Väckarklocka, eller whistleblower som det heter på engelska, var för de allra flesta ett okänt begrepp fram tills försvarsanalytikern Daniel Ellsberg för 35 år sedan överlämnade topphemliga dokument till dagstidningen New York Times.
Dokumenten visade hur den amerikanska regeringen misslett folket om vad som pågick i Vietnam. I USA blev han kallad både hjälte och skurk och dömdes för spioneri till 115 års fängelse. Han slapp straffet eftersom den dåvarande amerikanske presidenten Richard Nixon gick för långt för att hämnas på honom.
Det vore fel att beskriva Daniel Ellsberg som en vänsterman som hela sitt liv slagits mot den amerikanska administrationen. Det är snarare tvärtom.
Han växte upp i biltillverkarstaden Detroit i en konservativ amerikansk medelklassfamilj. Pappan var ingenjör och mamman musiker. Tanken var att han skulle bli konsertpianist och hans mamma övade med honom åtta timmar om dagen från det han var fem år. Planerna kullkastades när mamman dog i en bilolycka då han var 15 år gammal.
I stället blev det hans elva år äldre och mycket radikale halvbror som kom att ha betydelse för hans fortsatta liv.
- Min bror jobbade med fackliga frågor, vilket inte var helt okomplicerat på den tiden. Jag blev imponerad av hans engagemang och gick med i det amerikanska bilarbetareförbundet UAW (United Automobile Workers) när jag var 17 år och var då helt inriktad på att bli fackföreningsledare.
Men det blev ingen facklig karriär. I stället studerade han statskunskap och ekonomi och doktorerade vid det ansedda Harvarduniversitetet i ämnet beslutsteori.
Daniel Ellsberg blev under dessa år alltmer påverkad av den dåvarande amerikanske presidenten Harry Truman och hans jakt på kommunister i USA i slutet av 1940-talet.
- Det var den första stora omsvängningen i mitt liv. Plötsligt tog jag avstånd från det min bror tyckte och tänkte. Från att ha varit en vänsterliberal socialdemokrat blev jag nu en antikommunist i det kalla kriget mot Sovjetunionen. Och som bevis för att jag var beredd att slåss för det rätta tog jag värvning i den amerikanska marinkåren som befäl för en infanteripluton 1954-1956.
Efter åren i det militära fick han jobb på Rand Corporation i Santa Monica i Kalifornien, som är en amerikansk tankesmedja specialiserad på analyser och forskning om det amerikanska försvaret.
- Mitt nya jobb var att fortsätta forska om hur beslutsfattare agerar i oklara lägen. Nu var det dock inte akademiska frågeställningar utan i vilket läge USA:s president skulle kunna använda kärnvapen.
Nu var han plötsligt en del av den innersta cirkeln i det amerikanska försvaret. Under Kubakrisen 1962 när Sovjet skulle bygga en robotbas på Kuba bodde han bokstavligen på försvarshögkvarteret Pentagon under de kritiska dagarna när president Kennedy satte hårt mot hårt.
År 1965 hade USA trappat upp bombningarna i Vietnam och Ellsberg begärde att få åka dit och studera kriget på plats. Det kom att bli ännu en vändning i hans liv.
- Jag såg terrorbombningarna och tortyren av människorna i Vietnam. För mig var det helt oacceptabelt och tanken växte att jag skulle göra något som kunde bidra till ett slut på kriget. När jag kom tillbaka till USA och läste de så kallade Pentagondokumenten som fanns i ett kassaskåp på Rand insåg jag att administrationen ljög om kriget. Jag bestämde mig för att avslöja lögnen och offentliggöra materialet.
På kvällen den 1 oktober 1969 tog Daniel Ellsberg med sig en portfölj proppfull med topphemliga handlingar om kriget i Vietnam ut från den hårt bevakade byggnaden. Samma natt började han metodiskt kopiera de 7.000 sidor i 47 pärmar som handlade om den amerikanska militära planeringen i Vietnam från 1945 till 1968.
När allt var klart tog han kontakt med senator William Fulbright, som då var ordförande i senatens utrikesutskott, för att få draghjälp. Men när han insåg att den vägen inte var framkomlig valde Ellsberg att våren 1971 även överlämna dokumenten till New York Times, Washington Post och senare även till 17 andra tidningar.
När de första uppgifterna publicerades i New York Times den 13 juni blev uppståndelsen enorm. Misstankarna riktades snabbt mot Daniel Ellsberg och efter två veckor anmälde han sig själv hos polisen. I den rättegång som senare följde dömdes han till 115 års fängelse.
