"På stora blomdekorerade bord hade rätter av alla de slag dukats upp, vars doft fick oss att skälva för vi hade i veckor fått nöja oss med bröd, fläsk och havrevälling."
Så skriver årets litteraturpristagare Jean-Marie Gustave Le Clézio i sin bok "Allt är vind". Visst låter det som en föraning av en Nobelbankett i kristider?
Det bör alltid vara en litteraturpristagare närvarande. Festen får liksom en högre syftning. Harold Pinter kom inte, om ni minns, och inte Elfriede Jelinek och inte Doris Lessing.
Men JMG Le Clézio kom och det är verkligen inte varje kväll som man festar loss med den sinnliga extasens författare! Kanske synd att han hade fru och tre döttrar med sig.
Tyvärr höll sig den stilige JMG på behörigt avstånd från oss murvlar. Dock fick vi en skymt av Le Clézios frackprydda gestalt när han skred nerför den breda trappan med prinsessan Christina vid armen. Det sägs att han trivs bäst i sandaler, men på onsdagskvällen kväll bar han glänsande svarta lackskor.
Drottning Silvia bar prinsessan Sibyllas diadem och ädeltopasgarnityret, men det hade vi aldrig kunnat räkna ut om inte hovet hade varit vänligt nog att skicka ut ett pressmeddelande om saken i förväg.
Att kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth hade skotskrutigt var omöjligt att missa. Och kan ni tänka er, vår annars ofta så deppige statsminister Fredrik Reinfeldt log brett bredvid en pristagarfru med det trevliga namnet Tulle Hazelrigg.
Minst två kimonos kom också nerför trappan och påminde om det stora japanska inslaget bland årets pristagare.
Nobelpriset har blivit kraftigt urgröpt under denna eländiga höst, står det på ekonomisidorna. Det som var tio miljoner i början av oktober är inte tio miljoner längre, inte för amerikanerna och alldeles särskilt inte för japanerna.
Men det vore fel att säga att det fanns något lågbudgetartat över banketten.
Möjligen var blommorna från San Remo lite färre än vanligt, påstods det vid mitt bord. Överdådigt i röda toner på honnörsbordet (med små hjärtan), men inget på de andra borden och sparsmakat på väggarna.
Maten var väldigt god, tyckte jag, som bara kan jämföra med en enda Nobelbankett för tre år sedan. En bit sjötunga med skaldjur först, sedan en bit kalv med potatiskaka och en liten rotfruktssak som såg ut som en bakelse. Päron Belle Hélène till efterrätt.
En som kan jämföra med 27 andra Nobelmenyer är Svenska Akademiens förre ständige sekreterare Sture Allén, som var vänlig nog att delge mig att årets meny höll god nivå. Som den språkman han är påpekade han också att Belle Hélène heter just så även på engelska.
Min bordsherre var förre postgeneralen Ulf Dahlsten, som var på sin första Nobelfest redan 1968. Han bröt tidigt med den del av vänstern som aldrig i livet skulle sätta på sig en frack. Nu avreglerar han posten i Storbritannien.
Undrar just om JMG Le Clézio gillade maten? Han verkar van vid enklare kost. I sin ungdom åt han fattiga riddare med sin blinda faster i Nice. Det skriver han också om i "Allt är vind".
Han höll i alla fall det bästa tacktalet, och inledde dessutom på svenska. Svenska Akademien, svenska folket och skogen var han tacksam mot, sa han. Och så talade han om den underbara konsert av röster som litteraturen ger oss möjlighet att njuta av.
Sedan blev det dans, och värmen i trängseln i Gyllene Salen plattade ut alla de dyra frisyrerna och herrarna såg plötsligt instängda ut i sina frackar.
Den enda kvinnan bland årets pristagare var fransyskan Françoise Barré-Sinoussi. Hon har ägnat sitt liv åt hiv-virus och andra otrevliga saker, och som belöning fick hon Nobelpris i medicin och kungen till bordet.
Ett livslångt slit som följs av triumfens ögonblick - det är sådant som gör Nobelbanketten så fantastisk.