Doktorn ordinerar risker i lagom dos

Av sjukdomsbeskrivningen framgår att svenskarna tappat förmågan att klara av "normala" kriser på egen hand utan söker hjälp och vård så snart något oväntat händer. Vi undviker också så långt det går att ta ansvar för egna misstag utan skyller gärna dessa på andra.

Resultatet har blivit ett omfattande trygghetssystem i "världens snällaste land" som försöker ta hand om oss samtidigt som vi känner oss mer och mer otrygga. Allt enligt Eberhard.

- Under 80-talet jobbade jag som mentalskötare och då hade vi inga patienter som sökte hjälp enbart för att deras pojk- eller flickvän gjort slut. Nu har vi dagligen flera sådana fall på akuten. På några årtionden har andelen svenskar med ångestproblem fördubblats från 12 till 22 procent, berättar han.

Det är systematiska iakttagelser under mer än två decennier i detta ämne som fått David Eberhard att skriva boken, "I trygghetsnarkomanernas land" som kommer ut om några veckor.

- När jag hörde talas om att man ville förbjuda minderåriga att gå på fotbollsmatcher för att hindra dem från att "rekryteras" som fotbollshuliganer var det nog och jag bestämde mig för att skriva om hur det svenska folket blivit fångar i ett vadderat trygghetssystem.

Han beskriver trygghetsjakten som en följd av en välmenande byråkrati som för säkerhets skull förbjuder även det ofarliga. David Eberhard menar att det bara är en tidsfråga innan någon myndighet bestämmer att alla småbarn ska ha gåhjälm på sig när de leker.

- Det räcker med att någon expert räknar ut att man kan rädda ett par liv om året för att lagstiftarna ska ta till försiktighetsprincipen och göra det obligatoriskt med gåhjälm.

Hans egna erfarenheter av att det är livsfarligt att leva började den 5 juli 1988 år då han miste sin dotter på ett sjukhus i Göteborg. Han och barnets mamma hade åkt in till förlossningsavdelningen för en som de trodde "normal förlossning". Men barnet dog i mammans mage sedan moderkakan lossnat och de unga föräldrarna fick ta emot ett dödfött barn.

- Det var naturligtvis en fruktansvärd chock. Fram till dess trodde jag att "barn kan väl inte dö i Sverige". Ur denna kris kom insikten att allt kan hända och att det är lika bra att man så långt det går förbereder sig på detta. Jag insåg även att det är här och nu vi ska leva. Och att vi ska göra det utan rädsla.

Vilka trygghetsregler accepterar du och vilka bryr du dig inte om?

- Man måste ta ställning till riskerna själv och inte överlåta detta till någon myndighet. Jag skulle själv aldrig komma på tanken att använda cykelhjälm när jag cyklar på en smal grusväg ute på landet. Men i stan finns det givetvis skäl att göra det - även om jag själv inte gör det. Ungefär på samma sätt resonerar jag kring att använda flytväst när jag är ute med båt. I badviken struntar jag i den, men tar givetvis på den ute på öppna havet. Jag äter även allt slags mat - vilket av en del anses som ett riskbeteende. Det handlar om att acceptera riskerna och inte blir handlingsförlamad om någonting händer.

Ökade din livskvalitet när du slutade knarka trygghet?

- Ja, men det är inte enbart glädjen i att trotsa och gå emot reglerna. Jag slutade röka för en tid sedan för att jag mådde dåligt av rökningen och blev slö och slapp. Det hade inte ett dugg med att göra att en liten del av rökarna får lungcancer. Man måste lita till den egna bedömningen. Vad ska till exempel hända med den generation ungdomar som i Sverige nu lär sig att det bara är att gå rakt ut i trafiken vid ett markerat övergångsställe? De blir förmodligen ihjälkörda direkt om de åker utomlands.

David Eberhard erkänner att det är svårt att helt leva som han lär. Hela tiden måste han och familjen kämpa för att inte fångas in i trygghetsnarkomanin. Ett sätt är att ge sina barn, åtta och tio år, stor frihet. Familjen bor mitt i Stockholm på Olof Palmes gata, som fram till Palmemordet år 1986 hette Tunnelgatan, en adress som många ännu anser som "farlig" - i synnerhet för barn.

- Min tioåring Arvid får röra sig fritt i området som han tycker. Jag vet att han kan "läsa av" farliga situationer. Varje dag cyklar han genom stan till Matteus skola utan problem. Och snart är det dags för Cornelia, åtta år, att ensam ge sig ut i trafiken.

Andra föräldrar och vuxna tittar ibland oroligt på när David Eberhards barn cyklar utan hjälm. Några kanske till och med tycker att han är en dålig pappa.

- Om man ska vara en "duktig förälder" ska man alltid vara orolig för vad som kan hända dem. Men jag menar att livet blir fattigare om man hela tiden går omkring och är rädd.

