Går man till populärpressen - filmmagasin, kvällspress, damtidningar - växer en lika underhållande som förfärande tydlig bild fram:
Ingmar Bergman och (föreställningarna om) hans privatliv har på den offentliga arenan fungerat som en veritabel såpa, så enveten och
ihållande att den egentligen bara kan jämföras med den uppmärksamhet som numera enkom förlänas kungahus och filmstjärnor.
Frågan är om inte Bergman-såpan slår konkurrenterna, eftersom den pågått i nästan sextio år: från slutet av 40-talet, med en klar
uppåtgående kurva mellan 50-talet och slutet av 70-talet (en period som inte förvånande sammanfaller med den tid då Bergmans stjärna som
filmregissör stod högst), men med en tydlig fortsättning in i 80-, 90- och 00-talen.
Det säkraste måttet på kändisstatus är som vanligt det massmediala intresset för kärlekslivet. Låt oss ta bara ett axplock rubriker genom decennierna: "Så går det att vara gift med Ingmar Bergman." "Ingmar Bergmans nya kvinna." "Ingmar Bergmans nya hustru." "Hon är
Ingmar Bergmans nya kvinna." "Ingmar Bergman har gift sig." "Ingmar Bergman valde den mogna kvinnan." "Ingmar Bergman dominerande men
lätt att leva med." "Sex äktenskap och åtta barn - än så länge." "Ingmar Bergman - han slutar aldrig förälska sig." "Kärlek och passion har styrt hans liv."
Den första rubriken har hämtats från Stockholmstidningen 1965, den sista från Året Runt i somras med anledning 85-årsdagen!
Begynnelsen på denna följetong kan spåras till slutet av 50-talet. Då lät Expressen i en närmast förnärmad rubrik meddela att "Ingmar
Bergman gifte sig innanför låsta kyrkportar", varför man tvingades fylla artikeln med några måttligt roade ortsbors fåordiga pratminus.
Men det skulle inte dröja länge förrän konturerna fylldes i, och det på ett sätt som kan sägas utgöra startpunkten för den veritabla
publikationsindustri som skulle växa upp kring privatpersonen Ingmar Bergman.
Sålunda följdes i detta fall giftermålet upp med flera porträtt av de nygifta (Bergman-Käbi Laretei), till en början ofta i form av mer
eller mindre fejkade intervjuer, det vill säga hopkok på gammal spik. Men redan samma år gjorde Veckojournalen ett veritabelt scoop, eftersom paret (måhända i förhoppning om att intresset skulle dö ut om man slängde ut ett saftigt köttben) faktiskt gick med på ett hemmahosreportage, med utsökta bilder av Lennart Nilssson, no less.
Under den triumferande rubriken "De har funnit smultronstället! Ingmar Bergman berättar för första gången om sitt privatliv" rapporteras så detaljerat om denna "stjärnkonstellation som bildar äktenskap", inramade av den smakfullt möblerade villan i Djursholm.
Köttbenet tycks emellertid ha haft motsatt verkan. För strax hakade Damernas Värld på med en lång porträttartikel om Laretei själv, dock
med "Ingmar Bergman" placerat ovanför hennes namn i rubriken, som för att ange hennes relativa vikt i sammanhanget. När det något år
senare åter var dags för ett hemma-hos, nu i regi av Nya Damernas Värld, hade Laretei placerats centre-stage. "Käbi Lareteis liv -
ett tema med variationer" löd visserligen rubriken, med hänvisning till hennes internationellt uppmärksammade karriär som klassisk pianist. Men snart nog är intervjuaren inne på privatlivet och därmed på maken, som man uppenbarligen är mycket intresserad av - men som vid det laget sett till att hålla sig undan.
När denne själv någon gång gjorde sig tillgänglig blev resultatet likafullt detsamma. I till exempel en intervjuartikel i Hemmets
Journal från 1965, tillkommen under förevändningen att diskutera professionella angelägenheter - exempelvis censurhotet mot
"Tystnaden" - dröjer det inte länge förrän artikelförfattaren slår in på privatliv och äktenskap. Och omedelbart blir utkastad, av de
fåtaliga pratminusen att döma.
