Lyssnar man noga på sorlet som kallas det offentliga samtalet slås man av förskjutningen. När vi kom till Sverige 1976 möttes vi av en nation som ville förändra verkligheten. Föreningslivet var ett starkt inslag i medborgarnas vardag.

Vi gick ut på gator och torg för att demonstrera och kvinnorna kastade av sig och brände behån. Palme sa att ”politik är att vilja” och nu tar till och med den konservative Mats Svegfors (tidigare vd för Sveriges Radio) till den forne statsministerns beskrivning av politikens natur. Vilket i sig borde vara ett tecken i tiden.

Jag vill hävda att vi möttes av ett Sverige som hade viljan men också kraften att agera. En stark drivkraft men också en respekt för hårt arbete var grundstommen i det moderna Sverige, som visserligen hade sina brister men som i rask takt förändrades till ett bättre samhälle för alla.

Varje nation har en parallell och mörkare historia att göra upp med, så även Sverige.

Men utan känslan hos befolkningen att kunna påverka och förändra sin tillvaro hade inte de framsteg som definieras som Rekordåren ägt rum. De flesta trodde sig kunna förändra förutsättningarna, om inte för sig själva så för sina barn. En övertygelse som lockade hundratusentals invandrare till Sverige.

Vad har vi nu? En nation som drivs av viljan att beskriva och ”problematisera” verkligheten. Allt fler är upptagna med att putsa på sin politiska fasad. Många vill ge sin bild av problemen, oavsett om det är arbetslösheten, det fria ordet, kvinnohatet på nätet eller de växande ekonomiska klyftorna.

Gott så, men vem vill ta tag i verkligheten och förändra den? Vem orkar masa sig ut på gator och torg, långt från sociala medier och seminarier med de redan frälsta, och möta dem som ideologiskt står på andra sidan och behöver tankemotstånd. Det är i skarven mellan olika bilder av verkligheten men också genom drivkraften att förändra den som ett dynamiskt samhällsklimat kan uppstå.

Hur mycket tomt prat och symbolpolitik mäktar det politiska samtalet med innan det tappar sitt förtroendekapital?

De politiska partierna hopar sig i mitten och förtroendet för dem som tidigare stod för någon form av initiativ minskar. Allt fler undersökningar visar att medier, demokratiska institutioner och myndigheter förlorar i anseende.

Ändå verkar inga varningsklockor nå de ansvarigas öron. Frågan är om någon känner ansvar?

Vi har allt mer gått från en nation som agerar till en nation som ”problematiserar” och beskriver. Frustrationen över bristen på en handlingskraftig politik är märkbar. Det blir allt lättare att värva missnöjesröster, och de enda som framstår som en opposition till ”makten” är ett främlingsfientligt parti som hotar med att agera. Jag tror dem. De kommer säkert att agera – ickedemokratiskt.

Vilka vill bjuda på aktivt motstånd?

Dilsa Demirbag-Sten driver Berättarministeriet – skrivarverkstäder för barn och unga. Hon är också författare och journalist.