För första gången möts presidenterna Barack Obama och Hu Jintao. Viktigast vid G20-mötet på torsdag blir hur relationen mellan USA och Kina utvecklas.
Européer som brittiske premiärministern – och värden för mötet – Gordon Brown, franske presidenten Nicolas Sarkozy och tyska förbundskanslern Angela Merkel kan inte bli mer än andraplansfigurer.
USA och Kina har mycket att reda ut. De är starkt beroende av varandra när det gäller handel och investeringar, men hamnar ofta i konflikter. Kineserna har anklagats för att ha en undervärderad valuta, medan de själva har gått till storms mot dominansen för dollarn.
Kinas frammarsch i världsekonomin grundas i hög grad på exporten till USA. Det väldiga amerikanska underskottet mot omvärlden motsvaras till stor del av ett snabbt växande kinesiskt överskott. Obalansen mellan dem är en av de främs-ta orsakerna till dagens globala kris.
Världens största valutareserv finns numera i Kina, som för några år sedan passerade Japan. Kineserna, som har finansierat det amerikanska budgetunderskottet genom köp av statspapper, är nu allt mer oroliga för följderna. Men de kan inte dra sig undan utan att välta världsekonomin, vilket skulle drabba dem själva.
Mot USA har Kina ändå en styrkeposition, som givetvis kommer att utnyttjas. Kraven gäller både att få en mer rättvis representation i Internationella valutafonden, IMF, och ett erkännande av sin supermaktsroll. Makt flyttas dit pengarna finns, vilket kan betyda att västerländska värden kommer i kläm.
För Barack Obama blir G20-mötet hans debut på den internationella arenan. Man kunde ha väntat sig att han skulle mötas med större entusiasm, med tanke på hur åsidosatta som många kände sig av företrädaren George W Bush. Men till följd av den ekonomiska krisen har motsättningarna vuxit på senare tid, inte minst mot Europa.
I EU-länderna skyller man gärna krisen helt på USA och anser sig oskyldigt drabbad.
Reaktionen blir därför stark när man från amerikanskt håll trycker på för att Europa ska bidra med finanspolitiska stimulanser, liknande vad president Obama har lagt fram.
Längst går ordförandelandet Tjeckiens premiärminister Mirek Topolanek, som har beskrivit USA:s stimulanspolitik som ”vägen till helvetet”. Andra uttrycker sig mer diplomatiskt, men visar bekymmer för följderna av ett amerikanskt budgetunderskott som uppgår till 13 procent av BNP. Framför allt är ingen beredd att följa efter utöver de begränsade stimulanser som redan har satts in.
Skälen kan variera något mellan EU-länderna. I Tyskland finns sedan gammalt en finanspolitisk försiktighet, som tydligt märks när tyskarna om ett halvår ska gå till val. Tyska regeringen kan dessutom hävda att den redan har gjort mer än många andra inom EU.
Men de EU-länder som för tillfället ligger sämst till har ingen handlingsfrihet kvar. Inom euroområdet har Grekland, Italien och Portugal sedan länge haft svaga offentliga finanser, vilket nu har medfört att marknadsräntorna dragit i väg uppåt. Irland och Spanien har också råkat ut för stigande räntor, men till följd av punkterade fastighetsbubblor (se grafiken).
Regeringar i flera länder är oroliga för att liknande ska hända. Det gäller även i Sverige, trots att våra marknadsräntor än så länge är lägre än Tysklands. Ingen vågar ensam sticka ut, av rädsla för att räntemarknaderna ska reagera.
Samtidigt har EU-länderna svårt att samla sig till en gemensam linje. Alla drar åt var sitt håll när det gäller att försvara jobben, särskilt om de egna skattebetalarna har fått bidra. Ingen vill bidra mer än nödvändigt till de hårdast krisdrabbade medlemsländerna som tvingats vända sig till IMF: Lettland, Rumänien och Ungern.
Europas oförmåga att gemensamt möta krisen betyder att även de större europeiska länder som är representerade vid G 20-mötet väger ganska lätt, Det viktiga blir vad USA och Kina anser, när en mängd stora frågor ska hinna avhandlas på en enda dag. Men detta återspeglar kanske också hur världen kommer att se ut, efter krisen.