Tidningsupplagor faller och radiolyssnandet minskar. Det talas mycket om att medie-branschen är i kris, men mindre om den medieaktör som genom åren stått helt immun mot alla förändringar: tv.
Det är egentligen märkligt. Vi talar om samma gamla dumburk som funnits i svenska hem sedan 50-talet. Vars enda uppgradering är att bilden fått färg och apparaten blivit platt. Som vi kallar ångtv för att den, jämförelsevis, trots allt känns lite omodern.
Men trots det växer sig tv-tittandet starkare för varje år. Förra helårsmätningen, 2010, stod det klart att vi aldrig har tittat så mycket på tv som nu. Enligt ”Mediamätning i Skandinavien” snittade svensken förra året 166 minuter – nästan tre timmar! – framför tv:n varje dag. Det är häpnadsväckande. Framförallt för att det sker trots att varannan ung svensk hänger på Youtube varje dag. Trots att digitala tv-tjänsten Svtplay ensam har drygt en miljon unika besökare i veckan.
Trots att flera företag satsar hårt på ”anytime”-tjänster – möjligheten att se favoritprogrammen när vi själva vill.
Men vill vi verkligen själva välja när vi ska se på tv?
Det är klart att det är smidigt att inte behöva anpassa livet efter en tv-tablå, men om vi fick välja, skulle vi inte hellre titta tillsammans med andra?
Här finns kanske en av anledningarna till att tv fortfarande fungerar så bra: behovet av gemensamma upplevelser. Nästan alla medier har i dag digitaliserats och blivit flyktiga. Information och nyheter uppdateras ständigt och som konsument är vi alltid steget efter med senaste nytt.
Men tv-program är tablålagda. De sänds en gång i veckan, innehåller unikt material och skapar vilsamma konstanter i en värld av flyktighet. De skapar gemensamma, kulturella referensramar: vad Mikael Wiehe och E-type har gemensamt (Så mycket bättre), vem Idol-Molly är och varför det är roligt om grannen ropar ”Tjenare mannen”.
Det gemensamma och samtidiga tittandet skapar också ett digitalt belöningssystem. Logga in på sociala medier under valfri tv-kväll och se hur tv-program refereras som om de vore fotbollsmatcher. Statusar författas, ”gillas” och diskussioner skapas. Fyndigheter twittras, sprids och skrattas åt. Förklaringen till tv:s moderna framgång ligger kanske just här. Att den lyckas bli en lägereld även för våra digitala samtal. En gemensam utgångspunkt. Det skulle förklara varför Sveriges största Facebooksida inte handlar om en artist eller ett sportlag, utan om tv-programmet ”Solsidan”. Tv kommer säkerligen att möta helt nya motgångar framöver. Men just nu är den ett unikum i en föränderlig medievärld. Inte bara för att den står sig så väl i konkurrensen, utan också för att det som en gång kunde föraktas som fördummande har blivit något vi håller högt, tycker är tryggt och gör oss mer sociala. Eller kanske: Dumburken har blivit smart.