Den arabiska våren är en av historiens vack­raste uppvisningar i vad människor kan uppnå tillsammans. Men lika mycket en påminnelse om vad internet och förlorad kontroll kan innebära för makthavare. Internet är farligt. Upptäckten gjordes kollektivt av envåldshärs­kare i norra Afrika under året. En efter en fick de se sig besegrade av medborgare som bestämt sig för att göra skillnad.

Makten här hade två ursprung: Den som var given av folket och den som var stulen genom kontroll och övervakning. För folket blev internet nyckeln som låste upp kontrollen och öppnade för demo­krati. Skakiga filmer på Youtube gav mod till motståndsrörelser. Bloggade texter inspirerade till uthållighet och Facebook och Twitter organiserade massorna.

Att inte ha kontroll är farligt för den som vill styra ett land. Därför är internet farligt, därför behöver det kontrolleras. Ett till synes logiskt tankeled, men vars konsekvens blir att friheten kränks för medborgaren.

Trots det söker allt fler reger­ingar lösningar på hur de kan begränsa internet – för att öka sin kontroll.

Ibland kommer lösningarna i uppenbara skepnader. Som när Kazakstans president för några veckor sedan släckte internet och mobilnätet i staden Zhanaozen för att skingra upproriska strejkare. Eller som i England, där premiär­ministern ville kunna stänga ned Twitter och Facebook efter upp­loppen i London.

Men ibland kommer det smygande. Som med den nya svenska FRA­-uppgörelsen.

För bara några veckor sedan offentliggjorde Socialdemokraterna och regeringen att de har kommit överens om att låta Säkerhetspoli­sen och Rikskriminalen övervaka datatrafik i Sverige. Det vill säga möjligheten att övervaka allt det vi skriver och gör på nätet.

Uppgörelsen motiveras med att självmordsattacken på Drottning­gatan hade kunnat utredas bättre om Säpo hade haft tillgång till alla svenskars datatraik. Samma Säpo som missade att läsa det mejl som attentatsmannen skickade till dem strax före dådet ska nu få övervaka allas mejl.

Det kan tyckas drastiskt att jäm­föra diktaturstyren med svenska övervakningslagar, men i grunden finns samma idé: Om vi bara över­ vakar våra medborgare lite mer, får mer kontroll, så blir det bättre. För vem?

Det kan också tyckas självklart att polisen ska övervaka våra data – de är ju på den goda sidan? Men med vår i­-landsromantiska bild av myndigheter glömmer vi att vi därmed ger tillgång till överheten att övervaka den fria kommunika­tionen. Den fria åsikten.

Vem avgör vad som hotar rikets säkerhet? Egyptens president? Den polisstyrka i Göteborg som storma­ de den oskyldiga familj de trodde var terrorister? Säpo, som inte ens kan övervaka sin egen mejl?

FRA­-lagen och den nya uppgörel­sen är en skymf mot varje person som gett sitt liv för frihet. Frihet från att övervakas, möjligheten att leva i ett fritt och öppet samhälle. Där demokrati innebär just att få tycka och uttrycka sig – utan att bli övervakad.