I stället ingår Christian i en av två grupperingar som är inblandade i vad som kallats ett gangsterkrig. I hans umgängeskrets finns bland annat Milan Sevo, utpekad som Jugoslavienmaffians ledare i Stockholm och tungt kriminellt belastad.
Enligt polisen har Christian agerat livvakt åt Milan Sevo. Själv menar han att de bara är vänner. De affärer som Christian gör i bil- och byggbranscherna har Sevo heller inga intressen i, hävdar han.
- Men jag har ju tagit parti för Milan och folk som ser Milan som en fiende ser också mig som en fiende. Däremot tycker varken jag eller de jag känner att vi startat något gangsterkrig, säger Christian, som nu valt att ge sin version för DN.
I en sammanfattning som Christian skrivit ned inför intervjun hävdar han: "Vi har aldrig hotat eller jagat någon. Framför allt har vi inte mördat någon". Vem som ligger bakom de många ouppklarade morden och mordförsöken säger han sig inte veta.
Christian är själv inte dömd för våldsbrott. Nyligen åtalades han dock för misshandel, grovt olaga hot och grovt vapenbrott. Vapenbrottet anmäldes vid en polisvisitation på stan där en laddad 9-millimeterspistol hittats i Christians träningsväska.
Christian hymlar heller inte med att han går beväpnad.
- Det bästa sättet att försvara sig mot vapen är ju med vapen, tyvärr. Det är ju inte så att folk har slagits ned med ett karateslag, säger han.
Varje gång Christian lämnar bostaden finns tanken där på att kunna bli beskjuten. I samma situation skulle många ha gjort allt för att dra sig ur. I Christians värld är det inget alternativ.
- Det går inte. Jag har ju valt mina vänner. Och det är inte för att de är grovt kriminella, som folk anser, utan för att jag älskar dem från hjärtat. Jag sviker inte de vänner jag valt, säger Christian, som enligt egen uppgift lärde känna Milan Sevo "i utelivet på mitten av 1990-talet."
Hotbilden mot Christian blev särskilt tydlig den 15 mars i år. Då planerade två män från det andra gänget, enligt polisen, att mörda Christian, Milan Sevo och flera andra i samband med kampsportsgalan K-1 World i Solnahallen. En colombiansk yrkesmördare hade hyrts in och mängder av vapen införskaffats, däribland automatkarbiner och ett pricksskyttegevär. Allt enligt det åtal som senare väcktes mot de båda männen.
Christian och de andra åkte dock aldrig till galan. Länskriminalen, som spanade på männen, hade ringt och varnat.
- Det var hundraprocentigt allvar med alla de där vapnen, det är ingen tvekan. Men rädd? Jag kan inte säga det. Jag är alltid spänd, men jag går inte och är rädd, säger Christian när han nu ser tillbaka på händelsen.
En av de åtalade männen har Christian träffat ett par gånger, den andre vet han ingenting om. Däremot är han välbekant med flera andra inom fiendelägret. Genom åren har deras vägar korsats på gym, i kampsportsammanhang och i kroglivet. En av dem kallar Christian till och med för "en snäll kille".
Åtminstone tyckte han så förut.
- Vi träffades när vi jobbade som vakter, stan är ju ganska liten. Jag har aldrig tyckt illa om honom personligen. Men alla kan ju hamna i dåligt sällskap..., säger Christian.
Hur tidigare bekanta kunnat bli dödsfiender är en gåta som förbryllar. Möjliga förklaringar har framskymtat i brottsutredningarna, bland annat bråk kring en indrivningsaffär eller hämnd för det uppmärksammade rånförsöket på Thelins konditori 1998. Christians kommentar är att detta kan vara tänkbart, men att han egentligen inte vet.
- Vi spekulerar själva om vad det är för skäl. Det kan vara så att den andra gruppen tror att de genom att skjuta andra kan ta över nånting. Men jag kan inte förstå vad de ska ta över, ska de ta över Sveavägen och Kungsgatan?
Efter att ha funderat en stund fortsätter han på ett annat spår.
- Handlar det om någonting så är det stolthet och respekt. Det är ju en väldig avundsjuka bland alla kriminella. "Varför ska han åka den snyggaste bilen? Varför ska han ha den snyggaste tjejen? Varför ska han ha den snyggaste klockan?" Just den här avundsjukan, den här osäkerheten som många kriminella lider av, skapar den här situationen. För gemene man låter det här bara löjligt, men för många är det ju en verklighet man lever i dagligen och hör till.
