I Stockholm har fyra hemlösa fått var sin smartphone med Twitter­konto. Tanken är att de under en och en halv månad ska twittra anonymt om hur det är att vara hemlös. Bakom initiativet står Stockholmskällan, stadsbiblioteket och Stadsmissionen och det är väl bra. Men jag kan inte skaka av mig känslan av att det skapar ett zoo för en twittrande medelklass.

Har det gått så långt?

Det är ingen nyhet att vi i Sverige är trygghetsnarkomaner. Vi har skapat världens bästa välfärds­system för att aldrig behöva oroa oss eller känna skräck för arbetslöshet eller sjukdom. Våra problem begränsas till att ha för många val­möjligheter, att inte kunna köpa tillräckligt dyra julklappar eller att en ek sågas ned utanför Radio­huset i huvudstaden.

Det som ligger utanför vår egen tillräcklighet distanserar vi oss ifrån. Gud avskaffas, tiggare ignoreras och när det blir för många svältande barn på tv slår vi över till en annan kanal. Vi har sett till att skapa ett system som gör att vi aldrig riktigt behöver bry oss eftersom någon annan sköter det åt oss.

De få gångerna vi tvingas lyfta blicken utanför vår tillräcklighet är det så obehagligt att vi aldrig vill vara i närheten av det igen: Akut ekonomisk kris eller död. Som att den duk vi har spänt upp för att skydda vår verklighet rivs itu och vi bländas av en värld utan självklarheter. Snabbt vill vi sy igen alla revor och vaggas tillbaka till det som är kontrollerbart.

Det är därför all välgörenhet kräver mer och mer innovation. Tv-sända faddergalor måste innehålla lika mycket humor som allvar – annars skärmar vi av. Välgören­hetskampanjer behöver vara under­hållande eller i-lands-knasiga – som att låta kändisar i glasbur sända radio sex dygn i sträck.

Eller att förse fyra hemlösa med var sin mobiltelefon så att de kan twittra sig in i julbonade svenskars hem.

Jag har länge haft en idé om att livet blir riktigt levande när vi kommer nära sammanhang eller människor vars liv står i kontrast till vårt eget. Att vi behöver påminnelser om människans otillräcklighet. Inte för att trygghet är dåligt, utan för att det finns något meningsfullt i att upptäcka att vi står i beroende av varandra.

Men att Stockholms stad ger anonyma hemlösa en mobiltelefon för att twittra under drygt en månad är inte att skapa kontraster. Det är att skapa samhällsturism. En snuttifiering av ett problem där verkligheten görs till en sorglig pjäs för de välbärgade att konsumera: ”Underhåll oss en stund med era problem – få oss att må lagom dåligt.”

Det svåra är att initiativet inte är dåligt. Att inte göra något alls hade varit ännu värre. Men ändå står de hemlösa där, som utställnings­objekt på medelklassens zoo. Boxar oss i samvetssolarplexus och säger ”någon har gett oss en mobiltelefon för att busringa din samhällsklass och påminna om oss på andra sidan”.

Det är inte att skapa kontraster, det är ett symtom på ett samhälle som behöver ruskas om.