Bordellhärvan

DN:s stora kris

Publicerad 2004-12-11 22:32

  • Skriv ut
  • Öka textstorlekMinska textstorlek
  • Rätta artikeln

Dagens Nyheter publicerade 1977 en artikel som inledde den så kallade Geijeraffären. Denna hade kopplingar till en stor bordellhärva i Stockholm. De två affärerna har nu väckts till liv i boken "Makten, männen, mörkläggningen", författad av Deanne Rauscher och Janne Mattsson. Här ger DN:s förre chefredaktör Hans-Ingvar Johnsson, ansvarig utgivare för DN när artikeln publicerades, sin personliga bild och sammanfattning av affären. Historien diskuteras på Publicistklubben i Stockhom i morgon.

Dagens Nyheter publicerade 1977 en artikel som inledde den så kallade Geijeraffären. Denna hade kopplingar till en stor bordellhärva i Stockholm. De två affärerna har nu väckts till liv i boken "Makten, männen, mörkläggningen", författad av Deanne Rauscher och Janne Mattsson. Här ger DN:s förre chefredaktör Hans-Ingvar Johnsson, ansvarig utgivare för DN när artikeln publicerades, sin personliga bild och sammanfattning av affären. Historien diskuteras på Publicistklubben i Stockhom i morgon.

Geijeraffären är ett politiskt och massmedialt drama av stort format. Akterna är många och bjuder ständigt på överraskningar. Röstläget är genomgående högt. Scenerna skiftar mellan tidningsredaktioner och politiska maktcentra. I kulisserna skymtar bordeller och sexklubbar.

Hemligstämplarna dunkar och dementimaskinerna rasslar. Rollistan är utomordentligt intressant och innefattar ministrar och andra höga politiker, poliser, jurister och journalister.

För Dagens Nyheters del började det hela på eftermiddagen torsdagen den 17 november 1977. Tidningen hade då från trovärdig källa fått uppgifter om att den dåvarande rikspolischefen Carl Persson hade upplyst Olof Palme - när denne var statsminister - om att det fanns misstankar om att justitieministern Lennart Geijer haft förbindelser med prostituerade. Detta var vid denna tid inte brottsligt, men det kunde innebära risker från säkerhetssynpunkt om en politiker i

Geijers ställning exponerade sig för utpressning och påtryckningar.

Om landets högste polischef vänder sig till landets statsminister och uttrycker farhågor för att landets justitieminister kan utgöra ett säkerhetsproblem - då är detta alldeles uppenbart en fråga av största allmänintresse vilket motiverar publicitet, även om mediebevakningen kan inkräkta på privatlivets helgd.

När jag på kvällen den där torsdagen för 27 år sedan som ansvarig utgivare för Dagens Nyheter skulle ta ställning i publiceringsfrågan var det denna grundinställning som låg bakom mitt slutliga beslut.

När Dagens Nyheter tog upp Geijeraffären hade den utbredda prostitutionen i Stockholm i början på 1970-talet kommit under debatt. Antalet bordeller i stan vid denna tid har uppskattats till 200. Det fanns också väl synlig gatuprostitution mitt i centrum.

Barerna på flera hotell var regelmässigt frekventerade av prostituerade. Och det fanns en mängd sexklubbar som lockade med "live shows", bland annat samlag på scen. Stockholm kallades ibland The sex capital of the world. Också i andra svenska städer fanns ett växande utbud av sex. Det var en bransch med stora ekonomiska intressen och kriminella kopplingar. Dagens Nyheter publicerade en rad artiklar i ämnet under 1976 och 1977.

Märkligt nog tog det tid innan det blev riktig debatt om den florerande sexhandeln. Det föreföll länge som om det politiska etablissemanget på det hela taget hade accepterat de förhållanden som rådde. Och sexmarknaden föreföll inte vara något prioriterat område inom polisverksamheten, eftersom det inte var brottsligt att köpa sex - införandet av sexköpslagen låg långt fram i tiden.

