Rolf Lassgård minns. Han var där för några år sedan.
Om två veckor är det dags igen. Då får vi veta om Susanne Biers film "Efter bröllopet" får någon statyett. Rolf Lassgård spelar i den en stenrik direktör med mörka hemligheter i sitt bröst.
- En sådan roll hade jag inte fått i Sverige. Men i Danmark blev jag sedd med nya ögon.
Den här dagen släntrar han runt hemma i Gävle och är "vanlig". Stora snöflingor bäddar in den pampiga Boulognerskogen i ett fluffigt täcke och några flingor landar stilla på hans huvud.
Arbetet tog honom till Gävle för 25 år sedan, och här har han numera sitt rotsystem.
- Jag är en småstadsmänniska och har varit det i hela mitt liv. Här lever andra människor än i storstan och de lever andra liv. Om jag ska kunna gestalta olika människor är det väl bra att jag bor här?
Ingen bryr sig om honom här, säger han. Inte som "kändis" i varje fall. Det är bara bortaklacken som lägger märke till honom på Brynäs matcher.
Han gillar Dalälven, den ger honom en tydlig gräns mellan arbetet och livet med familjen. På vägen ner mot Stockholm öppnar han jobbet när tåget passerat älven, läser manus, repeterar repliker. På tåget upp packar han ner papperen när han korsat vattnet.
Rolf Lassgård reser sig från stolen. Vi lägger ner besticken för att titta på honom. Det gör de andra gästerna också här på Stora valls gästgiveri.
Han gör en piruett. Den imaginära kjolen böljar, en jättelik ballong svävar. Fantasi, lek, rörelse. Han föreställer Sir John Falstaff i Shakespeares "Henrik IV", en ömsom blytung, ömsom fjäderlätt figur. En försupen lögnhals. Rolf Lassgård spelade honom för några år sedan på Folkteatern här i Gävle. Nu vill han visa vad han menar, när han säger att han som skådespelare vill ha kroppen med sig i rollen, fysiskt förstärka replikerna. Att han med hjälp av rörelse, fantasi, lek och musik försöker befria sig från en textmassa.
Vi nystar bakåt i tiden, till byn Svedjelandet några mil från Östersund, där hans morföräldrar bodde.
- Hos mormor fanns ingenting och allt. Där fanns plats för lek och fantasi.
I skolan fortsatte han att leka och var tidigt med i en teatergupp som höll till i en stor bespisningslokal i källaren.
- Där kunde jag vara någon annan och någon annanstans.
I sina tidiga tonår levde han för teater och hockey och brydde sig föga om skolan. Det bekymrade föräldrarna, som inte riktigt förstod hans intresse. De levde ett annorlunda liv, fadern var handelsresande i yrkeskläder och modern affärsbiträde.
Byn Storhögen, någon mil utanför Östersund. Vi befinner oss i början av 70-talet och en experimentell teatergrupp har slagit sig ner i trakten. Medlemmarna kommer från Polen, Frankrike, Amerika, Sverige. De bosätter sig här, kallar sig Institutet för scenkonst, brinner för sin konst och arbetar i Grotowskis anda. Jerzy Grotowski var den polske regissören och teaterpedagogen som sökte nya uttryck, en fysisk teaterkonst utan kommersiella hänsyn, "den fattiga teatern".
Gruppen i Storhögen arbetar som ett slags cirkusartister, och mitt i tonåren möter Rolf Lassgård dessa människor.
- Jag sökte mig dit, fick hjälpa till, försökte mig på deras kullerbyttor och volter och blev tagen av deras ambitioner, deras seriositet.
- Deras sätt att arbeta har färgat mig mycket. De var min cirkusdröm och min dröm om ett annat sätt att leva. Att få komma bort.
