1998 gifte han sig med Ingmar Bergmans dotter, regissören Eva Bergman. Efter giftermålet fördjupades umgänget.
- Han var väldigt samtalsbegåvad, vi har haft många samtal och sett mycket film ihop. Men det vi talade mest om var musik, för både honom och mig var musiken grundläggande för all kreativitet och mänsklig verksamhet. Vi talade om mycket annat också med det är saker som jag inte ska berätta för Dagens Nyheter, säger Henning Mankell.
Mikael Persbrandt, skådespelare:
Vad har Ingmar Bergman betytt?
- Ingmar Bergman och den magiska värld han skapade på film och teater trollband mig redan innan jag första gången arbetade med honom. Då som figurant i hans uppsättning av "King Lear" cementerade han mitt yrkesval. Saknaden är naturligtvis stor. Han var enormt entusiasmerande. Ingen jag mött kunde som han få mig att glömma världen utanför. Det vi gjorde i scenrummet var det viktigaste man kunde göra just då och han hade en förmåga att få alla att dela hans låga.
Vilket är ditt favoritverk?
- När jag tänker på Ingmar Bergman får jag en samlad bild av så många verk, från de filmer av honom som jag som ung inte riktigt förstod. "Smultronstället" var en väldigt vacker resa som fastnat väldigt djupt hos mig.
Daniel Börtz komponerade musiken till operan Backanterna som uruppfördes på Kungliga Operan 1991 i regi av Ingmar Bergman.
- Det var han som öppnade teatern och operan för mig när han sökte upp mig. Människorösten och sången och melodilinjerna slog rot i mig för gott, blev så mycket mera centrala i mitt komponerande än tidigare.
- Det är omöjligt att säga, men en film som ständigt följer mig är "Sjunde inseglet".
Pernilla August, skådespelare:
- Han har betytt så otroligt mycket för mig, både privat som vän och mentor och som regissör. Han har gett mig grunden till det här yrket, till teateryrket. Att våga vara allvarlig, att våga vara djup. Det är så få människor i dag som är allvarliga på det sättet han var. När man pratade med Ingmar fanns det ett sådant oerhört djup, det var så stora samtal, ideologiska om livet och konsten. Det var så fantastiskt att få vara med om.
- På film har vi bara gjort "Fanny och Alexander" tillsammans. Men på scen får det bli "Ett dockhem". Han hade en så spännande läsning av pjäsen och så var det ett så otroligt nära arbete. När vi gjorde "Ett dockhem" fick jag också "Den goda viljan" av honom. Det var efter en repetition som han kom med en gammal bild på sin mamma och sade "den här ska du få av mig och sedan undrar jag om du vill spela min mamma i Den goda viljan". Jag jublade inom mig. Det var så fantastiskt att få gestalta hans mamma, det var som en gåva.
Börje Ahlstedt, skådespelare på Dramaten:
- Han har betytt allt för mig. Han var Dramatenchef tillika lärare på elevskolan när jag gick där. Han tog hand om mig och skyddade mig tidigt i det här utsatta yrket. Det mentorskapet har betytt allt för mig. Hans pappa Erik Bergman döpte mig i Hedvig Eleonora kyrka, så det fanns en tidig symbios mellan oss, som han kallade det. Jag fick också vara med i det sista han gjorde för tv, "Saraband".
- Det är Ibsens "Peer Gynt" och på andra plats kommer nog "Fanny och Alexander". Det var så svåra uppgifter, Peer Gynt är nog världshistoriens i text mest mångfacetterade roll. Under tiden som vi arbetade med pjäsen skyddade han mig oerhört med empati och tillförsikt och fick mig helt enkelt att vara bättre än jag i själva verket är. Det är en talang som är grannlaga: att få människor att känna sig bättre.
Lena Endre, skådespelare på Dramaten:
- Han har betytt enormt mycket för mig. Det är det största möte med en regissör som jag har haft. Han var så otroligt intresserad av skådespelare och hela skådespeleriet och hur man hittade inom sig själv, själva mötet med texten. När man verkligen hittade djupt då såg han det men vi behövde inte prata så mycket om det. Man fick styra själv, han pressade aldrig på en något. Han hade så djup kunskap om psykologiska lägen mellan människor att jag alltid kände mig väldigt trygg att jobba med honom. Man var ju lite på tå för att jobba med honom, hade respekt, eftersom han var så stor. Men hade man jobbat med honom ett tag kunde man bortse från det och gå in och mötas på ett otroligt skönt sätt.
- Jag älskar "Fanny och Alexander", men jag har aldrig blivit så rädd i hela mitt liv som när jag såg "Viskningar och rop". Den här tätheten i berättandet var ohygglig. Jag såg den på tv och kommer ihåg att jag var tvungen att stänga av för att jag inte orkade se mer, det var så otroligt starkt berättat. Han var expert på att komma så nära de karaktärer som skapades på film och också på teatern.
