"Så mycket kunskap, taft, topaser och sjötungor. Så mycket av allt."
Läs Hanna Hellquists krönika om Nobelfesten.
Gördeln kniper åt under den långa 40-talsklänningen i ullcrepe, krustaderna står på bordet, cavan är öppnad. TV 2 flimrar i vardagsrummet.
Tillsammans med en vän ska jag följa Nobelsändningarna i SVT i kväll. Vi ska gå på Nobelfesten från soffan. Det gör folk tydligen. Jag tänker mig att det är samma människor som skickar grattiskort till kungafamiljens medlemmar när de fyller år (och sen ramar in de färdigtryckta svarskorten och hänger dem på väggen), och nu ska vi sälla oss till dem. Nu ska vi äta god mat, i takt med högdjuren på teve, och samtala belevat. Och låtsas att vi är där.
Nobelsändningarna är åter i SVT:s regi, efter en snabb utlåning till TV4. Claes Elfsberg, Anne Lundberg, Kristofer Lundström och Linda Nyberg håller i rapporteringen från - som Elfsberg uttrycker det - festernas fest.
Så många stjärnor, både framför och bakom kamerorna. Så mycket kunskap, taft, topaser och sjötungor. Så mycket av allt. Att det ändå är så tråkigt är knappast SVT:s fel.
Nobelfesten är Festernas tråkigaste fest. Det är inget att göra åt. En annan vän, som tittar på teve i sin egen lägenhet, sammanfattar den så här i ett sms: "Gamla människor som konverserar och är dåliga på att kröka".
Så skönt att man slipper vara där, sa räven. Så skönt att Anne Lundberg sköter ruljangsen åt en.
Hon är som vanligt ett under av lugn och professionalitet. Och Kristofer Lundström är som vanligt underbart avspänd och intresserad. Engelska, franska, svenska - det spelar ingen roll. Både Claudia Cardinale och Jean-Marie Gustave Le Clézio smälter som chokladtopping över hans stadigt hållna mikrofon.
Kvällens största pausunderhållning är faktiskt inte brösttafsandet i Cosi fan Tutte, utan tillbakablickarna på drottning Silvias alla klänningar genom åren. Det är mycket intressant att människan ser exakt likadan ut i dag som för drygt 20 år sen. Nästan lika intressant som det faktum att så många frågor lämnas obesvarade, trots den minutiösa planeringen. Allting är så ordnat, riggat, hemligt, hysch flysch, så gravallvarligt så att kockarna inte ens kan svara på vad det blir till varmrätt (när förrätten strax är uppäten), men då kan man undra vem som tillåter de små frågetecknen som hänger kvar över eftertexterna.
Som till exempel, vilka var murklorna på var sin sida om Thomas Mann (som han beklagade sig över)?
Anders Borg har varit ordförande för Föreningen Heimdal, och vad fan är det? Det är tur att man sitter hemma så att man kan googla.
Och vad är det med John Chrispinsson som driver folk till vansinne? När han frågar Mona Sahlin vem hon skulle dansa först med, Lars Ohly eller Peter Eriksson, hugger hon av.
Fånig fråga, säger hon. Och svarar Carl Bildt.
Sånt är roligt. När folket i rutan hoppar ut ur planeringsblocket och reagerar på ett mänskligt sätt. När all professionalitet, planering och rakryggad vördnad faller till föga för vanligt folk.