- Jag var övertygad om att det jag gjorde var rätt och jag var beredd att ta mitt straff. För mig hade kriget i Vietnam utvecklats från att ha varit ett "militärt och politiskt problem" för USA till ett regelrätt brott.
USA:s president Richard Nixon blev rasande över publiceringarna och trodde att Ellsberg hade kopierat även andra dokument som visade på Nixons beslutsamhet om att USA till varje pris - i sista hand med kärnvapen - skulle vinna kriget i Vietnam.
I en bandinspelning från Vita huset från den 30 juni 1971, några veckor efter publiceringen, har Daniel Ellsberg i efterhand kunnat höra hur Nixon överlade med dåvarande chef för Nationella säkerhetsrådet Henry Kissinger om hur man skulle hämnas på Ellsberg:
"Nixon: Låt oss få den där djävulen i fängelse.
Kissinger: Vi måste få tag på honom.
Nixon: Ja vi måste få fatt i honom. Men strunta i rättegång. Ta i stället reda på allt om honom och låt honom stå till svars i pressen. Se till att allt vi vet om honom läcker ut till medierna. Vi vill tillintetgöra honom i pressen. Är det uppfattat.
Kissinger: Ja."
Kort därefter organiserade Nixon en specialstyrka med smeknamnet "rörmokarna", som hade till uppgift att skandalisera, skada och stoppa Ellsberg.
- Rörmokarna började med att bryta sig in hos min terapeut i Los Angeles i förhoppningen att de skulle kunna hitta något i mitt privatliv som gick att använda som utpressning eller till att skandalisera mig med i pressen. De avlyssnade min telefon och skickade även ut några stora killar med uppgift att bryta mina ben.
Attackerna från den amerikanska administrationen blev Daniel Ellsbergs räddning. När det blev känt att Nixon varit med och bildat rörmokargruppen och hotades med riksrätt avgick han. Kort därefter ställdes den rättsliga processen in mot Ellsberg.
- Det var inte tur bara för mig att Nixon försvann. Det var tur för vietnameserna och även för det amerikanska folket eftersom Nixons avgång innebar början till slutet på kriget i Vietnam.
Även om han slapp undan straffet på 115 år i fängelse så fortsatte kritiken mot honom i USA.
- Min hustru Patricia blev bjuden på en lunchrestaurang av sin pappa, som meddelade att en sådan typ som jag borde sitta i fängelse. Sedan bröt han kontakten med henne och drog också in delar av arvet. Allt för att hon var gift med mig.
Sedan många år tillbaka reser Daniel Ellsberg runt och uppmanar anställda i USA och andra länder att lyssna på sina samveten och agera som väckarklockor när de ser missförhållanden.
- USA har ett stort behov av statstjänstemän med civilkurage. De är skyldiga att ge oss sanningen om vad som sker innan nästa krig bryter ut. De får dock inte vänta för länge med att offentliggöra vad de vet. Det är det jag ångrar mest; att jag inte slog larm mycket tidigare än jag gjorde.
På punkt efter punkt pekar Daniel Ellsberg på likheterna mellan det som i dag sker i Irak och vad som hände i Vietnam. Hemlighetsmakeriet, felstegen och oförmågan är desamma, menar han. Då som nu finns det ingen snabb väg ut ur kriget. Det som oroar honom mest i dag är planerna som görs upp i Pentagon om ett eventuellt angrepp på Iran.
- Möjligheterna att påverka det som nu sker i Irak är minimala. Det som gäller är att stoppa den fortsatta militära planeringen att slå till mot Iran. Det är lättare att stoppa något som ännu inte skett än något som pågår i full skala.
Under de 35 år som gått sedan Daniel Ellsberg var arresterad för att ha lämnat ut Pentagondokumenten har han gripits av polis över 70 gånger, det vill säga ett par gånger om året. Oftast har det skett i samband med ickevåldsaktioner och civilt motstånd vid protestmarscher och demonstrationer.
- Senast satt vi med våra plakat med protester mot kriget i Irak i ett dike intill den väg som leder till president George W Bushs ranch i Crawford i Texas. Det är det enda ställe i USA vi vet att presidenten måste passera som är i närheten av allmän plats. Men vi kördes bort av polisen. Vi visste att vi inte fick vara på vägen men trodde inte att det fanns förbud mot att vara i dikeskanten. Vi misstog oss. Polisen hävdade att vi brutit mot lagen för att vi vistats på privat mark utan tillåtelse.
- Jag väntar på besked om det ska bli rättegång. Vi blir sannolikt dömda till ordentliga böter för att inte göra om det, säger han utan att för en sekund ge sken av att ha gett upp kampen.