Nu, nästan sex decennier senare, talar Henrik Liljegren om utlänningskommissionens brev mera med förundran än med bitterhet. Men det svenska önskemålet om att han borde ha lämnat landet 1945 ekar som en ironisk undertext i titeln på den memoarbok han just gett ut, "Från Tallinn till Turkiet - som svensk och diplomat".
- Jag lämnar frågan öppen om de som skrev brevet bara var naiva eller om de var formalister, säger han och markerar frågans komplexitet genom att höja höger ögonbryn.
- Men 1945-46 var ju den svenska regeringen besvärad av vår (de baltiska flyktingarnas) närvaro. Undén (utrikesminister Östen Undén) sa i riksdagen att det innebar en påfrestning för Sveriges förhållande till Sovjetunionen. Så brevet återspeglar väl regeringens verkliga inställning, att det var skönast om vi ville återvända. Regeringen trodde att Sovjetunionen var en rättsstat. Man hoppades att så många som möjligt skulle återvända till Baltikum...
Henrik Liljegren blev svensk medborgare tre år senare och det dröjde ända till 1992 innan han återvände till Estland. Då besökte han landet som förberedelse för det nya jobb som Bildt-regeringen utnämnt honom till, ambassadör i Washington.
Nej, han hade inte förlorat sin estniska identitet i mellantiden. Men det estniska hade sjunkit i bakgrunden, säger han.
- Jag växte upp i ett svensktalande hem (både mamman och styvfadern var svenskar), jag glömde min estniska, andra saker kom i förgrunden. Men jag hade väl kvar en beundran för den anda som min pappa (Henrik Liljegrens biologiske far var est och stred mot ryssarna både i befrielsekriget och under andra världskriget) och hans vänner stod för. Tålighet. Själslig styrka. Ett oerhört starkt personligt mod. "The Balts got balls" (det är stake i balterna), som Toomas Ilves (estnisk ambassadör) sade till mig.
Vid återbesöket 1992 reste Henrik Liljegren till Kiviöli i nordöstra Estland och fann det hus där han bodde tillsammans med sin familj när han var mycket liten. Fadern - "en blandning av handlingsmänniska och tankspridd intellektuell" - var högste tjänsteman i det statliga estniska skifferoljebolaget. Familjen tillhörde naturligtvis ett slags överklass i Estland, säger Henrik Liljegren, med hushållshjälp, chaufför, trädgårdsmästare.
- Det var vemodigt att komma tillbaka. Huset stod kvar, men där bodde flera familjer och de var oroliga för att jag ville ta det tillbaka. Både huset och omgivningen präglades av ett halvsekels förfall och grå sovjetisk tristess.
Jag tänkte på alla de ester som berövats sina framtidsdrömmar och liv, i många fall, på grund av Stalins och Hitlers maktpolitik. Min egen familj var ju lyckligt lottad som lyckades fly till ett idylliskt land som Sverige ...
Som ambassadör i Washington kunde Henrik Liljegren för första gången i sin diplomatiska karriär verkligen engagera sig och arbeta för den baltiska saken.
På statsminister Carl Bildts direkta instruktioner koncentrerade han arbetet i Washington på säkerhetspolitiska frågor i allmänhet och de kvarvarande ryska trupperna i de baltiska länderna i synnerhet.
- För Bildt var det väldigt viktigt att entusiasmera den amerikanska regeringen till en aktiv roll för att få Ryssland att dra tillbaka trupperna.
I augusti 1994 inleddes det ryska trupptillbakadragandet från Estland och Lettland. Detta betraktas allmänt som president Bill Clintons första stora utrikespolitiska framgång. Den som främst drev frågan på amerikansk sida var Nick Burns i nationella säkerhetsrådet, senare presstalesman i State department och ambassadör i Aten, nu USA:s Natoambassadör i Bryssel.
Inte utan tillfredsställelse återger Henrik Liljegren i sin memoarbok den historieskrivning av skeendet som Nick Burns gav honom några år senare:
- Vi började fokusera på Baltikum i april 1993. Strax därefter kom du upp till mig. Det blev en fin allians. Din roll var avgörande. Bildt gjorde ett bra jobb i Baltikum. Balterna var vid denna tidpunkt litet misstänksamma mot USA. Er diplomati gav våra ansträngningar trovärdighet.
Så var detta din främsta insats som svensk diplomat?
Han värjer sig bara delvis för frågan, bara en aning blygt.
- Andra får bedöma detta ... Själv är jag naturligtvis glad över att jag kunde spela en roll ... med tanke på frågans betydelse för svensk säkerhet. Jag råkade vara på rätt plats vid rätt tidpunkt och ha den rätta bakgrunden.
Ett inslag i min personliga bakgrund, mitt estniska ursprung, kom att bli en diplomatisk fördel när vi agerade tillsammans med de baltiska staternas ambassadörer i Washington.
Vad fick dig att välja diplomatyrket?
Nej, det var inte den estniska bakgrunden, säger han. Snarare att han som mycket ung i början av 1950-talet fick en inblick i just diplomatlivet i just Washington, där hans styvfar Mårten Liljegren då var kulturattaché och där alltså en av hans eget diplomatlivs cirklar skulle slutas fyrtio år senare.