Sommaren 1976 började den stora bordellhärvan nystas upp. I maj häktades en kvinna som bedrivit en omfattande callgirl-verksamhet. Hon dömdes på sensommaren till två års fängelse för grovt koppleri. Med omkring 40 kvinnor i sitt "stall" hade hon förmedlat sexkontakter till en stor kundkrets. Verksamheten hade klarlagts efter telefonavlyssning och ett omfattande spaningsarbete runt flera våningar som kvinnan disponerat.

Såväl Säpo som den "vanliga" polisen hade involverats. Snart började det gå rykten om att det bland kunderna fanns flera kända namn.

Anledningen till att Säpo börjat intressera sig för stans prostituerade var att det bland dessa fanns några polska kvinnor som hade kontakter med tjänstemän vid hemlandets ambassad i Stockholm. Där fanns en man som arbetade för den polska underrättelsetjänsten. De prostituerade polskorna ingick i den ovannämnda callgirlringen, i vars kundkrets fanns militärer med arbetsuppgifter som var känsliga från säkerhetssynpunkt.

Utredningen kring bordellhärvan och den följande rättegången tilldrog sig givetvis stor massmedial uppmärksamhet, helst som det cirkulerade rykten om att också politiker tillhört kundkretsen.

Samtidigt blev det känt att det var säkerhetspolitiska aspekter som föranlett polisens växande intresse för sexköparna. Allt detta fanns givetvis med i bilden när vi på Dagens Nyheter skulle ta ställning till uppgifterna om att rikspolischefen hade gjort statsministern uppmärksam på justitieministerns påstådda kontakter med prostituerade.

Manuskriptet till DN-artikeln lämnades bara fyra timmar före pressläggningen. Det hade skrivits under brådska. Trots att korrigeringar gjordes fanns det dessvärre några rena fel också i den version som gick till tryckning. Det mest allvarliga gällde Geijers inblandning i ett benådningsärende. Vidare hade på två punkter årtal och personer förväxlats.

Diskussionen kring artikeln var intensiv och involverade förutom flera personer i tidningsledningen också DN:s advokat. Olika aspekter kring publiceringen analyserades ingående. Att rikspolischefen gått till statsministern för att informera honom om att det fanns misstankar om att justitieministern haft samröre med prostituerade ansåg vi oss övertygade om. Och att var en säkerhetsfråga var därmed klart.

Men skulle vi inte försöka få ett bättre underlag för att bedöma styrkan i misstankarna? Och skulle vi inte försöka utröna hur Palme och hans medhjälpare hade hanterat frågan? Tiden gick och pressläggningen närmade sig. Meningarna var delade. Sven Öste var den person i redaktionsledningen som var ansvarig för dagens nyhetsarbete.

Han förordade starkt omedelbar publicering liksom artikelförfattaren Peter Bratt. De sade sig båda efter dagens arbete vara övertygade om att nya fakta skulle komma ut så snart vi publicerat en första artikel. Vidare hade de fått indikationer på att både Expressen och Aftonbladet var nära att komma ut med historien.

Jag bestämde mig till sist för att vi skulle trycka artikeln samma kväll. I efterhand står det klart att jag som ansvarig utgivare skulle ha uppskjutit publiceringen och personligen engagerat mig i faktakontrollen. Men jag lät mig - vilket jag fick anledning att ångra - övertygas om att alla uppgifter var väl underbyggda.

PALME DEMENTERAR

När Dagens Nyheter kom ut på morgonen fredagen den 18 november blev reaktionerna häftiga, och dementierna var många. När tidningens medarbetare försökte arbeta vidare med historien visade det sig omöjligt att få fram ytterligare uppgifter. Det verkade som om alla nyckelpersoner hade bestämt sig för att tiga. Olof Palme aviserade ett uttalande under kommande dag.

Ett inslag i Dagens eko gav ett visst stöd åt innehållet i DN-artikeln. Men övriga massmediala reaktioner var med något enda undantag helt negativa.