Ett annat lika talande tecken på nyfikenheten kring Bergmans person utgörs av intervjuerna med medarbetarna och skådespelarna, i synnerhet de kvinnliga. Sålunda gjorde Expressen 1968 enligt egen utsago, "en rundringning till Bergmans s k flickor". "Flickorna" var i detta fall alla framstående skådespelare, flera med decennier
av yrkesutövning bakom sig, däribland Inga Landgré, Sif Ruud och Naima Wifstrand. Inte desto mindre rubricerades det hela med ett
medvetet tvetydigt: "Han känner vårt kön."
Likaså när Husmodern några år senare gjorde ett reportage om inspelningen av "Viskningar och rop". Att det var något helt annat än filmen man intresserade sig för syns redan i ett fotomontage bestående av Harriet Andersson, Liv Ullmann, Käbi Laretei och Ingrid Bergman (i filmens produktionsledning, tillika Bergmans hustru).
Och mycket riktigt blir inte mycket sagt om deras professionella insatser för filmen, men desto mer om deras forna och nuvarande
relationer till regissören. Allt toppat av en rubrik som anger såväl ambitionsnivån som fäblessen för pueril levnadsvisdom: "De tycker om varann för Ingmars skull!"
Vid det laget var begreppet "Bergmans kvinnor" redan förankrat i det allmänna medvetandet, likaså den säljande tvetydigheten mellan professionellt och privat.
Priset i genren tas sannolikt av Svensk Damtidning, i en artikel där framstående aktriser i Bergmans filmer intervjuas om sitt yrke. Rubrik? "Man vill aldrig säga nej till Ingmar!" Att rubriken enbart skulle föra tankarna till att tacka nej till en roll fanns redan då goda skäl att tvivla på.
Men det skulle inte dröja länge förrän man talade klarspråk. Ta Femina som i en artikel från 1968 under rubriken "Ingmar Bergman -
hur kan du förföra så?" fortsätter med följande ingress: "Han är - och här behövs ingen omröstning - Sveriges mest förföriska karl och
han hemför också våra vackraste och mest attraktiva kvinnor. Var ligger hans hemlighet?"
Ursäkter och svepskäl har nu uppenbarligen tjänat ut sin roll och man gick pang på rödbetan. Det handlar, för att låna en rubrik från veckotidningen Eva från 1968, kort och gott om "Mannen: Ingmar Bergman". Som i artikeln sedan beskrivs på följande vis: "Ögonen -
med partiell kameleontskiftning i brungröngult (...) ett par ytterst känsliga, nästan djuriskt vädrande näsborrar. Munnen är smal och tänderna små och nyvässade. (...) en av de mest fascinerande karlar som går i ett par skor."
Och som om inte det vore nog: "Ingmar Bergman är vacker. Ibland. Rätt vad det är sitter han där (...) och ser ut som en korsning av hednisk gud och medeltida riddare med litet inslag av Dorian Gray (...). De ärtigaste karlar i omgivningen, skådespelare och andra, charmar och står i - det hjälper inte ett dugg, alla kvinnor sitter ändå störtfixerade på Ingmar Bergman."
Jämför med Femina några år senare, där den kvinnliga reportern fullständigt faller i korinter - och med henne själva språket: "Han
utstrålar en varm sensualitet. Talar något slags ömsint kroppsspråk. (...) Besitter en enorm auktoritet. (...) om han sa att fiskmåsar var blå, skulle man tro honom."
Vi talar kort sagt Ingmar Bergman - en erotisk ikon.
Men uppmärksamheten har på intet sätt varit begränsad till dampressen. Tvärtom, de flesta och mest spekulativa artiklarna i genren har skrivits i kvällspressen - och av män.
Det finns med andra ord skäl att fråga sig om inte mediefenomenet Bergman fungerat som ett slags projektionsduk för de erotiska
fantasierna hos en hel generation, sannolikt flera generationer av manliga journalister. De är ju alla så påtagligt stjärnögda av beundran - och, mellan raderna, inte så lite avundsjuka: Hur GÖR han för att fånga all dessa vackra kvinnor? Och hur förblir han VÄN med dem - efteråt?
