I Linköping får föräldrar inte fotografera förskolans luciatåg. Det har kommunen bestämt. På vissa skolor kommer i stället särskilda fotobås att upprättas där tärnor och pepparkaksgubbar får posera inför släktingar.

Sjukt och hemskt? Nej, rätt åt oss. Såsom vi har missbrukat fotograferandet.

Det är länge sedan våra bilder bara handlade om att dokumentera.

Jag var på utlandsresa för ett tag sedan och tog fina bilder med mobilkameran. Direkt efter fototillfället laddade jag upp dem på nätet för evig dokumentation, men också för direkt belöning. Mina vänner ”gillade” och kommenterade bilderna vilket uppmuntrade mig att dela oftare. Ju mer personlig och frekvent jag var i mitt bildberättande, desto mer respons fick jag.

Kanske är det sammanfatt­- ande för vårt vardagsfotograferande i dag: Mer än att dokumentera är det ett sätt att visa upp utvalda delar av vårt liv för omgivningen.

Ännu tydligare är det på hemmafesten. Här finns nästan alltid en okänd person som bär sin kamera som om det vore en förlängning av armen. Som i tid och otid slänger fram kameran, smattrar av ett gäng blixtar och jublar ”den här åker ut på Facebook”. Plötsligt är jag rekvisita i någon annans berättelse om den lyckade festen.

Femton timmar senare är bilden publicerad och taggad med mitt namn. En halvtimme senare taggar jag av mig i en tyst protest och för att återta kontrollen över den bild som skapas av mig på nätet.

Någonstans här sympatiserar jag med fotoförbudet på Linköpings förskolor.

Om en vecka är det lucia och varje förskola fylld av familj, vänner och släkt. Alla beväpnade med var sin mobilkamera redo att direktpublicera berättelsen om luciatåget och den femårige sonen i pepparkaksdräkt.

Men vad händer med dem som står bredvid din pepparkaksklädda son? Eller lucian som inte är din dotter? De är där i ett privat sammanhang och har aldrig bett om att bli direktsända eller att vara en del av ditt digitala berättande.

Det är därför Linköpings kommuns förskolor har infört ett fotoförbud. De motiverar det förvisso med att asylsökande barn inte ska hamna på bilder som sprids. Men i smyg tror jag att de jublar över att ha hittat en legitim anledning att stoppa fotogalna föräldrar.

Förbudet skulle lätt kunna avfärdas som ett samhällets utslag av paranoia, men mest handlar det om att respektera folks rädsla för att tappa kontrollen. Att det är okej som förälder att känna olust över att ens barn blir föremål för någon annans Facebookberättande. Att en söt lucia som petar sig i näsan med tärnljuset inte ska behöva bli ett roligt Youtubeklipp med hundratusentals visningar.

Vem vågar säga ifrån, be att bilderna på barn hålls privata, i en kultur som belönar den som delar mest?

Det är inte förbudet att fotografera en fin gammal tradition som är det upprörande, utan att det är vad som krävs för att vi ska reflektera över konsekvenserna när vi publicerar våra foton.