Förebilderna till det fria livet har han hämtat från sin barndom i Åkarp, som ligger mellan Malmö och Lund. Som nummer fyra i en syskonskara på fem fick han stor frihet av sina föräldrar. Efter det att familjen flyttat till Lund cyklade han till sin bästa kompis Martin som bodde kvar i Åkarp, något som redan då ansågs vara åtminstone lite farligt.

- Jag tror inte mina föräldrar viss­te vad vi gjorde. På 60- och 70-talet var det naturligt för barn att lämna hemmet och föräldrarna och ta vara på sig själva tillsammans med kamraterna. Pappa och mamma såg man inte till även om man visste att de alltid fanns där. Men ärligt talat har jag inget bestämt minne av dem. Inte på samma sätt som jag minns min bästa vän Martin i alla fall.

För någon tid sedan fick David Eberhard ett e-brev från kompisen Martin med en text som han hittat och som går ut på att alla som är äldre än 30 år egentligen borde vara döda om man skulle tro på dagens lagstiftare och byråkrater.

Så här står det i brevet:

"Våra barnsängar var målade med blybaserad färg. Vi hade inga barnsäkra medicinflaskor, dörrar eller skåp och när vi cyklade hade ingen av oss hjälm. Vi drack vatten från trädgårdsslangen och inte ur flaskor. Vi åt bröd och smör, drack läsk med socker i, men blev aldrig överviktiga därför att vi alltid var ute och lekte. Vi delade gärna en läsk med andra och drack ur samma flaska utan att någon dog av det. Ingen kunde få fatt i oss på hela dagen eftersom det inte fanns några mobiltelefoner."

- Martins brev är en hyllning till det icke vadderade livet och en uppmaning till att tänka oss för när vi försöker totalförbjuda det som inte är livsfarligt. Risker är nämligen bra i lagom portioner.

I sin bok beskriver David Eberhard socialdemokraterna som ett parti som erbjuder trygghet utan krav på motprestation. Han citerar Göran Persson som sagt att "Sveriges problem är inte att tryggheten är för stor, utan att för många människor fortfarande känner sig otrygga".

- Det är tråkigt att Göran Persson inte inser att man kan känna sig otrygg fastän tryggheten är stor. Känslan av trygghet är ju alltid subjektiv.

David Eberhards kritik mot trygghetslagstiftningen på den svenska arbetsmarknaden har väckt misstankar om att han bedriver en förtäckt högerpolitik. Han skakar av sig påhoppen och säger att socialism inte handlar om mer trygghet utan snarare om mer rättvisa och att alla ska ges samma möjlighet att utvecklas.

- Det jag ifrågasatt är hur man kan försvara en enskild medarbetares rätt att jobba kvar om han eller hon bevisligen förstör arbetet för alla andra på arbetsplatsen. Det är samma sak inom skolan. Där värnar man om rätten för en bråkig elev att vara kvar även om han eller hon tar huvuddelen av lärarnas tid i anspråk och förstör för alla andra.

I Sverige anser vi, enligt Eberhards sjukdomsdiagnos, att det är någon annans fel när något går snett och man tar ogärna ansvar för sina egna handlingar. Folk frågar sig också "varför gjorde ingen någonting" i stället för att ingripa själv.

- Det senaste exemplet är evakueringen av svenskar från Libanon. Vad jag förstår så har UD gjort ett exemplariskt jobb där nere. Ändå klagar svenskarna på att de tvingats åka med en lastbåt från Beirut till Cypern som luktade illa. Hallå. Borde de inte vara tacksamma för att bli hemtagna på skattebetalarnas bekostnad?

Ett problem för David Eberhard när han kritiserar trygghetssystemen i Sverige är att han som sektionschef på psykakuten på S:t Görans sjukhus är en del av den vårdapparat han ogillar. Efter tsunamin var han med och organiserade de krisgrupper som tog emot hemvändande turister från Thailand.

- Många gånger handlar det mer om att människor behöver empati snarare än terapi. Frågan är om det är detta som sjukvården ska arbeta med. När det nu inte finns några storfamiljer med en gammal farmor som kan lyssna på problemen så får vi i vårdapparaten göra det.

Hur ska sjukvården kunna skilja på "normala" kriser och psykiska sjukdomar?

- Många människor drabbas hårt av insikten om att livet inte blev lika kul som man tänkts sig, att man inte fick det jobb man tänkt sig. Frågan är om detta är en fråga för sjukvården. Ibland skulle man som läkare ha lust att säga att "det här är inte vårt problem, det här får du lösa själv". Men det gör vi nästan aldrig. Bland alla dessa fall finns flera som verkligen är i behov av vård, dem måste man verkligen ta på allvar. Dessutom räcker det med att vi av­visar en person som sedan krisar ihop fullständigt för att vi ska få hela Socialstyrelsen på oss.

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut