Holländska småstäder, långt borta från Amsterdams storstadspuls, brukar inte göra sig kända som revolutionshärdar. Inramade av glittrande kanaler och grönskande fält är de med sina välputsade hus och noggrant klippta häckar snarast symboler för en strikt, möjligen däst, småborgerlighet. Det är en miljö där man höjer på ögonbrynen inför det avvikande.
Och ändå har Drachten genomfört en revolution, som ingen annan ort ännu tagit efter: Staden har i ett omstörtande svep ryckt upp alla ljussignaler och trafikmärken och kastat dem på sophögen. Torget Laweiplein i mitten av Drachten är hjärtat i denna revolution - men där har inte spillts en droppe blod, tvärtom har en hel del blodspillan förhindrats där.
Det gamla torget har nu förvandlats till en stor rondell genom vilken en blandad ström av bilar, cyklar och gående flyter i en aldrig sinande ström från morgon till kväll. Alla glider långsamt fram tills man enats med de övriga om att det finns en lucka som man får utnyttja. Trollmedlet som får detta urverk att fungera utan friktion heter ögonkontakt. Den gröna lampan i trafiksignalen har ersatts av en liten grön glimt i medtrafikanternas ögon.
Rondellen omges av en mängd springbrunnar vars fontäner stiger och faller i takt med trafikintensiteten som en sorts vattenorgel. När mörkret faller blir vattenkonsterna fasadbelysta. Det är ganska anslående, och mycket riktigt är det en landskapsarkitekt som formgivit miljön.
Är då Drachtenborna en särskild, åt det revolutionära lagd sekt?
Inte alls. Snarare är de typiska frisländare som följer en hemlagad filosofi, vars grundtes de delar med andra nederländare. Den lyder: "Jag gör det som behövs, och inte det som är beordrat."
Det som behövs- det är att visa hänsyn till andra. Och om de visar mig hänsyn, så får jag också en lucka att smita igenom.
Det som var beordrat var trafikljusens bryska STOPP, VÄNTA, KÖR, STOPP - ja framför allt vänta.
Ända till för några år sedan var Drachten precis som alla andra städer fast i greppet på en armé av trafikljus. Det märktes speciellt torsdagar och lördagar, de dagar då många vill in och handla i stadens köpcenter. De fick tillbringa långa tider vid trafikljusen för att komma in till parkeringarna, och lika länge fick de vänta när de skulle köra hem.
Nu går det visserligen långsammare på gatorna eftersom man sänkt farten i staden till 30 kilometer i timmen - men genomsnittsfarten är lika hög som förr. Men det viktiga är att antalet olyckor har sjunkit drastiskt.
Det finns inga trafikskyltar av något slag inne i centrala Drachten. En och annan polisbil cirkulerar genom rondellerna, men några trafikkonstaplar ser man inte. Man kan säga att polismyndigheterna är försiktigt positiva till nydaningen.
Nivåskillnaden mellan trottoar och körbana är nästan borta, det finns en och annan upphöjning som ska påminna bilisterna om att de närmar sig en korsning. Korsningar och vissa gatuavsnitt är belagda med klinkers i stället för asfalt. Det ger en ombonad känsla, och får folk att känna sig som hemma, något som också bidrar till en sansad trafik.
Detta vore inte Holland om inte en stor del av trafiken utgjordes av cyklister - de utgör faktiskt 60 procent av trafikströmmen.
Det enda som förvånar en svensk betraktare är att inte en enda av dem har hjälm. Men kanske anser de nu sin trafik så säker att hjälm inte behövs?
Man kan fråga sig om detta uppror mot trafikljus och andra signaler blivit av utan Hans Mondermann. Han är trafikingenjör för hela provinsen Friesland, men bor i Drachten. Han tyckte länge att trafiksituationen var på väg åt fel håll. Det sattes upp fler och fler skyltar, men antalet särskilt olycksdrabbade platser ökade trots det. Grönt ljus uppfattades som en rättighet att köra för fullt fram till nästa stopp - och ryckighet och hetsighet framkallade olyckor.
Kanske var det delvis skyltarnas fel att man inte såg upp tillräckligt? Budskapen blev så många, så man inte kunde hålla reda på dem alla, och ännu mindre hann man se vart andra trafikanter var på väg och vad de ville. Han slogs länge för sin idé om den trafiksignalfria staden. Till slut fick han med sig borgmästaren och de fyra viktiga åldermännen i stadens styrelse.
Sedan började han med hjälp av likasinnade planerare, bland dem Koop Kerkstra, att rumstera om bland skyltar, ljussignaler och andra trafikmärken. Honnörsordet var avreglering - i stället för strikt skyltning med allt fler och allt obegripligare koder, skulle man låta trafiken sköta sig som de flanerande på en gågata.
Man tar färjehamnen på ön Terschelling som ett exempel på trafik med "socialt ansvar": Hundratals cyklister och fotgängare blandar sig där med bussar, taxi och bilar som plockar upp och släpper av människor. Det är ett myller totalt utan struktur och regler - men ändå fungerar det. Så borde det kunna fungera också i en stad av Drachtens storlek, cirka 50 000 invånare har man resonerat, och det har visat sig att resonemanget håller.
Grundtanken är att trafik på en motorväg och trafik i en stad är två skilda saker, ja helt enkelt varandras motsatser. På motorvägen måste man hålla sig till fartgränser och andra regler, annars går det illa. I en stad kan man låta trafiken underordna sig den mänskliga skalan.
- Människorna måste få spela huvudrollerna, menar Jeanette Stockmann, en av trafikplanerarna i Drachten. Förr hade vi 15 korsningar med trafikljus. Där vi hade mest reglering blev olyckorna svårast.
- Nu har vi ett trafikljus, och det ska vi ha kvar som monument.
- Vi för ett korståg mot trafikljus, säger Koop Kerkstra.
Det har väckt internationell uppmärksamhet, studiegrupper från Tyskland och Danmark har varit på besök och gjort ett och annat experiment på hemmaplan. Också från svenskt håll har det visats intresse. Medier från Tyskland - där trafikmärken ökat i antal till det dubbla på bara tio år - har besökt Drachten. En motortidning var skeptisk när den kom - men ändrade uppfattning när man såg att det fungerade.
TV-team från Australien, Brasilien och Guatemala har storögt filmat fenomenet på Laweiplein.
- Hatar ni bilar, frågade reportern från Brasilien i hopp om att få ett utmanande ja till svar. Men nej, man hatar inte bilar i Drachten. Man vill bara få deras förare att bete sig ansvarsfullt:
- Om man behandlar folk som åsnor, då beter de sig också som åsnor, säger Kerkstra. Men ger man dem ansvar, så beter de sig nästan alltid som vuxna människor.
Antalet olyckor har som nämnts sjunkit drastiskt, och olyckorna med personskador har gått ner till noll:
- De olyckor som trots allt inträffar är plåtskador, säger Kerkstra.
Det är inte bara trafikljusen som stört stadsbilden i Drachten. Förr löpte en kanal tvärs genom staden, en kanal där bland annat pråmar fraktade torv från stadens tidigaste industri. Men på 1960-talet fylldes den igen, dels för att den ansågs lukta illa, men mest för att ge p-platser för bilarna som förökat sig explosionsartat efter krigsåren.
Nu är den gamla kanalen en lång och tråkig parkering. Men, gatorna heter fortfarande Norra och Södra kajen. De namnen ska snart återfå sitt rätta värde - för nästa projekt i Drachten är att gräva upp kanalen och återge den prägeln av en riktig holländsk stad. Och gissa om broarna blir fria från trafikljus?