I DN:s söndagsbilaga 5/2 fanns en stor intervju med Özz Nûjen som är aktuell med en ståuppturné. Journalisten Ulrika By lyckades fånga grunddragen hos en man som annars alltid är på språng. En slinga av sorg, glädje, hopp och mycket värme löpte genom texten. Özz klev rätt in i många hjärtan.

Intervjun fick mig att tänka på Zlatans berättelse om sitt liv. Olikheterna mellan Özz och Zlatan är förstås många. Medan Özz liv tidigt präglades av flykten från den turkiska regimens förtryck av kurderna, lämnade Zlatan inte Rosengård förrän sent i tonåren. Zlatan har alltid vetat att han skulle bli världens bästa fotbollsspelare, Özz har varit mera sökande i sin yrkeskarriär. Drivkraften att skapa sin egen framgång har de hämtat från skilda erfarenheter i livet. Ändå är likheterna mellan dem minst lika många. Förutom familjelojaliteten och det stora bilintresset är synen på arbetet det som tydligast länkar dem samman. Båda har en enastående arbetskapacitet.

Alla som inte passar in i den rådande normen vet att man måste arbeta dubbelt så hårt som alla andra. Jag tror att det tidigt blir ett sätt att förhålla sig till livet och andra människor. Både Zlatan och Özz började med två tomma händer och har lyckats över alla förväntningar. Ändå fortsätter de att arbeta hårt. Det är som om de vore rädda för att allt ska tas ifrån dem.  

Zlatan Ibrahimovic och Özz Nûjen förkroppsligar drömmen om att börja från noll och vinna allt. De är förebilder för många som känner sig undanskuffade av samhället och blir sedda av fel anledning. Det finns nog ingen kurdisk tant som inte lägger huvudet på sned och blir gråtmild när Özz namn kommer på tal.  

För några veckor sedan invigdes den nya Hovsjöskolan i Södertälje. Stolta elever, lärare och föräldrar vandrade leende och lite planlöst omkring i korridorerna under några timmar och gick hem med ett minne av något som de skapat tillsammans. Under hela vintern har vi på Berättarministeriet tillbringat dagar och lektioner med klass 7B i Hovsjöskolan, så när skolledningen undrade om vi ville närvara vid invigningen var svaret givet. Eleverna visade oss runt i de ljusa och välmöblerade lektionssalarna. Några klagade på de nya ordningsreglerna och att eleverna var tvungna att ha inneskor.

Det är nog med blandade känslor som eleverna möter allt det nya, den gamla skolbyggnaden hade blivit en viktig del av deras liv.

I bildrummet dominerade ett motiv i teckningarna som prydde väggarna – Zlatan förstås. Zlatanfebern har nog starkast bitit sig fast hos de barn som känner igen sig i hans bok. Zlatan har blivit en ovärderlig del av den svenska berättelsen. Nästa gång jag besöker skolan är jag säker på att jag kommer att finna spår av Özz, en annan förebild som inger hopp och visar att man med hårt arbete kan skapa sig en plats i ett nytt hemland.