Han leker, förstås: med Ibsen, och Strindberg, och skådespelarna. Fritt som ingen annan rör han sig mellan årtionden, dramatiker och föreställningar, klipper och klistrar, monterar ihop och ljuger en smula. Fru Alving i "Gengångare" spelas av Pernilla August som var hans Nora i "Ett dockhem" 1989, och berättelsen har plötsligt en förhistoria - inte bara Noras, utan också Ingmar Bergmans och Pernilla Augusts, av år som gått, erfarenheter som gjorts.
Det instängda, höga rummet känns igen från dockhemmet, men då var väggarna fängelsemurar och ljuset föll in genom trånga gluggar högt, högt upp. Här, i Göran Wassbergs intuitiva scenbild har murarna ersatts av ridålika draperier och ljuset däruppe kommer från ett pärlband av strålkastare. Bergman bjuder in till sitt teateruniversum och fyller det med gestalter från nu och då.
Han har nyöversatt pjäsen, lagt till och dragit ifrån tills den blivit som han själv vill ha den, vilket är ganska olikt Ibsens original: här är det inte livslögnen som ligger som en böld under berättelsen och som när den brister ödelägger allt med sitt gift, befriande till tomhet. Här är det, och detta är ett grundackord, försoningen och trösten som bryter fram, inte ur en enda smärtpunkt i dramat utan överallt ifrån, genom fina sprickor i texten och i skådespeleriet, porlande källsprång av humor, plötslig självinsikt, mänsklig värme och överrumplande uppriktighet. Den gamle Bergman är gladare, tryggare och ljusare än någonsin den unge.
I centrum på scenen står Pernilla August från början till slut, i en rolltolkning som nog är hennes bästa någonsin och som får föreställningen att kännas i första hand som en hyllning till henne, skådespelerskan, och genom henne till alla skådespelerskor och kvinnor genom åren. Hon står för styrkan och sanningen, men är långt ifrån all fyrkantighet: lättrörd till tårar, robust sensuell och med en genomskådande ironisk blick som skulle döda om den inte samtidigt var så medkännande och en smula resignerad, inte minst inför begreppet manlighet. Denna har sin främste representant i Jan Malmsjös Pastor Manders, en intet ont anande farbror Gredelin när han gör entré i rock och hatt. Troskyldigheten och de förträngda drifterna personifierade fingrar han strax på tjänsteflickan Regine, men har i årtionden förnekat och glömt hur nära det var att han och fru Alving begick syndafall ihop en gång.
Spelet mellan Jan Malmsjö och Pernilla August hinner cirkla många varv kring det gemensamma förflutna, allt snävare kring den kärlek de innerst inne delade, och det är förvånansvärt hur mycket humor, vemod, ömhet och ren skådespelarglädje de utvinner på vägen fram till förlösningen, då det uppenbaras att barnhemsbygget som fru Alving nu ska inviga till kapten Alvings minne bara är en kuliss för att dölja hennes gamla äktenskapsmisär. Nu behövs den inte längre och kan genom ett litet förbiseende av Pastor Manders lätt brännas ner.
Det finns också problem i föreställningen, små och större. Ibsen låter herrskapsdramat avspeglas hos tjänstefolket med komiska förtecken, och folklustspel är inte alltid Ingmar Bergmans starka sida. Balansgången är svår för Angela Kovács och Örjan Ramberg som gör snickare Engstrand och hans "dotter" Regine. Han får hasa omkring med spjälat vänsterben och uppsyn som illmarig stumfilmsproletär - men motsvarar regissörens förtroende i detta och lyckas trots allt fylla rollen med humor och ett slags dubbelbottnad självmedveten värdighet.
Hon å sin sida har att brottas med ett underklassidiom som då och då lagts in i texten, som hämtat från Söderkåkar. Språkmarkörer som "farsan" och "morsan" låter passé och får pjäsen att slinta och jag blir inte klok på om det är meningen eller inte. Mig stör det i alla fall, trots att Kovács Regine själv är skärpt: en tuff, osäker, impertinent brud som skapar intresse för sitt öde.
Sanningsbölden i "Gengångare" är sonen i huset, Osvald, som kommit hem från konstnärslivet i Paris och bär på en sjukdom han inte berättar om. Hos Ibsen är den arvet efter faderns utsvävande liv. Osvald är den som ska döden dö, offret som måste göras för att sanningen ska fram och livet gå vidare. Jonas Malmsjö gör honom bittert medveten om detta, men i hans vitsminkade, gråklädda gestalt finns också en lång teater- och Bergmansk filmhistoria nerlagd, och det är som föreställningens vite clown Jonas Malmsjö är mest tragisk. När han med sina torra skratt och breda dödskalleflin håller omgivningen ifrån sig, så att den inte skall förstå och med sin förståelse bekräfta hopplösheten i hans öde.
Men spelets unge man har i sin roll också, får jag för mig, fått uppdraget att bära mycket av den gamles utsaga: bägge snart utlämnade åt kvinnors vård och barmhärtighet och åt sjukdomens och dödens frossbrytningar. Och där räcker inte Jonas Malmsjö till: det blir mycken tom desperation och förtvivlan i slutscenerna när den sjuke Osvald efter att ha slitit av sig pyjamasen naken som ett nyfött barn sträcker sig efter Pernilla August. Hon har nu, i en piet bild diametralt motsatt den varmt komiska hon nyss ingick i tillsammans med Pastor Manders, att ta hand om sin döende son. Men i det uppskruvade tonläge som tar överhanden är kontakten dem emellan bruten.
Det har kanske med ålder och erfarenhet och närhet till döden att göra, här hade jag hursomhelst i Osvalds roll önskat en mognare skådespelare som inte bara förmått uppfatta och ge röst åt ångesten och desperationen, utan också vågat närma sig den resignation och ro inför döden som resten av föreställningen med sin försoningsstämning förebådar.