Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Nyheter

Deras kärlek var som kriget

Från köksväggen betraktar Henrik Tikkanen sin hustru. På de sista raderna i sin nya bok skriver Märta Tikkanen: "Jag saknar honom ofta. Inte ett ögonblick har jag önskat honom tillbaka."
Från köksväggen betraktar Henrik Tikkanen sin hustru. På de sista raderna i sin nya bok skriver Märta Tikkanen: "Jag saknar honom ofta. Inte ett ögonblick har jag önskat honom tillbaka." Other: Fredrik Funck
Författaren Märta Tikkanen öppnar dörren till sitt liv. Till äktenskapet, till kärleken och kampen för att överleva. Allt hänger samman. Nu, tjugo år efter maken Henriks död, skildrar hon deras vidunderliga kärlek. Den som var på gott och på ont.

Den nya boken heter "Två" och har en undertitel: Scener ur ett konstnärsäktenskap. På omslaget finns en bild av Märta och Henrik Tikkanen i var sin jättelik skinnmössa. Ett framgångsrikt par på vinterpromenad. Till synes sorglösa.

Bilden är tagen 1976, en brytningstid på flera sätt. Värderingar ställdes på sin spets både i Sverige och Finland. Och Märta Tikkanen själv befann sig vid ett vägskäl.

När vi ses i hennes lägenhet i Helsingfors ber jag henne själv berätta om bilden.

- Å, det var intensiva år. Vi levde tätt, bodde i ett idylliskt radhusområde utanför Helsingfors med ungar och hundar och var lyckliga. Hade vansinnigt roligt.

Men livet var inte bara romantiska snöflingor i håret.

- Jag hade precis kommit ut med boken "Män kan inte våldtas" och den mötte här i Finland ett kompakt fördömande. Många såg mig som en pervers sexgalning.

- Jag blev väldigt illa berörd och tappade nästan fotfästet. Jag hade alltid skrivit, och ville rita in vita fläckar på kartan, hur det är vara kvinna, vara barn, leva, och jag ville göra det ur ett annat perspektiv än det gängse.

Men samma månad, i januari 1976, hade Maria-Pia Boëthius i Expressen dragit i gång den våldtäktsdebatt som redan pågick i USA och som utgick från det som många i dag ser som självklart: Kvinnans rätt att säga nej till sex, inom och utom äktenskapet. En tes var i gungning, nämligen den att kvinnan fick skylla sig själv om hon blev våldtagen.

Märta Tikkanen stod vid busshållplatsen och läste en av artiklarna och hon minns att hon började darra. Det var ju detta hon tagit upp i "Män kan inte våldtas".

Bara några dagar senare blev hon intervjuad i Expressen, och över en dag blev hon ett känt namn i Sverige.

Det finska etablissemanget öste galla över henne, men i Sverige blev hon en fyrbåk för den nya feminismen.

- Genom att ha en kvinnlig infallsvinkel hade jag provocerat det etablerade Finland. Jag hade utmanat sans och vett, regler och anständighet. Women´s Lib och Grupp 8 var vid den tiden nästan okända i Finland, för de första kvinnogrupperna hade precis kommit i gång. Med min bok hade jag ifrågasatt patriarkatet, våldsammare och synligare, än någon dittills hade gjort.

Tre år senare kom hon med diktsamlingen "Århundradets kärlekssaga", där hon ända nere i spyorna beskrev hur det var att leva med en alkoholist. Hur många kände inte igen sig? Hur många fick inte tröst? Oräkneliga.

Men i Finland hade Märta Tikkanen slaktat en helig ko, talat om supandets baksidor, lukterna, det äckliga, eländet det skapade.

Men varför lämnade hon ut sig själv och sin familj? Varför skrev hon om det svåra, det onämnbara, det tabubelagda?

- För att jag måste. För att överleva. Och för att dela det svåra med andra.

Det gällde då på 70-talet, när hennes böcker väckte så mycket rabalder, och det gäller också den bok hon just gett ut.

Hon har letat efter böcker som ur kvinnans synvinkel beskriver ett konstnärsäktenskap och som gör det på ett icke förskönande sätt. Sylvia Plath skrev sina dagböcker, men hennes man Ted Hughes brände de två sista.