På lördagen kom så Palmes inlaga, ett långt och delvis svårtolkat aktstycke. Palme sköt helt naturligt i stor utsträckning in sig på det som verkligen var fel i DN-artikeln.

Men han gick ett steg längre. Carl Persson hade, hävdade han, aldrig gjort något påstående om att Geijer var en fara för rikets säkerhet eller "ens antytt" något sådant. Detta måste läsaren uppfatta som att Palme därmed dementerar att säkerhetsfrågan över huvud taget funnits med i bilden när rikspolischefen varnat honom med anledning av Geijers påstådda samröre med prostituerade.

I sin dementi nämner Palme att han 1970 av Persson hade informerats om att "en kvinnlig lagöverträdare" - hon var prostituerad och dömd för narkotikabrott - enligt ett polisprotokoll uppgivit att hon haft kontakt med Geijer.

Efter samtal med denne hade Palme inte vidtagit några åtgärder, eftersom han övertygats om att Geijer träffat kvinnan bara "i sin egenskap av ansvarig för rättsväsendet och kriminalvården". Hon hade besökt justitieministern också 1972 - enligt Palme för att få hjälp med att träffa sin man som var intagen på kriminalvårdsanstalt.

Vad gäller bordellhärvan skrev Palme i sin DN-dementi att rykten spritts om att ett antal kända svenskar - bland andra ämbetsmän, statsråd och framträdande riksdagsledamöter - varit kunder på bordellen.

Geijers namn förekom dock inte i polisens förundersök-ningsprotokoll, upplyste Palme - det hade inte heller Dagens Nyheter gjort gällande. Palmes dementi på denna punkt gav sken av att Geijers namn över huvud taget inte förekom i den promemoria som rikspolis-chefen i augusti 1976 överlämnade till Palme. Men det fanns i en rapport från utredningen. Mer om detta längre fram.

I promemorian återgavs, upplyste Palme, en del påståenden och rykten som cirkulerat. Han hade dock vid en granskning av materialet inte kunnat finna belägg för att ryktena var sanna. Han vidtog därför ingen annan åtgärd än att överlämna materialet till den nye statsministern Thorbjörn Fälldin efter valet några veckor senare, i september 1976.

Palme avslutade sin inlaga med ett hårt angrepp på Dagens Nyheter, som han anklagade för grovt förtal. Artikeln var, skrev han, han ett skamligt försök att skandalisera Lennart Geijer.

DAGENS NYHETER SLÅR TILL RETRÄTT

Det var en kategorisk dementi, som försatte Dagens Nyheter i en svår situation. De flesta handlingar med anknytningar till affären var hemligstämplade. Samtidigt visade det sig att det inte fanns några som ville eller vågade ge tidningen uppgifter, som kunde skapa ökad klarhet kring det som skett.

Givetvis måste ett ganska stort antal personer ha känt till att artikeln var i huvudsak korrekt i den centrala frågan, nämligen den som gällde rikspolischefens hänvändelser till Palme i vad han betraktade som en säkerhetsfråga.

Kanske var det i dessa dagar som DN-skrapan i Marieberg fick namnet "Stormarnas hus". Tidningen attackerades av praktiskt taget alla tidningar oavsett partifärg. Läsarreaktionerna var också häftiga. Och den interna debatten intensiv.

Redan på lördagen, sedan Palmes dementi inkommit, tvingades redaktionsledningen att slå till reträtt och be Geijer om ursäkt. Enligt en uppgörelse med hans juridiska ombud några dagar senare ålades tidningen att betala ett skadestånd på 50 000 kronor som skulle användas till stipendier för studier i undersökande journalistik.

Reträtten var neslig, men jag kan än i dag inte se att vi hade några alternativ mot bakgrund av det sätt på vilket Palmes dementi var formulerad. Vi ansåg att vi helt enkelt fick lita på partiledarens och den förre statsministerns ord. DN:s ursäkt fick framträdande plats både på förstasidan och löpsedeln, och dess formuleringar speglade väl tidningens uppgivenhet inför Palmes totala dementi.

