Jag klickar mig fram mellan hemsidorna kring den nya TV 3-satsningen ”Det blir bättre”. Svenska artister rabblar siffror om den hemska verkligheten för hundratusentals barn hos oss i dag: sexuella övergrepp, missbrukande föräldrar, mobbning, barnfattigdom. Varje år drivs femtio barn till att ta sina egna liv. De här självmorden måste vi förhindra.

Det är fantastiskt att någon nu lyfter frågan, och kändisarna som valt att dela sina erfarenheter i programmet är enormt modiga.

Men kampanjens upphov känns obekvämt. Rädda Barnen, TV 3 och produktionsbolaget Meter har lånat devis och inspiration från den amerikanska kampanjen It gets better, som handlar om en mycket mer specifik självmordsvåg – den bland barn och ungdomar som mobbas antingen för sin faktiska sexuella läggning eller för att de uppfattas som homosexuella.

Hbt-ungdomar utsätts för fördomar och kämpar med frågor som majoritetssamhällets stödtjänster för unga inte alltid kan hjälpa till med. Men inte ens i Stockholm har ungdomar självklar tillgång till ungdomsverksamheter eller stöd med hbt-inriktning. På små orter och i konservativa miljöer är situationen värre. Dessutom råder en skriande brist på kulturella berättelser om lyckligt hbt-vardagsliv. Det gör det svårare för många att föreställa sig en framtid.

Kärnan i den amerikanska It gets better-kampanjen är tusentals små filmer där vanliga hbt-vuxna från samhällets alla områden vänder sig direkt till ungdomar i kris, till dem som på grund av geografiska eller sociala omständigheter inte har tillgång till stöd och hotar att gå under. De berättar personligt om sina liv och avslutar med ett desperat budskap: dö inte. Så här ser din lyckliga framtid ut, om du överlever. Här är ett nummer du kan ringa och kom ihåg – det blir bättre.

Alla som upplevt verkligt mörker vet att ”det blir bättre” inte är mycket till hjälp. Att det är allt vuxensamhället har att erbjuda åt barn som överväger självmord är ett monumentalt misslyckande. Men att förändra attityder tar tid och en tolvåring med en snara om halsen kan inte vänta. Kampanjens initiativtagare, den homosexuelle debattören Dan Savage, valde därför att erbjuda det enda vem som helst kan bidra med direkt: information och medmänsklighet.

Visst hajar jag till när Rädda Barnen, som länge motsatte sig homoadoption, lånar en internationell kampanj och samtidigt tappar hbt-perspektivet nästan helt. Men framför allt är det otydligt tänkt.

För när det gäller barnfattigdom, missbruk och övergrepp kan vi som samhälle erbjuda mycket mer än ett aldrig så kraftfullt ”stå på dig”. Budskapet till politiker och allmänhet, som enligt utsago är målgruppen för programmet, måste i stället vara att det inte blir bättre alls. Någonsin. Inte utan politiska åtgärder, gemensamt ansvar, och solidaritet med de allra svagaste.