Peking arrangerar ett olympiskt spel i en stad som bytt ansikte och glänser av skyskrapor i glas. Kina har i dag cirka 5 000 mil motorväg, näst mest i världen efter USA.
På kvällarna ser fåraherden Shi idolen Yao Ming spela basket på teven i sitt lilla hus. Då ingår han som mottagare för det nya Kinas flöde av information.
På dagarna föser han sin fårflock 7,5 kilometer för att djuren ska få tillräckligt att äta och då ser han mer ut som en symbol för det gamla kinesiska jordbrukssamhället.
- Ska du köpa ett får? frågar han.
Shi Yongliang har passat får sedan ordförande Maos tid och har två år kvar till pensionen. Sedan är det slut.
Då försvinner ytterligare en bonde ur den enorma kinesiska skaran av bönder, som minskat med ett par hundra miljoner de senaste tjugo åren. Ingen tar över hans får.
Kanske finns det ännu en halv miljard invånare kvar i Kina som räknar sig som bönder, men det är svårt att hålla reda på alla som ger upp och åker till städerna i jakt på jobb.
- Det här jobbet är inget för nästa generation att fortsätta med. Även om kineser vill fortsätta äta lammkött finns det nya metoder. Utvecklingen går framåt, konstaterar Shi Yongliang.
Att han själv blev fåraherde beror på att det "inte gick så bra i skolan". Han hade inget läshuvud och då fanns det inga alternativ.
- Men jag gillar verkligen fåren också, säger han.
Han och hans fru klarar sig bra. Fåren ger 30 000 yuan om året, nästan lika många kronor, vilket är en hygglig och säker inkomst.
- Allt är mycket bättre nuförtiden, säger han.
Också fåraherdar har märkt av de ekonomiska vindar som började blåsa i Kina efter 1978. Det var då den dåvarande ledaren Deng Xiaoping införde reformer som uppmuntrade till privat företagande och som klargjorde att det var "ärofullt att bli rik".
- På Maos tid var det arbetsgrupperna som ägde fåren. Man arbetade för gruppen och fick inte ta ut fåren på allmän mark. Nu äger jag fåren själv och kan gå vart jag vill med dem, jämför Shi.
Så här dags i det stillsamma samtalet stannar en polisbil och två konstaplar kliver ur. De undrar vad som pågår. Snart ansluter en byledare, som uppmanar fåraherden att avsluta intervjun. En kvinnlig spejare i volontärtröja och en man på cykel ställer sig inom höravstånd.
OS är en känslig tid och byn Kangying är inget undantag. Även ett så oskyldigt samtal som om skillnaderna mellan förr och nu och om det vardagliga livet som fåraherde framkallar misstänksamhet hos dessa vakter, poliser, säkerhetspersonal och självutnämnda informatörer.
Inför OS har Kina lovat absolut frihet för utländska journalister att rapportera varifrån de vill, och utan övervakning. I praktiken fungerar det inte. Nya bevakare står ofta beredda att rycka in så fort en intervju eller bild anses "olämplig".
Kina har 160 städer med en befolkning på mer än en miljon invånare, de flesta längs östkusten. Det ena Kina består av moderna områden i dessa städer. Det andra Kina är kvar i jordbrukssamhället och ligger oftare i centrala och västra delen av landet. Ibland existerar det nya och gamla Kina parallellt med varandra, som under motorvägsbron drygt en mil från "Fågelboet".
I fallet med fåraherden Shi var det troligen så han ansågs representera det gamla Kina och därför inte "gjorde sig" på bild i en utländsk tidning - särskilt inte mitt under OS.