- Jag är ju väldigt, väldigt fäst vid honom. Vi har haft ett väldigt roligt och spännade och intressant liv tillsammans, inte hela tiden men periodvis.
- Nu när det här händer och jag tycker att jag har varit förberedd på det, är det ändå som om det händer alldeles nytt. Det gör att jag tycker att det är väldigt svårt att formulera mig. Man tillgriper det som man har hört och sagt förut och hittar inte riktigt den ton som man vill. Det säger Erland Josephson när DN når honom efter en lång och tung dag som började med budet om Ingmar Bergmans död och fortsatte med arbete på radioteatern med regissören Anders Carlberg av en pjäs skriven direkt för Gunnel Lindblom och Erland Josephson av Henning Mankell, "Möte om eftermiddagen".
Erland Josephsons relation med Ingmar Bergman är livslång och ovanlig. De träffades när Erland var femton år och Ingmar Bergman var en ung regissör som kom till Erlands skola Norra latin för att sätta upp Shakespeares "Köpmannen i Venedig" med eleverna.
Erland Josephson har berättat om det första mötet många gånger. Nu säger han:
- Jag såg en tidigt utvecklad yrkesman av väldiga mått, en otroligt närvarande människa. Jag hade redan sett mycket teater men nu förstod jag vad skådespeleri och regi var för var för något. Och han var redan då otrevlig och trevlig i olika portioner, det var vitalt och levande.
Det var bara fem år mellan dem, Ingmar Bergman var född 1918 och Erland Josephson 1923. Men Ingmar Bergman framstod då som så oerhört mycket äldre och mer världsvan. Erland Josephson har tidigare skrivit om det första mötet: "Det här var en sanslöst begåvad människa. Dessutom hade han en älskarinna. Hon svepte in i Norra Latin insvept i något pälsartat om halsen för att bevista vår repetition. Ingmar förde henne med belevad sirlighet till första bänk. Han presenterade henne som Sveriges Största Amatörskådespelerska. Han var redan en erfaren man. Jag gapade."
Deras öden är sammantvinnade eller, snarare, de har tvinnat samman sina öden från den dag då den unge regissören som redan låtit tala om sig kom till Erland Josephsons skola.
De till och med följde varandra på Dramatens chefsstol. Ingmar Bergman blev en tidsenlig modern chef 1963, Erland Josephson ersatte honom tre år senare och var sedan Dramatenchef under de upproriska åren då unga nykläckta skådespelare gjorde uppror mot att "bära svärd i Alf Sjöbergs här".
Att vara sin väns chef under nio år på teatern bäddade för vissa konflikter, men bidrog som Erland Josephson så diplomatiskt sagt "till att vi har fått ordentlig kännedom om varandra".
Det unika i vänskapen är naturligtvis de oräkneliga arbetssituationer där de mötts. Men framför allt detta, att Ingmar Bergman gav Erland Josephson en enastående position i sin konst när han många gånger lät honom spela en person som skulle kunna vara Bergman. I något fall hette rollfiguren till och med Bergman.
- Men jag tycker inte att Ingmar Bergman var lika tråkig som rollerna jag skulle spela. Vi representerade på något sätt olika saker.
- Jag var då den sida hos honom som han kände var kall, cynisk, trött, ibland fiaskoartad, påpekar Erland Josephson.
Psykologen Johan i den epokgörande teveserien "Scener ur ett äktenskap" var just en sådan typisk representant för den medelålders frustrerade skeptikern med hämmad sexualitet, som Erland Josephson länge fick göra.
- Men sedan när jag hade varit utomlands och spelat galning hos italienska regissören Liliana Cavani som gjorde filmen "Bortom gott och ont", 1977, (där Josephson spelar Friedrich Nietzsche) då placerade han mig på andra sidan strecket, då var jag fantasimänniska och trollkarl.
En sådan ny roll var den gamle judiske Isak Jacobi, antikhandlare, bankir och lite trollkarl i "Fanny och Alexander".
I "Saraband", Bergmans sista stora teveproduktion år 2003, där han lät paret från "Scener ur ett äktenskap" från 1973 komma tillbaka, fick Erland Josephson göra ett naket porträtt av en riktigt elak gammal man. Regissören och manusförfattaren Ingmar Bergman häpnade över att hans vän Erland som han känt så länge kunde gestalta en så avgrundslik elakhet: "Det pyser elakhet ur honom, ur varenda jävla por, alltså". Erland Josephson säger stillsamt att han själv tycker att han och Börje Ahlstedt, som spelar hans son, har flera bra scener i "Saraband".
Erland Josephson och hans hustru Ulla Åberg, chefsdramaturg på Dramaten, besökte Bergman på Fårö den 13 juli, dagen före hans födelsedag. Då hade de två vännerna inte träffats sedan inspelningen av "Saraband".
- Vi förstod att vi borde fara och hälsa på honom och det var mycket bra att vi gjorde det. Det var ju så att han tyckte att det var jobbigt att ha folk boende där sedan hans hustru Ingrid gått bort.
- Och det var synd på det sättet att han isolerade sig för mycket.
Han tyckte att telefonkontakten var bäst. Under en period när de ringde till varandra kunde de beskriva sig själva som Waldorf och Statler, de två kverulantiska gubbarna som tar heder och ära av allt och alla i "Muppet show".
- Jovisst, vi kan ju sladdra i väg och då brukar vi säga "mupp mupp" till varandra när det är dags att sluta, har Erland Josephson berättat.
Telefonsamtalen har varit regelbundna under många år, en viss tid varje lördag, utom när någon av dem varit sjuk och den senaste månaden då Ingmar Bergman inte orkade.
- Han är eller var en otroligt bra samtalspartner. Jag är inte någon större telefonälskare, men vi hade ett väldigt bra sätt att tala med varandra, från det ytligaste skvaller till det stora frågorna. Så var han skicklig på att få en att lämna ut avslöjande om sig själv. Så det var en glimrade repertoar.
Kan du föreställa dig hur livet kommer att kännas utan honom?
- Ja, men han finns ju med mig. Det är så med de tydliga människor man har mött: Jag vet vad min pappa skulle säga och jag kan mycket väl tänka mig vad Ingmar skulle ha sagt. Jag kan hitta saker via honom. Han har inte bara varit, utan är fortfarande en väldig samtalspartner i livet, även nu när han är borta.