Ja, så erotiskt intressant har Bergman befunnits att man hittar honom så sent som 1986 (i Arbetet) som rollmodell i en frågespalt för ungdomar. På en fråga från brevskrivaren "Bekymrad" - "Hur kommer det sig att vissa killar blir mer populära än andra?" - blir
svaret att killar "som dels är säkra på sig själva, dels öppet visar att de tycker om flickor (...) för deras egen skull, blir
attraktiva", med tillägget: "En som har genomskådat (!) det här är till exempel filmregissören Ingmar Bergman. Han är omvittnat
populär hos kvinnor, och det beror på att han (...) visar att han är intresserad av dem, nyfiken på dem och vill lära känna dem närmare."
Det kan för övrigt jämföras med Bergmans eget lite sorglustiga vittnesmål i en intervju från 70-talet där han berättar om den beundrarpost han brukar få. Oftast, säger han, låter det: "jag är en hemmafru på trettiosex som just kommit på att jag alltid missat min chans i livet. Kan herr Bergman göra något för mig? Jag kommer att göra allt! Min make tycker inte om det. P.S: Jag har fyra barn och kan komma ifrån på lördag."
Men när föremålet för denna frenetiska uppmärksamhet var på god väg in i en stadgad medelålder måste väl detta ha upphört? Icke.
Tvärtom, nu spred sig bara ringarna på vattnet i andra riktningar.
På femtioårsdagen ståtade exempelvis Aftonbladet med artikeln "Kretsen som hyllar honom", däribland noggranna listor inte bara på
"Vänkretsen" och "Arbetskretsen" utan på "Familjen" - "Hustru 1", "Hustru 2", "Hustru 3" och så vidare - med bild, namn, yrke samt
eventuella barn och deras ålder lika petimätrigt redovisade. Uppenbarligen ett säljande koncept, för bara några månader följer samma tidning upp med en artikel betitlad: "Har ni tänkt på vilka
duktiga (!) fruar Ingmar Bergman har?", alla återigen uppräknade i text och bild.
Och från fruarna var steget över till barnen inte långt. Redan 1974 fläkte Expressen ut en artikel som utgör upptakten till något som
skulle bli en egen följetong under de närmaste par decennierna: "Bergmans barn - här är alla åtta för första gången", med en närbild
av Bergman i mitten och avkomman på bilder placerade runt omkring, födda liksom ur hans huvud. Och i en liten ruta för sig längst ned
pyttebilder på ett antal kvinnor med rubriken: "...och här är alla mammorna!"
Greppet skulle bli legio, där den berömda bilden från Bergmans 60-årsdag 1978 då Aftonbladet fyrade av rena krigsrubrikerna - "Här är de allihopa, för första gången på bild. Ingmar Bergman och alla barnen" - skulle följas upp med flera artiklar under 80-talet med fokus på barnen: "I pappa Ingmars fotspår", "I skugga av pappa Ingmar" - och så vidare.
Kort sagt, klanen Bergman var född.
Desto större blev säkert glädjen på redaktionerna när Bergman under 90-talet publicerade sina självbiografiskt förankrade
familjeromaner, till exempel "Den goda viljan" och "Söndagsbarn". Nu kunde man följa upp med ett antal rikligt illustrerade artiklar: "Känn igen familjen i alla filmerna", "Familjen Bergman - Sveriges Ewings", "Klanen Bergmans många ansikten".
Därmed inte sagt att man ska underskatta huvudpersonens egen väl utvecklade näsa för det som gör sig massmedialt. Som varje professionell medlem av det som Bergman själv kallat den "röda
mattans folk" har han - kanske bättre än de flesta - vetat när och hur bäst utnyttja medierna för sina egna syften.
Inte desto mindre kan det vara på sin plats att påminna om i hur hög grad Bergman i mer ofrivillig mening utgjort en sorts allmänt
tillgänglig projektionsduk. Betraktat som mediefenomen må han, beroende på tid och sammanhang, ha pendlat mellan det skandalösa och
det idealiserade men tycks i vilket fall ha kommit mättad med ett slags representativ potens, inte bara för den enskilde läsaren utan
också för den kollektiva samhällskroppen.
Kort sagt, där det samhällsorienterade och politiska Sverige länge haft sina Myrdalar har det familjeorienterade och privatpsykologiska
fått klanen Bergman.