill ha."

Zakaria är också mycket kritisk till de chefer som finns inom den så kallade offentliga sektorn. Han skriver att de ofta blir chefer på grund av lång och trogen tjänst, inte för att de är lämpade för jobbet.

Han menar att de som jobbar inom den offentliga sektorn inte vågar kritisera, fördöma eller klaga och underkastar sig chefernas vilja.

Och om cheferna skriver han:

"Chefer ger alltid sken av att vara upptagna av resor, sammanträden och möten. Ovanpå allt detta är de alltid utarbetade, trots att allt arbete redan är utfört åt dem."

Zakaria jobbar som taxichaufför i Jönköping. I Libanon arbetade han på bank.

Socialbidrag
Husseins föräldrar i Irak ville få förklarat vad socialbidrag var och hur det fungerar. I november år 1999 skrev han i ett brev:

"Jo, det finns många som lever på socialbidrag från den dagen de kommer till Sverige."

Ett sätt är att läsa svenska år efter år, skriver han, för då får man bidrag. Men också skolan, som sköter dessa utbildningar, får bidrag. Skolorna vill finnas kvar och behöver sina elever.

Och det, menar han, är en förklaring till att invandrare år efter år läser svenska.

"Det är som om man ska bli en ny Naguib Mahfouz eller Shakespeare i framtiden", skriver Hussein.

Han läser i dag på komvux och arbetade tidigare som tjänsteman i Irak.

I maj 1997 skrev Alex ett brev till sin vän i Irak. Han börjar med att berätta hur det ser ut i landet Sverige. Det är ett vackert land, skriver han. På våren och sommaren är det "som om vi befinner oss i Guds paradis på jorden".

Svenskarna drömmer om ett "fredens rike", men i skuggan av arbetslöshet och besparingar så drabbas invandrarna hårdast, skriver han och berättar om en liten otäck grupp "som valt att kalla sig nynazister, vilken behärskar konsten att ofreda och kränka andra människor både fysiskt och psykiskt".

Sedan kritiserar han de svenska politikerna:

"Det finns en dubbelmoral i politiska sammanhang, där man officiellt tar avstånd från främlingsfientliga åsikter. I verkligheten väljer dock vissa politiska partier att samarbeta med dessa främlingsfientliga partier för att kunna uppnå en politisk majoritet."

I Irak var Alex tjänsteman. I dag är han arbetslös, men jobbar ibland extra på en restaurang.

Muhammed Muadi, som har sammanställt breven, lyckades få fram omkring 30 fax, e-postbrev och fysiska brev. Av dem har alltså tolv samlats i "De nya Amerikabreven".

Han säger att han känner igen mycket som han själv och andra i hans närhet har upplevt, till exempel dessa evighetslånga kurser i svenska som inte leder någonstans och att pengar på detta sätt används fel. Han säger också att han känner igen svenskars rädsla för konflikter och att många inte vill ta ansvar.

- Häromdagen träffade jag en kille som bott tolv år i Sverige. "Vad gör du?" undrade jag. "Går på svenskkurs." "Igen?" "Ja, jag ska gå i tre år."

I Amman i Jordanien arbetade Muhammed Muadi dels på bibliotek, dels några år som personalchef på ett företag. En tid var han handläggare på Försäkringskassan i Jönköping, men tyckte det var ett helvete och slutade.

- I fyra dagar, klockan 8-9 varje morgon, satt 20 personer och diskuterade var ett nytt bord skulle stå.

- Sedan frågade mig chefen: "Vad tycker du, Muhammed?"

- "Jag skiter faktiskt i om bordet står där eller där eller hänger i taket", sa jag.

Peter Persson, kommunstyrelsens ordförande, är en upptagen man. Precis så som en av brevskrivarna uppfattar svenska chefer.

Över strömmingsrullader och potatispuré på restaurang Svarta Börsen förklarar han med hög och tydlig stämma hur han ser på resultatet av sin idé, "De nya Amerikabreven", som nu ligger mellan våra tallrikar.

- Det blir mycket tydligt, att flyktingmottagandet och integrationspolitiken präglas av ett omhändertagande och att det blir ett slags inlåsning, säger han.

- Tidigare såg jag de problem som finns med utanförskap som en ren klassfråga. Men de rymmer något mer subtilt. När det gäller jobb till exempel väljer vi dem som liknar oss själva.

Hur vill du ändra på det?

- Genom tydliga mål.

Vad betyder det?

- Inte positiv särbehandling, men att till exempel anställa invandrare på chefsjobb.

- I dag har vi inga invandrare på chefsposter inom kommunen. Invandrare i arbetslivet och på chefsposter borde vara lika många som sin andel av befolkningen. Annars klarar vi inte heller att i framtiden bemanna våra arbetsplatser.

Innan han lämnar mig, "jag säger till att du ska ha kaffe", frågar jag om han tror att han själv diskriminerar människor.

- Jag är säkert inte bättre än flertalet, men jag försöker tänka på det, säger han.

• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Skriv ut