Arbetet med denna hade tydligen engagerat flera av Palmes medarbetare. Ebbe Carlsson, vid denna tidpunkt chefredaktör för Västgöta-Demokraten och tidigare presstalesman hos Lennart Geijer, var den som höll i pennan, enligt vad han långt senare själv uppgav för DN.

Varför Palme satte sitt namn under den slutliga texten kan vi bara spekulera över. Varför nöjde han sig inte med att dementera det som verkligen var fel i DN-artikeln? Och varför lade han dimridåer kring de misstankar och farhågor som rikspolischefen hade yppat i en promemoria sommaren 1976?

GEIJERAFFÄREN I RIKSDAGEN

Redan på våren 1978 visade det sig att Palmes dementi på väsentliga punkter inte varit sanningsenlig. Men först 1991, då hemligstämpeln på några viktiga handlingar hade hävts efter drygt femton år, stod det helt klart att dementin givit en falsk bild av vad som förekommit.

Veckorna efter det att DN dementerat sin artikel fortsatte Palme sina attacker mot DN, bland annat vid en debatt på Publicistklubben. Men efter hand sjönk affären undan - för att komma upp till ytan igen den 2 maj 1978, då "Studio S" i TV2 sände ett program som byggde på intervjuer med den dömda bordellmamman och några av de prostituerade kvinnorna.

Enligt programmet skulle det finnas flera statsråd bland kunderna. Uppgifter om dessa kunde finnas i det pm som Carl Persson överlämnat till Palme 1976 och som nu förvarades hos den ganska nytillträdde statsministern Thorbjörn Fälldin.

Centerriksdagskvinnan Gunilla André skrev en interpellation och krävde att hennes partivän Fälldin skulle lämna ut uppgifterna i Perssons pm. Frågan om politikers utnyttjande av prostituerade är något som inte ett ögonblick kan hänföras till deras privatliv, sade hon till Aftonbladet. Väljarna har, ansåg hon, rätt att få veta om en politiker ser på kvinnor som människor eller handelsvaror. Detta argument kom helt bort i den följande interpellationsdebatten.

Denna ägde rum den 9 maj 1978 inför fullsatta läktare i Riksdagshuset. Statsministern bekräftade att han i samband med regeringsskiftet 1976 av Olof Palme fått en promemoria, författad av Carl Persson. Palme hade sagt till Fälldin att han med anledning av denna gjort "vissa efterforskningar" och funnit att det saknades "varje grund att gå vidare med saken i form av en särskild kommission". En sådan hade Persson föreslagit i sitt pm.

Fälldin förklarade att han helt anslöt sig till Palmes bedömning. Vad gäller namnen på de kunder som utpekats och som nämnts i promemorian sade han att han inte ville medverka till "otillbörlig ryktesspridning", helst som han "på rak arm" kunde konstatera en lögn. Han hade nämligen upptäckt sitt eget namn i Perssons pm. Därmed fanns det ingen anledning att offentliggöra några andras, ansåg han.

Fälldin kunde meddela att hans koalitionsbröder Gösta Bohman och Per Ahlmark var ense med honom själv och Palme om att det inte fanns behov av vidare utredning.

Under den följande debatten i riksdagen var det egentligen bara två talare, Jörn Svensson (vpk) och Pehr Gahrton (då fp), som riktade kritik mot den linje som Fälldin valt med stöd av tre andra partiledare. Svensson ville ha klarhet i frågan om det i polisens material fanns substans som motiverade att man gick vidare och vidtog åtgärder mot de utpekade sexkunderna. Garhton frågade om folket skall lita på politiker bara för att de säger ifrån när det är de själva som är utsatta för anklagelserna.

Olof Palme berättade om den promemoria som han fått av Carl Persson vid ett brådskande sammanträde i kanslihuset på söndagskvällen den 22 augusti 1976 mitt under pågående valrörelse. Palme och Thage G Peterson, som vid denna tid var konsultativt statsråd, hade omedelbart beslutat att hålla promemorian strikt hemlig och underrätta på sin höjd en eller två personer om dess innehåll. Handlingen diariefördes inte.