- Trevliga människor, trevliga miljöer. Erik Boheman var ambassadör. Det var säkert väldigt ytliga motiv som drev mig.
Henrik Liljegren blev attaché i utrikesdepartementet 1960 och tjänstgjorde på en rad poster både utomlands och i Arvfurstens palats innan han 1982 blev ambassadör i Ankara.
Han är påfallande stolt över att ha skrivit några viktiga utrikespolitiska tal för både socialdemokraten Olof Palme som statsminister och folkpartisten Ola Ullsten som utrikesminister. När han efter över trettio år i UD utnämndes till ambassadör i Washington betecknades han i Svenska Dagbladet som en doldis "som påverkat omorienteringen av svensk utrikespolitik", noterar han med ett mys under den soignerade, gråsprängda mustaschen.
Men av memoarboken framgår att han egentligen inte lyckats påverka denna omorientering så mycket som han kanske skulle önska. Han skriver om en svensk, läs socialdemokratisk, "beröringsångest" gentemot Nato och "svensk tövan" inför de senaste decenniernas dramatiska internationella utveckling. Han hävdar att "det socialdemokratiska etablissemanget" värjer sig mot ett alltför nära samarbete med USA men betonar samtidigt att han fram till slutet av 1970-talet "känt sig stå nära socialdemokratin" och han uttrycker respekt för partiets personligheter som Torsten Nilsson, Sven Andersson, Sten Andersson och Olof Palme.
Obunden bör man vara som diplomat, skriver han i sin bok, och man bör ta risken att bli impopulär hos hemmamyndigheterna genom att påpeka sådant som förefaller mindre klokt i den egna regeringens politik, även om detta kan skada den egna karriären. När han som ambassadör i Östberlin på 1980-talet påtalade att väldigt många östtyska lastbilar färdades på svenska vägar väckte hans aktivism en viss irritation bland medlemmar av regeringen, hävdar han.
- Liksom vid många andra tillfällen började jag undra om det var enfald som styrde i Stockholm, eller om KGB (den sovjetiska underrättelsetjänsten) hade medhjälpare på högsta nivå, skriver han i sin bok.
Har du ansetts vara en besvärlig figur av den utrikespolitiska ledningen?
Henrik Liljegren gräver i sin diplomatiska arsenal och finner ett svar.
- När man har tyckt att jag har varit besvärlig har man nog i allmänhet haft rätt, sett i det perspektiv som utrikesledningen gjort till sitt. Mitt intresse har emellertid varit att värna om vad jag uppfattat som svenska intressen ... Jag har sannolikt oftare framställts som besvärlig av medarbetarna kring utrikesministern än av ministern själv. Men ute på fältet vet man sällan vad som försiggår i den innersta kretsen kring ministern, och det är en svaghet i systemet.
Även om Henrik Liljegren länge var en doldis i den svenska diplomatin har hans karriär varit mera äventyrlig än de flesta kollegers. I slutet av 1960-talet ingick han i den svenska delegation som förde talan mot den grekiska militärjuntan inför Europarådets kommission för mänskliga rättigheter i Strasbourg. Detta ledde till att han 1969 hjälpte till att befria den tidigare utbildningsministern George Mylonas från hans fångenskap på en ö i Egeiska havet, med utrikesminister Torsten Nilssons goda minne.
- Men om räddningsoperationen avslöjades skulle han inte röja att Sverige var inblandat, jag skulle få stå för det själv, sa Torsten Nilsson. Nu var det inte så farligt för min del, min uppgift var bara att se till att Mylonas kom igenom Turkiet helskinnad.
Att han ställde upp på projektet utan att tveka hade nog med tidsandan att görta, 60-talets frihetsromantik och den roll som Greklandsfrågan kommit att spela i Sverige, skriver Henrik Liljegren i sin memoarbok.
En bonuseffekt av affären, som på sin tid väckte stor uppmärksamhet även i Sverige utan att Henrik Liljegrens roll nämndes, var att han under sin väntan på Mylonas i Bodrum i Turkiet upptäckte platsens charm. Numera tillbringar Henrik Liljegren och hans hustru somrarna just i Bodrum. Ännu en cirkel i hans liv har slutits.
Han kunde ha råkat betydligt värre ut i juli 1974 då juntastödda grekcyprioter genomförde en kupp och president Makarios störtades. Han befann sig på Cypern som turist men också för att i hemlighet följa upp tidigare kontakter med den grekiska motståndsrörelsen. Om detta visste lägre tjänstemän på UD ingenting. Henrik Liljegren uppmanades att träda i tjänst för att undsätta strandsatta svenskar och kunde inte säga nej, trots risken att han därmed skulle kunna hamna i händerna på den grekiska säkerhetstjänsten som mycket väl kände till hans kontakter med motståndsrörelsen.
Äventyrligheter som dessa ledde till att förre utrikesministern Sten Andersson långt senare kallade Henrik Liljegren "Röda nejlikan". Liljegren bär beteckningen som ett hederstecken.
Och nu?
Han tänker dela sin tid mellan Turkiet, hustruns hemland, och Sverige, och skriva. Han har åtminstone för närvarande inga planer på att fortsätta den skönlitterära verksamhet han ägnade sig åt under ett sabbatsår i slutet av 1970-talet. Då skrev han ett utkast till en svart komedi som handlade om maktens utövare i en fiktiv stat.