För 10 år sedan kände vi ett pirr av lycka när vi hittade en cd för 99 kronor. I dag tycker vi att det är skandal när vi får obegränsad tillgång till all världens musik för 49 kronor.
Ungefär så har det twittrats och bloggats under veckan i försök att ge historiskt perspektiv åt den ängsliga gratisgeneration som rasat över Spotifys begränsningar av gratismusik. Även om ett sådant perspektiv är historiskt nyttigt är det lika relevant som att jämföra betaltelefon med gratis internettelefoni, eller MTV-abonnemang med Youtube. Har vi helt glömt vad Spotify har gjort och vilken situation vi närmast kommer ifrån? Tiden då musik kopierades gratis och olagligt genom olika pirattjänster. Spotify tog hem allt det där till laglig och betalvänlig plats, något skivbolagen trots skrämsel, lagändringar och hot om fängelse misslyckats med i årtionden.
På knappt tre år har Spotify samlat tio miljoner användare och fått en tiondel av dem att varje månad betala en fast summa pengar för sin musik. Övriga betalar med sin tid och väljer att, likt radiolyssnare, godta sämre ljudkvalitet och reklam i stället. Bedriften är så totalt utan jämförelse att den konceptualiserats. ”Spotifiera” kallas affärsmodeller som lockar med gratis, men gör det betalbara så attraktivt att konsumenten ändå väljer att betala. Användarna måste vara villiga att betala, inte tvingas, slog Spotify fast för bara några månader sedan.
Spotifys förändring är således en kompromiss med ett av fundamenten i företagets identitet. Den nya gratisversionen är att betrakta som parodi på den förra. Musik får spelas tio timmar i månaden och enskilda låtar får spelas max fem gånger. Totalt. Trots reklamavbrott.
Det är svårt att inte känna förakt för skivbolagsjättarna. Dessa kalla, mammondrivna själar som i årtionden använt upphovsrätten som en ursäkt för att slippa förändras. Som fortfarande hävdar sin rätt till samma betalning – så mycket större del av intäktskakan än artisterna – trots att distributionen sköts av dig och mig.
Givetvis skrämmer internet slag på dem – mellanhänderna är färre, valmöjligheterna fler. Deras existens är hotad, men ändå sitter de med trumfkort: Rättigheterna till världens populäraste musik. Det var den som fick Spotify att ge med sig.
Nu lämnar Spotify en öppen, välkrattad spelplan. En rastlös och föga nostalgisk gratisgeneration är redan på jakt efter nästa lösning. Nya aktörer kan lätt motivera riskkapitalsatsningar för att ta positionen som nästa gratisalternativ och skivbolagen kan lyxkryssa mellan högstbjudande tjänster. Ett scenario som i förlängningen kommer att trasa sönder den musikmarknad som precis anat struktur.
Allt det här förstår Spotify. Ändå tar de sitt beslut. Jag vet inte om det är strategiskt eller orkeslöst. Men över tid är ändå skivbolagen den största förloraren. Som med sin självupptagenhet än en gång tappar kontrollen över sin största och potentiellt mest köpstarka målgrupp: Gratisgenerationen.