Julia Dufvenius Wollter, skådespelare på Dramaten:
- För mig har han betytt vansinnigt mycket, eftersom han kom in i mitt liv direkt efter scenskolan. Mitt första jobb var med honom: "Maria Stuart". Det var en väldigt häftig upplevelse, han var så generös med sin yrkeskunskap och jag kunde alltid ringa och be om råd, både under, före och efter "Saraband". Som person var han fantastiskt intensiv, öppen, lyhörd och närvarande. Han kände in sina skådespelare så mycket så att det nästan kändes som han var inne i en. Regissören Bergman fick alla att blomma.
- Jag har en särskilt stark relation till tre av hans verk: "Sommarnattens leende" som jag tyckte var oerhört rolig som ung, "Fanny och Alexander", som jag såg på biograf varje år på annandagen och "Höstsonaten" som Ingmar speciellt tyckte att jag skulle se. De är alla så konturstarka och bär på såväl svärta och humor som starka karaktärer.
Ingrid Dahlberg, före detta Dramatenchef:
- I dag är enda dagen som det har regnat utan uppehåll på Fårö. Himlen gråter över hans bortgång. Jag minns framför allt hans enorma produktivitet och kreativitet. Jag hade ju förmånen att jobba med honom i sammanlagt tjugo år, först på tv - som han tyckte mycket om att jobba för - och sedan på Dramaten. Dessa perioder var otroligt givande för mig och inträffade under en epok av hans liv när han var ytterst professionell och fin att ha att göra med. Jag var genom rykten förberedd på att han skulle vara svår, men han var tvärtom professionell, resonabel och full av nya idéer hela tiden. För en dramachef var det en dröm att ha en sådan arbetskamrat och han var ett oerhört stöd för mig på Dramaten under en svår period. Han var också väldigt plikttrogen, han kom till ett utsatt samtal morgonen efter att hans fru hade gått bort, sedan hade vi inte det samtalet, men han kom för att berätta det. Hans hade en otrolig arbetsförmåga och disciplin.
- Sedan var och är han ju ett större namn utomlands än i Sverige. Han tillhör de riktigt stora filmregissörerna, bredvid Fellini och Hitchcock, men var också en betydande författare. De som inte läst hans böcker, "Laterna Magica" och "Den goda viljan" borde göra det, de är verkligen bra som litterära prestationer.
- De jag känner starkast för är de jag producerade, som "Den goda viljan", "Enskilda samtal" och "Markisinnan de Sade".
Björn Granath, skådespelare på Dramaten:
När jag började på Dramaten efter det vilda livet i de fria gruppernas värld blev jag väldigt väl mottagen av honom. Det blev sju år mitt i en intensifierad lek full av krav. Att lägga sig nära texten, begripligheten dikterade allt i hans teatergrammatik. Man behövde aldrig på ett dåligt sätt känna sig utanför, varken publik eller skådespelare. Man var inbjuden.
"Det sjunde inseglet" som jag såg första gången i femtonårsåldern. Den drabbade i den tonåriga livskrisen och jag har sett om den massor med gånger sedan dess.
Marie Göranzon, skådespelare på Dramaten:
- Jag var med i den första kull som togs in på Dramaten när han var chef. Han betydde mycket för oss som lärare på skolan. En var en väldigt stor sparringpartner på teatern. Han fick folk att utföra sådant de inte kunde göra annars. Viktig för alla även om man inte jobbade med honom. Han satte ribban. Folk blev rädda, skrämda och stimulerande. Teatern har ingen liknande i dag som sparringpartner.
- Fanny och Alexander är det största allkonstverket. Det går aldrig ur tiden och vänder sig till alla från sju år och uppåt. Allt finns där och alla kan få ut något av det. Det är ett överdåd av allt. Det känns roligt att det är något som alltid kommer att visas.
Anna Carlson, ordförande i Teaterförbundet:
- Det är svårt att sammnfatta något om en gigant. Sverige har fått en stor sorg. Men det finns väl ingen skådespelare som inte har hyllat Bergman som en av de största arbetskamraterna. Han var en arbetsledare som skapade ett kreativt arbetsklimat. Alla som arbetat med honom har vittnat om detta.
- Min favorit är Fanny och Alexander. Jag minns ju alla de andra filmerna när man var liten och försökte hänga med och förstå. Det var väldigt märkvärdigt. Svartvitt och nästan sexförbud. Men sedan släppte han loss med Fanny och Alexander och då kom färgen och glädjen. Den var värd sina Oscar.
Jens Jonsson, regissör:
- Hans filmer har varit otroligt spännande och till stor inspiration för mig. Särskilt uppskattar jag hans insiktsfulla människosyn och humanism. Många uppfattar hans filmer som teatrala och daterade men vissa är ultramoderna. För mig är han kanske världens mest betydelsefulla filmskapare och det är otroligt att han är svensk. Det betyder mycket för mig som ung svensk filmare att han satt svensk film på världskartan och gett den en sådan kvalitetsstämpel internationellt sett. I framtiden hoppas jag att han får en ännu mer framskjuten plats i svensk film: i Frankrike är han en större ikon än här. På DI såg vi till exempel bara en enda film av honom. Jag tycker inte att han har någon svensk efterföljare i det personliga avtrycket och sin fördjupning av karaktärer.
