Det är lördag, klockan är 21.30, jag stänger av ”Melodifestivalen” och konstaterar än en gång: Hjälp så bra hon är, Gina Dirawi! Hjälp så ledigt och lätt hon leder Sveriges tyngsta och kanske svåraste programledarjobb.
Jag vet inte varför jag känner sådan stolthet över saken, men det gör jag. Det är som att vi båda tillhör nationen internet och att jag ser en landsman där uppe på scenen.
För Gina Dirawi må vara ny för den breda melodifestivalpubliken, men i landet internet är hon en ärrad veteran – en Carola eller en Kristian Luuk.
Första gången jag hörde talas om henne var på tunnelbanan för ganska exakt två år sedan. Jag hamnade bredvid tre tjejer som slagit sig ned vid en ensamåkande mamma. Av någon anledning började de samtala och mamman frågade om de kände till bloggen Ana Gina. Tjejerna gick i spinn, började jubla, kärleksförklara och prata om alla roliga Youtube- klipp.
Jag skyndade mig hem, googlade upp Ana Gina och hittade en blogg och ett Youtubekonto med en helt fenomenal Gina Dirawi. Som enkelt rörde sig mellan olika karaktärer: Den extremmuslimska Khadidje, white trash-morsan Bettan och ”diskoturken”. Det var smart och träffsäker samhällshumor, balanserad på rätt sida av det tonårstramsiga. Jag var så imponerad. Ännu mer när jag såg hennes tittarsiffror. Varje klipp hade hundratusentals visningar. Totalt miljontals, utan draghjälp av några megasajter. Det var hennes egen framgång, älskad av en generation jag inte tillhörde.
Det tog ett år, sedan hittade SVT henne. Bad henne flytta sina badrumsfilmade sketcher till Stockholm och SVT play. Snart toppade hennes klipp även SVT:s tittarlistor. Hon fick en webb-tv-show som blev till två säsonger, som blev till tre. Som efterföljdes av programledarjobb i ”Musikhjälpen” och så nu: programledare för Sveriges tyngsta tv-produktion.
Inte för att Gina Dirawi är kvinna. Inte för att hon har invandrarbakgrund. Inte för att hon är född på 90-talet. Utan för att hon är så löjligt begåvad.
Gina Dirawi tillhör en generation stjärnor som inte är skapade av etablerade medier. De har inte övat med hopprep framför speglar, utan med mobilvideokameror och riktig publik. De har silats fram av kräsna nätanvändare, deras talang har slipats inför öppen ridå. Internet har blivit ett slags ZTV, en farmarliga för tv-stjärnor.
När Gina Dirawi kliver ut i riks-tv gör hon det som proffs. Hon kommer inte, som tidigare programledare, att möta offentligheten med en chock. Gina Dirawi har redan tvingats bygga en strategi för att tackla både näthat och dödshot. I den kontexten kan en rumpklapp från en svajig Thorsten Flinck enkelt pareras på lika delar reflex och rutin.
Kanske är Gina Dirawis medverkan i ”Melodifestivalen” en fingervisning om framtiden. Där etablerade medier inte är de som kommer att kröna stjärnor, utan som får låna de riktiga essen – från landet internet.