- Hur kunde livet se ut på 70-talet för en skrivande kvinna i Skandinavien, som levde med en framgångsrik skrivande man? Jag vill skildra hur det verkligen var, inte tassa.

Detta sitt eget liv beskriver hon som fyllt av kompromisser och kollisioner. Hon behövde koncentrera sig, få arbeta ostört, ha tystnad omkring sig. Men det krockade förstås med de fyra barnens och mannens behov. Och med hennes egen önskan att vara nära dem hon älskade.

Skrev hon inte, då skulle hon inte överleva. Och utan barnen och Henrik skulle hon gå under. Så kändes det.

Bli avbruten, tappa tråden och börja om. Försöka koncentrera sig i larmet. Läsa sagor och laga mat. Ta till nätterna. Sitta i röda soffan och råskriva för hand. Lägga skumgummi under skrivmaskinen för att inte väcka dem som sov.

Hon kunde inte välja bort livet med familjen, inte välja bort skrivandet.

Märta Tikkanen sitter i sin röda soffa och berättar. Men den är omklädd, har blivit vit. Bakom henne, inne i arbetsrummet, klättrar ett oändligt antal pärmar på hyllorna. Tjugoåtta års liv tillsammans med Henrik Tikkanen. Och det som finns i dessa pärmar är det liv hon skildrar i sin nya bok "Två".

- Jag har skrivit ner det mesta som hände, som blev sagt, tog kopior på alla brev.

Skriva, skriva. Flytta över i ord och i rytm det hon inte förstod.

På försättsbladet till nya boken finns ett citat ur hennes diktsamling "Århundradets kärlekssaga".

Det lyder:
"detta drabbar oss inte av kärleks brist utan av kärleks förtvivlan"

Kärleken är stor och central i Märta Tikkanens böcker och inte minst i den nya.

Hon och Henrik Tikkanen drabbades av varandra när hon var bara 21 år. Han var gift och elva år äldre. Hon vikarie på Hufvudstadsbladet i Helsingfors. Han etablerad författare och tecknare.

De hade gjort ett reportage tillsammans, umgåtts i två timmar, och innan hon steg ur hans bil på väg tillbaka till tidningen kom frågan: "Om jag inte var gift, skulle du gifta dig med mig?" frågade han.

- Hur fånig den repliken än var, så blev jag ögonblickligen dödsallvarlig. Jag hade inget val. "Ja", sa jag.

- Vi var bergtagna av varandra.

- Jag hade aldrig träffat någon som så suveränt använde orden, som var så rolig, som var så intensiv.

Henrik Tikkanen har beskrivit deras kärlek med orden: "Det var som om en jättelik magnet hade dragit oss ihop." Men också att den var total som kriget, en århundradets kärlekssaga. Hon skriver i boken om åtrån och lusten som hela tiden fanns tätt under ytan, oåtkomlig för alla ord. Hur de bara behövde se på varandra för att bli matta av lust.

De levde inte i ett konstant lyckorus, men kärleken bar dem under alla år över de bråddjup de måste ta sig över.

Han drack, ibland kopiöst mycket.

- Han var ett eldsprutande berg och berusningen var hans enda sätt att stänga av.

Han behövde beundran och hans behov av bekräftelse var utan botten, "en hustru har man för att hon ska producera beundran". Han ville att hon skulle skriva, sa han, men kände att de konkurrerade.

- Själv tyckte jag att det fanns rum för oss båda. Vi såg olika på världen, beskrev den så olika.

Hur överlevde kärleken mellan er?
- Det finns inga ord som förklarar, inga svar. Vidunderligheten fanns där.

- Jag har aldrig varit förnuftig. När förnuft och känsla kolliderat har jag blundat och valt utmaningen. Jag har varit tvungen att utsätta mig för det okända, gå min egen väg. Det har ibland gjort mig förtvivlad och lett mig i fördärvet.

- Men jag är en väluppfostrad flicka och har stått på mina ben. Och för att klara de svåra sakerna har jag skrivit.

Nej, kärleken tog inte slut, trots de svåra påfrestningarna. Det fanns länge friska sidor i deras förhållande, "en århundradets kärlekssaga utan all ironi". Men också en glöd som aldrig tycktes falna. "Också när vi hatade varandra som värst var det vi två", skriver hon.

