I söndags berättade DN att svensk polis allt oftare använder avlönade medhjälpare i den kriminella världen. Informatörerna är billiga, framgångsrika och ibland oersättliga.
Men metoden är inte problemfri.
Såväl polismän och åklagare som advokater pekar på en rad risker, som på sikt kan hota hela verksamheten.
En av de allvarligaste rör säkerheten för de hemliga medhjälparna.
- Vi kan aldrig garantera en informatör hundraprocentigt skydd och det är vi öppna med. Har en brottsorganisation bestämt sig för att hämnas är det oerhört svårt att förhindra, säger kommissarie Thomas Servin, chef för Skånepolisens kriminalunderrättelseenhet.
Överfallslarm, skyddat boende, tillfällig vistelse i utlandet och byte av identitet är vad polisen kan erbjuda den som hotats. Livvakter är i princip uteslutet.
Hittills har, såvitt känt, ingen svensk informatör mördats för att ha samarbetat med polisen. Skulle det ske lär samarbetsviljan hos andra informatörer sjunka.
- Det är sånt som inte får hända. Av detta och andra skäl är det ett system med stora risker, säger Kjell Söderberg, ansvarig för polisens informatörer i Uppland.
Skyddsåtgärderna till trots - i vissa lägen kan en informatörs identitet ändå bli röjd. Det skedde senast i förra veckan, då en man som tidigare hjälpt polisen häktades för inblandning i kidnappningen av Fabian Bengtsson. Trots att mannen ännu bara är misstänkt valde tingsrätten att häva hans skyddade identitet.
Ett annat exempel härrör från en rättegång mot en heroinliga i Malmö tingsrätt i slutet av 1990-talet. Här påstod försvaret att polisens informatör själv begått brott.
- Det tvingade åklagaren att kalla informatören som vittne. Att de åtalade då fick veta vem som tjallat medförde en allvarlig hotbild, berättar Thomas Servin, som deltog i utredningen.
Åklagaren i målet var Hans-Jörgen Hanström. För honom väckte fallet även andra funderingar:
- Systemet med avlönade informatörer kan delvis rubba tilltron till rättssystemet. Tvingas man använda informatörerna som vittnen, kan ju försvaret faktiskt invända att deras vittnesmål är köpta och inte värda att ta på allvar.
En annan åklagare, Nils-Erik Schultz i Stockholm, har nyligen engagerat sig i frågan om informatörshantering och så kallad bevisprovokation. Skälet är att den åtalade informatörshanteraren Olle Liljegren påstått att länskriminalen i Stockholm systematiskt använder dessa metoder utan att informera åklagarna. Följden är i så fall att domstolarna vilseleds - och att sådant som är till den åtalades fördel inte redovisas.
I ett brev till riksåklagaren, RÅ, skrev Schultz i början av mars att åklagarna nu måste gå i bräschen för att verksamheten stramas upp.
Brevet har fått RÅ att snabbundersöka ifall åklagarna känner sig förda bakom ljuset av polisen.
- Vi ska göra en bedömning av om detta är ett problem som vi bör nysta vidare i. Av hänsyn till den misstänkte och hans försvarare är det viktigt att polisen redovisar allt som föregått ett gripande, säger riksåklagare Fredrik Wersäll.
En av polisens hårdaste kritiker är advokat Nils Uggla i Stockholm. Han är försvarare av informatören "Assar" (se artikel intill). Uggla menar att informatörerna måste få lära sig grundläggande juridik.
- Min klient har jobbat för polisen i nio år, ändå har han inte fått någon utbildning i bevisprovokation eller annat. Antagligen är det för att inte heller polisen vet vad som gäller, i rättegången har de ju sagt att de begår lagbrott hela tiden.
Nils Uggla är även upprörd över att ha behövt skriva upprepade brev till Rikspolisstyrelsen innan det framtida skyddet för hans klient kommit upp till diskussion.
- Det värsta är att polischeferna nu låtsas som om att "det var väl inte så mycket nytta han gjorde". Man lämnar honom därhän, med de enorma konsekvenser som det innebär, säger Uggla och talar om "ett cyniskt utnyttjande".
En av landets mest erfarna informatörshanterare, kommissarie Caj Thorén på Rikskriminalen, ser visst fog för kritiken - även om han tycker att det "är lite filosofiskt" att tala om ett utnyttjande.
- Man ska ju komma ihåg att vi inte tvingar nån att bli informatör, det är ett fritt val, säger Thorén.
Att utbilda informatörerna i skillnaderna mellan bevisprovokation och brottsprovokation har aldrig föresvävat Thorén.
- Hur skulle det gå till, när inte ens juristerna vet var gränsen går?
Ansträngningar görs dock för att undvika framtida misstag. Nyligen inrättade Rikskriminalen en särskild hjälpsajt på polisens intranät.
- Så gott som dagligen hör kolleger ute i landet av sig med frågor, berättar Caj Thorén.