Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Nyheter

Det är svårt att släppa Ulrike Meinhof

När jag skulle på min första tågluff på 70-talet minns jag hur det svindlade till när jag såg de gula affischerna med suddiga bilder på efterlysta västtyska terrorister på färjan mellan RØdby och Puttgarden.

Min reskompis sa att Kommunistisk Ungdoms tidning Stormklockan hade skrivit att det minsann fanns andra bilder men att polisen valt oskarpa för att de skulle se farligare ut och hatet piskas upp ännu mer.

Jag har alltid varit smått besatt av de där åren då det pågick ett inbördeskrig mellan Röda Armé-fraktionen och den tyska staten. Som om de där ropen ”Hilfe! Hilfe!” från fönstren på Västtyska ambassaden i Stockholm aldrig försvunnit ur mitt huvud. Med tiden har det kommit allt fler böcker och biografier att läsa, för att inte tala om filmer som ”Två tyska systrar”, ”München” eller ”The Baader-Meinhof complex”. Det är ett stycke närhistoria som skapat ett kulturellt kluster.

När jag förra veckan skulle gå och se nytillskottet ”Motståndets tid”, föreslog en kollega att mitt intresse för RAF var ett kvinnligt svar på många mäns maffiaintresse. Mycket möjligt. Jag kan se ”Gudfadern” hur många gånger som helst, men att två av RAF:s tre frontgestalter var kvinnor ger händelserna ytter-ligare en politisk och existentiell dimension.

Det är Ulrike Meinhof jag inte kan släppa. I början av 60-talet var hon en ansedd journalist och debattör, som klädd i Chaneldräkter bjöd in till cocktailpartyn hemma i patriciervillan i Hamburg. Vad fick henne att förvandlas till en av 1900-talets mest våldsamma terrorister?

”Motståndets tid” handlar om Gudrun Ensslin, den andra kvinnliga frontfiguren, och hennes tonår med pojkvännen Bernward. Enss-lin har alltid framstått som iskall och ointressant, en människa helt utan tvivel. Men i filmen är hon mer kluven och mer lik Meinhof. Båda triggas av att Andreas Baader påstår att de låter privata relationer går före kampen.

Ensslin lämnar en sexmånaders son för att följa honom, Meinhof sina tvillingdöttrar.

Där blir det tvärtstopp för mig. Där går hjärtat sönder.

Det går till nöds att begripa att man blir så fanatisk i sin övertygelse att man kan bortse från att människor dör i attentat. Den du inte känner kan du främmandegöra. Men det går inte att förstå att man kan stänga av minnena av sitt eget barn.

I ”Motståndets tid” finns en fantastisk scen. Med tonårspojkvännen ska Ensslin flytta till Berlin. De kör i en liten fullpackad bil och kysser varandra förälskat. Hon reser sig upp i takluckan och skrattar med coola solglasögon och fladdrande hår. De skulle kunna vara vilket par som helst som känner möjligheten till frihet i 60-talets ungdomsrevolt. Men de väljer en annan väg. Han börjar med droger och tar sitt liv 1971, hon tar sitt liv i Stammheim-fängelset 1977. När deras nu 44-årige son Felix i en DN-intervju för några år sedan fick frågan om han mindes sin mamma svarade han: ”Några minnen av henne har jag inte”.

Och när RAF upplöstes gick livet i Västtyskland vidare som om ingenting hänt.

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.