Hon har en galen humor som verkar gränslös och får mig att gråta av skratt. Hur kom hon på det där? Vad fick henne att skapa den tanketråden? Kanske är gränslösheten en förutsättning för att kunna framkalla total lycka, tänker jag rätt ofta och önskar att jag hade samma talang. Den nerv som finns i hennes skämt går igen i musiksmaken och de stycken hon tar till sig när jag försöker introducera något nytt för henne.
Ibland ringer hon för att berätta om släktingarna, som i åratals har förföljt henne. De hittar henne alltid. Trots att hon bytt namn och bostad. Skaffat hemlig identitet. Gått under jorden.
Det är svårt att inte lämna spår efter sig. Orden kommer lätt för henne. Hon har berättat historierna många gånger för advokater, domare, socialarbetare, kvinnojourer och några få vänner. Om våldet, hoten och hur det är att inte kunna lita på vuxenvärlden. Berättelserna är hennes motstånd mot den skam och skuld som familjen försöker påtvinga henne.
Hon dök upp för några år sedan i hedersmordsdebatten. Jag slogs av hennes skärpa och förmåga att formulera sig kring det som är svårt och skamligt. Vår kontakt utvecklades snabbt till vänskap. De erfarenheter hon har fått redan i unga år kan hennes jämnåriga vara tacksamma för att de sluppit.
Ibland undrar jag vad det är som håller henne uppe efter allt hon har genomlevt: en krossad familj, rättegångar, flyttningar mellan olika skyddade boenden, avsaknad av kontinuitet i livet.
Rädslan har blivit hennes livskamrat. Som hon inte kan välja bort. Men allt är inte nattsvart; studierna ger henne stabilitet i tillvaron och studierna går lysande. Politik är hennes stora passion och hon ber ofta om lästips i aktuella frågor. Efteråt diskuterar hon ivrigt böckerna och artiklarna.
För en tid sedan bad hon mig rekommendera vilket ämne hon skulle studera efter kurserna i statsvetenskap. ”Läs praktisk filosofi så du snabbt kan känna igen ett felslut och genomskåda avsändaren, det kommer att hjälpa dig att slipa och stärka din argumentation”, uppmanade jag henne.
På hennes fråga vilket lärosäte som var mest framstående i ämnet svarade jag mest på skämt att hon borde skicka en ansökan till de bästa universiteten i USA. Ett år senare ringde hon och meddelade, med stolthet i rösten, att hon hade blivit antagen till UCLA.
För tio år sedan mördades en annan modig och briljant ung kvinna, som jagades av familjen.
Sorgen och rädslan tar tid och stjäl energi. Men den hederskultur som tvingat min vän på flykt har inte kunnat hindra henne från att uppfylla sina drömmar.
Hederskulturen har ingen framtid i vårt sekulära samhälle; de unga kvinnorna den försöker kontrollera håller på att bryta sig ur dess järngrepp.
Frågan är bara hur många som ska behöva dö innan ordet hederskultur kan förpassas till historieböckerna?