I snabba drag tecknar Christian den scen han själv vant sig vid.
- Många vill sola sig i glansen, inte minst på krogen, och ska vara trevliga, ryggdunka, bjuda på spritflaskor och det ena med det tredje. Vi behöver inte stå i kö om man säger så. De flesta vakterna känner man ju dessutom sen barndomen.
- När det gäller tjejer blir det nån sån där upphajpning: "där är gangstrarna..." Golddiggers finns det ju otroligt mycket. Men jag faller inte för såna frestelser, jag är inte intresserad av det. Och dom är ju inte intresserade av mig egentligen, det är ju bara den här attityden, säger Christian.
I den här världen har kretsen kring Milan Sevo sedan länge tillhört de dominerande.
- Det är därför jag tänker: Vill de andra nu visa att "vi är kungar"? fortsätter Christian och kommer tillbaka till det som han menar är ett slags tävling.
- Det är ju mycket en strävan efter de här klassiska gangsterattributen: bilar, klockor, helrör på krogen och snygga tjejer. Det är ju tråkigt, men så är det ju. Det är det man använder för att ändra på komplex och lägre självkänsla. Om folk i de här kretsarna brydde sig mindre om vad andra gjorde och tjänade skulle allt vara ganska bra i den här stan, säger han och tillägger sen:
- Bra och bra, men skurkar kommer alltid att finnas.
Att statustävlingen mellan olika grupper skulle leda till mord förefaller häpnadsväckande.
Men Christian hävdar att ett människoliv inte behöver vara mer värt än så.
- Toleransnivån är nere på noll. Och då menar jag att förut så diskuterade folk med varandra. Om det hade blivit några oklarheter så träffades man och diskuterade, men nu verkar det bara vara "äh, han har gjort det och det - vi mördar honom". Och om hela klimatet och hela attityden blir efter det så tror jag att folk rycks med.
Christian är tacksam för polisens varning inför galan i Solnahallen. Men han skulle själv aldrig söka samhällets hjälp. När han erbjudits polisskydd har han tackat nej.
Christian vill inte framstå som martyr. Däremot säger han att han lider för familjens skull.
- Mina barn är ju fortfarande små, gudskelov. Men min fru är ju inte lycklig, hon mår inte bra av det här. Hon studerar nu och vill vara kvar i stan. Men hade hon velat flytta utomlands skulle jag ha övervägt det.
Följden blir en tillvaro där Christian försöker kombinera vanligt familjeliv med ständigt säkerhetstänkande.
- Jag försöker leva ett normalt liv. Jag hämtar barnen på dagis och jobbar med mina företag. Sen umgås jag med mina vänner, som alla har barn. Vi har våra picknickar och våra båtutflykter.
- Samtidigt gör det mig mer desperat, jag har ju mycket att förlora på alla sätt. Går det dit att det handlar om min familj, då gör jag det nöden kräver. Jag vill inte att mina barn ska bli faderlösa, så är det bara.
Christian påstår att han hittills inte varit inblandad i skottlossning. Däremot har han varit nära att öppna eld i fel situation.
- Polisen visiterar ju oss ganska ofta. Vid ett tillfälle var det en civil polis som kom emot mig, sprang emot mig, utanför min bostad utan att säga nånting. Det kunde ha slutat illa, det kan jag säga.
Enligt det senaste åtalet pistolhotade Christian i fjol en annan polis. Detta efter att denne vägrat att legitimera sig då han konfronterats av Christian och Milan Sevo. Christian vill inte gå med på att han höll i något vapen - men medger att stämningen var "stressig".
- Han hade ju förföljt oss i dagar utan att vi visste vem det var, det är klart att vi blev oroliga. Hade han sagt vem han var från början hade inget hänt, menar han.
Vissa tecken tyder på att spänningen mellan grupperna för tillfället lättat något, bland annat ska medlingsförsök ha förekommit (se separat artikel). Christian, som efter det senaste åtalet själv hotas av fängelsestraff, tror att konflikten kan ha tagit en tillfällig paus till följd av polisens arbete.
Men när och hur gangsterkriget slutar kan han inte sia om.
- Om tio år hoppas jag bara att jag kan se tillbaka på de här åren som en jobbig tid som ändå fick ett slut.