- "Persona" har influerat mig mest. Även om det låter klyschigt uppfinner han filmmediet hela tiden. Hans tv-dramatik är också otroligt bra, det var så jag upptäckte honom. Det allra första jag såg var "Den goda viljan" och den gjorde ett enormt intryck. Vildbattingen som inte känner sig lika älskad som familjens egna barn och är redo att dränka ett av dem på grund av detta. Viljan att bli älskad och gå hur långt som helst för att bli älskad. Bergman skildrar en liv och död-dramatik som jag kan sakna i dag, bara titeln är fantastisk, att han låter alla agera utifrån det de tror är bäst. Det behövs inga skurkar, vapen eller genomruttna människor - det räcker med en släktsaga - men det kräver en stor dramatiker med kärlek till människor för att göra så stor dramatik.
Marianne Ahrne, filmregissör och författare:
- Vad han har betytt kan inte överskattas. Han har varit en synonym till svensk film utomlands under decennier. Det absolut största var att han fick ut så mycket av skådespelarna.
- Men för mig betydde han mycket när jag gick på Filmskolan och han var inspektor där. Vi regielever fick komma ner och vara med under inspelningen av "En passion". Två saker slog mig då, det ena var hans intensiva sätt att lyssna, det andra var hur djärv han var formellt. I en scen åt Max von Sydow och Liv Ullmann frukost: Liv hade ätit 14 ägg och höll på att spricka och det blev aldrig bra. Och så plötsligt säger han, "ja, men ställ in svarta skärmar bakom dem". Det var mitt i en realistisk frukostscen. Och vi hade precis lärt oss reglerna på filmskolan och tänkte "ja, men det går väl inte?". Men han brydde sig inte om sådana saker. Han vågade experimentera med nya grepp också formellt.
- Jag är väldigt förtjust i "Fanny och Alexander", men också i "Det sjunde inseglet". De är väldigt olika. "Fanny och Alexander är en stor fresk, en stor tack- och avskedsföreställning, där han bakar in hela sin uppväxt och många av sina fantasier och tankar och upplevelser. "Det sjunde inseglet" är en stram essä om döden och dödsångesten. Den är fortfarande unik i sitt bildspråk.
Alexander Ahndoril, författare, bland annat till boken "Regissören" om Ingmar Bergman:
- För mig personligen så är det som att han genom alla år har sträckt sig ut genom sina filmer, tagit tag i min hand och dragit in mig i sin värld. Det har varit väldigt konkret på det sättet. Det var nästan så att det blev en uppmaning till mig att göra det omvända, att behålla det där taget om hans hand och vid ett tillfälle dra in honom i min värld. Det gjorde jag när jag skrev min roman. Just den handfasta konstnärligheten påverkade mig i mitt konstnärskap. Han hade en väldig tilltro till sin egen konstnärlighet, han har verkligen kastat sig in i vilda projekt, men med bibehållen tilltro till sin egen konstnärlighet.
- "Fanny och Alexander". Han gjorde den själv som ett sammanfattande verk. Det innehåller allt, det magiska och relationsdramat. Den är lättillgänglig på ett sätt, men som riktigt stora konstverk har den många bottnar. De som forskar i den filmen kan hålla på hur länge som helst.
Ewa Fröling, skådespelerska:
- Han är nästan den enda som verkligen har arbetat med mig med respekt, han lyssnade på en, värdesatte en och fick en att känna sig behövd. Jag har personligen bara goda erfarenheter av Ingmar.
- Att få göra ett sådant gigantprojekt som "Fanny och Alexander" var en ynnest. Sedan gjorde vi ju teater tillsammans. Jag minns särskilt de sista produktionerna på radioteatern; Ibsens "Rosmersholm", Strindbergs "Oväder" och hans egen "Pelikanen" med prolog och epilog av Strindberg. Det var intimt, roligt, enkelt och fantastiskt.
Jörn Donner, författaren och regissören, kom att känna Ingmar Bergman i 55 år. Han ser Bergman som en motsvarighet till litteraturens Strindberg.
- Man kan jämföra dem för Bergman arbetade med samma frenesi.
Det var Donner som i egenskap av vd för Svenska
Filminstitutet tog en jätterisk genom att stå för huvudfinansieringen av Fanny och Alexander. Donner har många gånger medgett att han då överskred sina befogenheter som vd.
- Manuskriptet var nedlagt och begravt när jag fick tillfälle att läsa det i München. I korthet gick det så att jag lovade fixa pengarna och Ingmar Bergman göra filmen. I
verkligheten var det betydligt mer komplicerat än så. Han ville inte göra filmen i Sverige för han ansåg att det saknades faciliteter.
- Jag frågade om han tänkt frakta skådespelarna till en studio i München, vilket han faktiskt tänkt.
Ett villkor för finansieringen blev att filmen gjordes i Sverige, vilket Bergman böjde sig för.
- Det ledde till att Bergman återvände hem, men sedan gjorde han ju inte så mycket mera. Jag var ännu producent för Efter repetitionen.
Enligt Donner var Bergmans arbetsmetod unik och omöjlig för andra att kopiera.