- När Henrik söp och var pest och elände, då kunde jag se att han var olycklig. Jag tänkte, att om jag sa saker på ett konstnärligt plan kanske han skulle förstå. Jag ville så gärna nå honom.

Men 1979 kände Märta Tikkanen att hon nått vägs ände. Hon klarade inte längre av att leva tillsammans med en man som höll på att supa ihjäl sig. De fyra barnen uttryckte samma sak.

Henrik gick in i ett tigande, i ett mörker, och samtalen mellan dem tystnade. Märta upplevde en intensiv tid i sitt författarskap. "Århundradets kärlekssaga" hade en oerhörd framgång. Boken översattes, sålde i stora upplagor och spelades som pjäs på olika scener. Och hon fick ta emot Nordiska Kvinnors Litteraturpris, ett nyinstiftat, alternativt pris.

Hon blev ett slags symbol för den nya kvinnorörelsen.

Han kände sig utpekad som kvinnohatare, feminismens förste fiende.

De tilldelades roller i offentligheten, som trängde sig in i äktenskapet.

En dag detta svåra år sa hon: "Jag vill inte vara med längre. Till sommaren går jag."

Men det blev inte så, för en dag, den 29 mars 1979, kommer Henrik hem och säger: "Jag har just fått veta att jag har leukemi och tio dagar att leva."

Detta var delvis sant. Han hade leukemi, men han skulle inte dö om tio dagar. Han hade ännu fem år kvar av sitt liv.

- De sista veckorna han levde kunde vi beröra en del svåra saker i vårt liv, utan försvar. Vi hade inget att förlora.

Näst sista dagen sa han: "Så mycket onödigt. Du fanns ju där hela tiden. Att jag inte vågade tro på det."

- Att leva med Henrik var att ständigt befinna sig i tolv sekundmeters sydvästlig vind. Intensivt. Det var aldrig tråkigt.

Hon säger att hon saknar honom, ofta. Att han skulle ha varit smickrad och stolt över boken, över alla möda hon lagt ner, alla nätter, år och månader hon ägnat åt att grubbla över honom. Säkert rasande också, ibland.

Och vad hände med dig när motståndet inte längre fanns där?
- Jag har fyra barn och sex barnbarn, som behöver mig mer än jag har resurser för. Min tid räcker fortfarande inte till. Jag tror det är typiskt för vår tid.

Ålder: 69 årFamilj: Fyra barn och

Ålder: 69 år
Familj: Fyra barn och sex barnbarn. "Jag blir lycklig när jag ser dagens unga fäder, inte minst mina egna söner."
Bor: I en lägenhet i centrala Helsingfors, där hennes mormor bodde på 20-talet, frånskild och ensam med sex barn.
Karriär: Hon har skrivit romaner, diktsamlingar och pjäser. I Sverige är "Män kan inte våldtas", "Århundradets kärlekssaga" och "Rödluvan" de mest kända. Själv beskriver hon de viktiga tidpunkterna under sin livskurva så här: "När Henrik och jag träffades, alla barnens födelser, mina böckers födelser. Före och efter min debutbok, före och efter våldtäktsboken, före och efter alternativpriset. När jag kunde kasta loss från brödfödejobben."

"När kvinnorörelsen i Sverige fick

"När kvinnorörelsen i Sverige fick upp ögonen för den blonda och väna Märta, som gick till så fräck och personlig attack mot kvinnoförtrycket, då slukade de henne och gjorde henne till ett storslaget offer, vilket hon aldrig varit. Hon är strong, tuff, kvick och rolig och hon levde i Århundradets kärlekssaga", säger journalisten Lena Svanberg, som i januari 1976 på Expressens kultursida skrev den artikel som gjorde Märta Tikkanen känd i Sverige.

"Hon har en förmåga att hålla en linje, vara nära sig själv och veta vad hon vill även när det stormar. Hon har tagit hand om sin familj, varit lärare och rektor och samtidigt åstadkommit betydande litterära verk. Det måste bero på hennes okuvliga energi och livslust", menar författaren Theodor Kallifatides.

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.