Uppgifterna - bland annat om högt uppsatta misstänkta bordellkunder - föreföll, enligt Palme, inte särskilt trovärdiga men skulle ha stor politisk sprängkraft om de kom ut i valrörelsen.

Om Thorbjörn Fälldins namn nått offentligheten skulle centerledaren inte haft möjlighet att värja sig mot beskyllningarna, hur ogrundade de än var, sade Palme. I sitt anförande nämnde han inte att flera socialdemokratiska politiker - däribland Lennart Geijer - fanns bland dem som enligt promemorian misstänktes för samröre med prostituerade.

Efter mötet med rikspolischefen hade Palme givit Thage G Peterson uppgiften att "utan dröjsmål" pröva sanningshalten i promemorians uppgifter. Resultatet av undersökningen var att man inte funnit några belägg för att ryktena skulle vara sanna. (Hur undersökningen gått till meddelades inte i riksdagen.)

Sedan Palme och Peterson gjort sina överväganden låstes promemorian in. Den överlämnades till Fälldin den 8 oktober 1976, alltså en tid efter valet. Det farliga dokumentet, omfattande fem sidor, låg sedan i Fälldins kassaskåp och blev diariefört så sent som den 17 maj 1978, alltså inte förrän efter den stora riksdagsdebatten.

I sin avslutande replik under denna skärpte Palme tonen, när han än en gång avvisade kraven på att det skulle tillsättas en utredning eller medborgarkommission för att granska "illvilliga rykten", som han ville hänföra till personer, lierade med den organiserade brottsligheten. Snus är snus och strunt är strunt om än i polisiära promemorior. Det är sanningen, dundrade Palme. Dessa hans ord har blivit bevingade.

JK: CARL PERSSON HANDLADE RÄTT

En som lyssnade extra noga var Carl Persson, som avgått som rikspolischef och nu var landshövding i Halland. Här stod både nuvarande och förre statsministern och dömde ut polisens arbete och hävdade indirekt att Persson 1976 presenterat en promemoria som kunde avfärdas som strunt.

Redan dagen därefter, den 10 maj 1978, ringde han till justitiekanslern Ingvar Gullnäs. Han ville att JK skulle utreda hans handlande och "de allvarliga beskyllningar" som riktats mot honom.

En opartisk utredning av JK var, sade Persson, enda vägen för honom att försvara sig. JK grep sig genast an uppgiften och arbetade så intensivt att han redan den 1 juni kunde framlägga sin rapport.

Efter ha analyserat ärendet på drygt 40 sidor fann han ingen anledning till kritik mot Carl Persson med anledning av att denne i augusti 1976 överlämnat den promemoria som utmynnade i förslaget om att en särskild kommission skulle utreda bland annat de säkerhetsfrågor som kunde aktualiseras i samband med bordellhärvan. Det enda som Gullnäs kritiserade var att promemorian inte diarieförts.

Gullnäs betonade att han inte prövat sanningshalten i påståendena om ledande politikers och ämbetsmäns kontakter med prostituerade. Chefen för Stockholmspolisen Hans Holmér hade uppgivit att det i fråga om dessa inte fanns bevisning i någon form, som till exempel anteckningar, material från telefonavlyssning, checkar eller dylikt. Han hade avfärdat ryktena om deras inblandning som "löst prat".

Alla i denna grupp med ett undantag hade utpekats av endast en person, nämligen bordellmamman. För en av de utpekade var situationen en helt annan. Uppgifterna om honom förtjänade "viss tilltro" enligt utredarna. Han utpekades som kund av tre personer, förutom av bordellmamman också av en av de prostituerade i hennes "stall" och av en bordellkund.

En omständighet som bör tas i beaktande, skrev JK, är också att det i augusti 1976 var känt för Carl Persson att den år 1970 för narkotikabrott gripna kvinnan utpekat den nyss åsyftade personen som en av sina kunder.