Kontakten med gruppen i Storhögen skulle prägla Rolf Lassgård som skådespelare. Det skulle forma hans syn på hur han vill arbeta och han bar detta med sig, till Scenskolan i slutet på 70-talet, till Skånska teatern och till Folkteatern, som regissören Peter Oskarson startade i Gävle i början av 80-talet.
Peter Oskarson, Rolf Lassgård och några skådespelare från Skånska teatern slog följe hit. De ville visa världen att en regionteater kunde göra teater som berörde och upprörde och som vände sig till fler än dem som tillhörde kultureliten.
Och där, i en av de gamla gasklockorna på Brynäs i Gävle, spelade de en pjäs som inte liknade någon annan, nämligen "Den stora vreden". Pjäsen var en saga, en sex timmar lång föreställning om Norrlands historia, och den blev en succé. Rolf Lassgård spelade en vildman och gestaltade sin roll med kroppen, med dansen.
- Det var då vi besökte Pekingoperan. Vi ville se hur skådespelarna arbetade där.
- Där var teatern fysisk. Om någon rodde, så kunde publiken se och känna det.
Rolf Lassgård uttrycker en trötthet inför den talade teatern och filmen, den som mest är inriktad på vad som sägs, varför det sägs och inte hur det gestaltas.
- Kineserna stod bakom scenen och ropade att någon rodde. Men på scenen fanns rörelserna, känslan i kroppen.
När de arbetade med "Den stora vreden" ville Peter Oskarson att alla skulle lära sig dansa folkdans.
"Då tänker jag inte vara med", sa Rolf Lassgård och trotsade sin omsorg om de kroppsliga uttrycken. Han trodde sig veta att folkdans var töntig knätofs.
Men de skalade bort de sträckta vristerna och händerna i sidorna. De nådde ner till den ursprungliga folkdansen. Då fann Rolf Lassgård sensualismen, lättheten, tyngden, gunget.
- Jag förstod att alla vi svenskar har polskan i oss, tretakten. Ja, också Shakespeares blankvers blev som en polska.
Sedan dess är rörelsen, dansen, musiken fundament när Rolf Lassgård mejslar fram en roll.
- Jag vill inte bara göra ett schyst jobb utan vara i rollen med hela min person.
- Och om lusten försvinner kan jag inte arbeta.
Men hur håller du kvar lusten, efter nästan 30 år i yrket?
Han berättar att han för tre-fyra år sedan var nere i en djup svacka.
- Jag visste inte om jag ville fortsätta som skådespelare. Jag orkade inte stå och bli bedömd gång efter gång. Vilka är de som bedömer mig? Är det viktigt? Ska jag bry mig om det? Är det värt att utsätta sig för det?
- Det var som om jag tömdes på kraft, droppe för droppe rann lusten ur mig.
Då ringde Leif Sundberg, hans rektor från scenskolan i Malmö. Han höll på med ett forskningsprojekt och ville arbeta tillsammans med Rolf Lassgård under ett halvår. Men det handlade inte om något som skulle visas på scen. Och så ville Oscarsteatern att han skulle ersätta Jan Malmsjö i musikalen "Chicago".
- Jag fick göra något helt annat och tog mig upp ur svackan.
Det låter enkelt, men det var det knappast. Många tankar passerade hans hjärna under långa promenader i Gävle. Så småningom insåg han att han måste lita till sig själv, bara göra sådant han själv vill. Det måste vara värt priset att periodvis lämna familjen i Gävle.
- Jag vill inte prestera. Jag vill göra något bra tillsammans med andra. Min medaktör skapar ju 50 procent av min karaktär och tvärtom. Gör vi något bra ihop, då kommer lusten och glädjen.
- Det sättet att arbeta är en prägling från tiden med Folkteatern och filmandet med Colin Nutley, att öppna sig, lyssna och vara hos den andre.
- Jag har aldrig vetat vart jag är på väg och aldrig haft några drömroller. Men vissa roller har blivit drömroller. Det är som i livet. Man får ta till vara de gyllene ögonblicken.