Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Nyheter

Emanuel Karlsten: ”Kony 2012” en debatt helt utan vinnare

Det har varit krig på internet i veckan. En kampanjfilm om hur mänskligheten kan stoppa en av vår tids värsta krigsförbrytare har väckt rekordstort engagemang. Men lika mycket kritik och avsky. En tragisk uppvisning av en polariserad debatt helt utan vinnare.

Men vi tar det från början. För en vecka sedan släpptes filmen ”Kony 2012” på nätet. Den skapades av organisationen Invisible children som i åtta år arbetat med att göra rebelledaren Joseph Kony i Uganda känd. I över 20 år har Kony systematiskt kidnappat pojkar och flickor, gjort dem till soldater och sexslavar. Filmens budskap är att varje människa har makt att agera mot världens ondska och att vi börjar med den brottsling som Internationella domstolen utsett som värst: Joseph Kony.

Idén är att om vi gör Kony lika känd som Madonna eller George Clooney kan ingen längre blunda för hans brott.

På bara en vecka har filmen setts över 90 miljoner gånger. Människor har engagerats, tagit några första stapplande steg fyllda av känslan av att ”jag kan göra något”. En halv miljon ”aktions-kit” beställdes på fyra dagar, i Örebro samlade en 17-årig student på ett dygn ihop 1 000 personer som ville affischera i staden.

Kampanjen mötte snabbt kritik. Vilket är både bra och viktigt för något som vinner mycket mark på kort tid. Men i stället för att nyansera började debatten polariseras. Det skapades upprop om att filmen borde stoppas och att Invisible children var bluffmakare. Organisationen ”stöttade ugandisk armé” och därmed väpnad konflikt.

Forskare lade pannan i veck och menade att filmen förenklade situationen i Uganda. Som om krig någonsin är enkelt? Snabbt grävdes skyttegravar i debatten. I stället för att vidga perspektivet blev det hetsjakt på dem som engagerats av filmen. Den 17-åriga studenten i Örebro förvirrades till den grad att hon lade ned affischeringsinitiativet. ”Jag var för snabb” ursäktade hon sig i Nerikes Allehanda.

Det kanske hon var. Det kanske alla var som spred filmen. Eller så var det vårt första yrvakna steg ut från apatin.

Det finns en princip om att barn först behöver mjölk innan de kan ge sig på fast föda. Tänk om västvärlden hela tiden hungrat efter att engagera sig, men matats med fel föda? Att dokumentärer, rapporter och analyser varit fast föda och att vi behövde börja med något flytande? En Hollywoodförpackad kampanjfilm?

Det är i ljuset av det som den polariserade debatten blir tragisk. Inte för att kritiken inte är sann, utan för att den knuffar tillbaka den som precis lyft handen ur chipspåsen och rest sig från sofflocket.

Tänk om kritikerna bejakade det goda filmen skapade och i stället vallade det nyvakna i-landsfolket vidare till fast föda. Där kritiken fördjupade engagemanget och förståelsen. Där sanningen fick plats mellan polerna och vägen till insikt inte måste vara spikrak – så länge den får oss att resa oss från likgiltighet.