Kvinnan hade också bekräftat sina uppgifter så sent som 1972. Den utpekade personen nämndes inte vid namn. Men uppgifterna är sådana att det inte råder något tvivel om att det är Lennart Geijer som åsyftas.

HUVUDDRAGEN I DN:S ARTIKEL BEKRÄFTAS

JK-utredningen bekräftade alltså huvuddragen i Dagens Nyheters artikel. Att denna dessvärre var felaktig på några punkter motiverade inte på något sätt Palmes massiva dementi. Rikspolischefen hade till Olof Palme överlämnat en promemoria i vilken han meddelat att många av de i bordellhärvan namngivna kunderna från säkerhets- och utpressningssynpunkt var "ytterst viktiga personer".

Fem av de sex hade namngivits av bara en källa. För en av de utpekade, nämligen justitieministern, var situationen en helt annan än för de övriga. Förutom att han var namngiven av tre personer som figurerade i bordellhärvan, fanns det misstankar att han haft samröre med en prostituerad redan i början på 1970-talet.

Rikspolischefen hade enligt Palme "inte ens gjort någon antydan" om att Geijer kunde utgöra en säkerhetsrisk. Redan av JK:s promemoria framgick det klart att det var just säkerhets- och utpressningsrisken som låg bakom Carl Perssons varning till statsministern.

Och i sin memoarbok "Resan till Mars", som kom ut 1999, berättar Thage G Peterson om hur han lördagen den 21 augusti 1976 blivit uppringd av en upprörd rikspolischef, som öppnade samtalet med denna replik: "Jag har illavarslande nyheter, som kan äventyra hela landets politiska säkerhet - min uppgift är att underrätta statsministern och regeringen så snart det över huvud taget går." Redan kvällen därpå ordnades ett möte i kanslihuset.

"DJUPT OHEDERLIG DEMENTI"

När Carl Perssons promemoria från 1976 blev frisläppt i september 1991 efter begäran från Svenska Dagbladet kom en slutgiltig bekräftelse på att Palme lämnat oriktiga uppgifter i sin dementi 1977. "Olof Palme ljög om Geijeraffären" var SvD:s stora rubrik på förstasidan.

I en kommentar i Dagens Nyheter den 7 september 1991 med rubriken "Palmes dementi djupt ohederlig" skrev jag själv bland annat:

"Dagens Nyheter accepterade Palmes totala dementi, vilket är lätt att beklaga i efterhand. Men vi ansåg oss - vilket nu kanske ter sig naivt - ha anledning att lita på hans ord och hade för övrigt inga möjligheter att lägga fram material, som kunde visa att han inte presenterade sanningen.

Palmes uppträdande skadade givetvis Dagens Nyheter men vad som är långt mer allvarligt är att det satte definitivt stopp för en förutsättningslös utredning av de farhågor som rikspolischefen fört fram. Geijeraffären förblir en dyster episod men de mörkaste skuggorna faller inte längre över Dagens Nyheter."

Tipsa via e-post
(Vad ar Twingly?)

Visar 1-10 (av totalt 1).

Mer från förstasidan

Maria Sveland svarar Jonas Thente i debatten om vad som ligger bakom hatet på internet. Debatt. 435  42 tweets  392 rekommendationer  1 rekommendationer

maria12
Foto:Beatrice Lundborg

Debatt. Näthatet är ett tecken på samhällskris, skriver Jonas Thente. 6928  337 tweets  6487 rekommendationer  104 rekommendationer

pengar_144102
Foto:TT

Fler vill ha hand om sina egna pengar. Vad blir bäst? Privatekonomen Ingela Gabrielsson ger råd.

Har du och din sambo delad ekonomi?

Annons:
familjenpuffen
Foto:Johan Engman

Tv. Nu är hela startfältet i TV4-programmet klart. Här finns både punk- och schlagerdrottningar.

Ännu en artist klar. Love Antell fyller på ”Så mycket bättre”

”Så mycket bättre” Carola uppges klar för den populära tv-showen. 31  3 tweets  28 rekommendationer  0 rekommendationer

Annons:
Annons:
Annons: