Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Nyheter

Emanuel Karlsten: Polisen ett föredöme trots alla klantigheter

Det yttre polisbefälet gjorde ett ingripande, fnissade, greppade sedan sin telefon och twittrade ut:

”En omhändertagen berusad person uttryckte sitt missnöje på ett annorlunda sätt: ’Nu kommer jag inte att gilla er på Facebook längre.’”

Uppdateringen är en av Stockholmspolisens mest spridda från veckan som gått och träffsäker för svenskens nya relation till polisen.

På bara ett år har polisen gjort en omfattande framryckning på nätet: Facebooksidor och Twitterkonton har upprättats av närpoliser och distrikt. Här skriver polisen signalement på brottslingar de jagar, postar bilder på stöldgods på vift. Satsningen har blivit en succé och läsare har strömmat till.

Idén är att visa på bredden i polisens arbete och minska avståndet till medborgaren. Bli något annat än den tillknäppta polis vi ser bakom ett avspärrningsband på tv.

Men med all framgång kommer också nya problem. När polisen blir experter på att skriva rappa iakttagelser från sin vardag blir gränsen hårfin mellan vad som är underhållning och information. Under sommaren har vi fått allt fler sådana situationer:

Som polisen som raljerade över att hans kollega hittat ”fyllon i klasar. ’Skräniga men formbara.’” Eller den Södermalmspolis i Stockholm som - på ett Twitterkonto med över tio tusen läsare - efterlyste en person med ”’romskt utseende’ enligt vittne”.

Ordvalen vållade starka reaktioner, men var ändå ingenting mot de närpolisbefälet Scott Goodwin fick. När han uppdaterade Växjöpolisens Facebooksida valde han att skriva om den onyktra 16-åring som först svurit åt honom och sedan försökt springa ifrån honom: ”Jag vet inte vad som var mest pinsamt(...) – att han blev fångad av en 40 år gammal polis i full utrustning, eller att hans mamma kom till polishuset för att hämta honom”, skrev polisen. Många tyckte uppdateringen var hånfull, andra att den var rolig. Totalt fick uppdateringen över en miljon läsare och sidan stängdes eftersom polisen inte kunde hantera all respons.

Alla exempel ovan visar på vanliga poliser som har försökt uttrycka sin vardag, men som med en växande publik har blivit publicister. Där deras ordval gått från att vara fikarast-komiska till att påverka allmänhetens respekt för polis och rättsväsende. Där de plötsligt behöver ta ansvar för konsekvensen av sina ord i första och andra led.

Trots det är polisen ett skolboksexempel på hur myndigheter och företag måste göra för att lyckas på nätet: Vara personliga – och börja testa.

Vi är alla just nu del av polisens experiment. Det kan tyckas oansvarigt, men är tvärtom modigt, nödvändigt och ganska vackert. Tillsammans hittar medborgare och myndighet var gränserna går och relationen växer och blir starkare.

För den stora publik som polisen har fått under kort tid finns inte där för alla misstag de gjort, utan för allt bra de gör. Det kommer till och med den omhändertagna Facebookgillaren att förstå när han nyktrar till.

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.