Det är viktigt att ha tomma luckor i kalendern, säger de kloka och harmoniska. De som vet vad livet går ut på och som fyller sin tillvaro med mening och fina stunder. Ni vet människor som samlar på minnen, inte saker eller prestationer. Människor som verkar vara marinerade i kärlek och självkänsla. De har rätt. Förstås. Det är viktigt att skapa tid för eftertanke och reflektion. Jag är en duktig flicka så det är klart att jag ska öva mig i att skruva ner tempot.
I min hjärna omvandlas allt som ifrågasätter den där duktiga flickan som hjälpt mig igenom livet ganska snabbt till en intellektuell uppgift. När jag första gången fick veta att vi väntade barn skaffade jag mig till exempel allt som fanns att läsa om graviditet. På flera språk. Mina känslor kanaliserades i textmassa i böcker, avhandlingar och rapporter.
En god blivande mor håller sig uppdaterad om den senaste forskningen om allt som har med graviditet att göra, som om graviditeten vore ett projekt som skulle genomföras för senare utvärdering och betygsättning.
Jag försökte bekämpa mina tvivel på moderskapet med intellektuell argumentation. Som så många gånger förr när livet varit svårhanterligt skulle hjärnan rädda mig från min rädsla. Det är ju den som har varit min hjälp och drivkraft när jag tagit mig från en fattig flyktingfamilj till ett fritt och självständigt liv, där jag kan välja vad jag vill arbeta med och hur jag ska ordna min tillvaro.
När min son väl var född genomlevde jag som de flesta andra kvinnor de där smärtsamma timmarna av sömnlöshet och oro. Skulle han överleva? Andades han inte lite oregelbundet? Han överlevde, som de flesta spädbarn, och det gjorde också jag.
Den skräckfyllda erfarenheten att bli mor gav mig tillbaka självkänslan som stukats under min uppväxt. Till och med jag klarade av att föda och sköta ett barn. Jag lärde mig att våga lita på känslorna och att möta och uttrycka rädslan.
Tillit kommer inte naturligt för mig. Åldrandet har sina avigsidor men är för det mesta en befrielse. Jag har statistiskt sett lyckats överleva halva mitt liv och det mesta fungerar väl.
Fyrtiotvå år gammal, mor till två barn och författare till tre böcker har jag insett att det mesta ordnar sig. Om än inte allt. Nu återstår att vara lite snällare mot mig själv. Mina barn har gett mig en uppgift i livet som överskuggar allt, skrivandet har varit både min försörjning och min terapi. Nu är det tid att ha roligt.
Då behövs det några tomma luckor i kalendern. Låter inte det harmoniskt och livsbejakande? Snart skriver jag väl en krönika om vikten av att skapa meningsfulla stunder i livet och om att man hellre ska samla på minnen än ting.
Fast lita inte på det. Min inre oro låter sig inte stillas så lätt och lär nog bli upphov till många krönikor framöver.