Jag hittade ett så vackert gammalt skåp på Blocket. Det var från förra sekelskiftet, brett och högt och tungt, och målat i en så vacker grågrön färg, jag var bara tvungen att ha det. Det skulle passa så bra i min nya lägenhet som jag just hade köpt men inte hunnit flytta in i än. Vansinne egentligen att köpa möbler till en lägenhet som man inte har tillträde till, men det var ju så fint, skåpet. Och det var ett bra pris! ”För fint för att inte köpa”, sa mina vänner. Så jag köpte det. Hyrde en lastbil. Engagerade starka karlar i min närhet som fick följa med mig och bära. De klarade nästan inte av det. Och väl hemma så gick skåpet inte in i mitt förråd, och min lägenhet ligger på tredje våningen i ett hus utan hiss, och skåpet kunde ju inte stå i förrådsgången för då skulle grannarna bli galna och det var två månader kvar till flytten och plötsligt var skåpet bara ett stort problem.
”Du får ringa en flyttfirma”, sa mina vänner. ”Det har du råd med.” Så jag ringde en flyttfirma. Tre starka karlar med bärsele fraktade upp skåpet från min källare, alltså fyra trappor, och baxade in det i vardagsrummet och svetten rann från alla inblandade. De slet så hårt med det där skåpet men det gick i alla fall, och jag betalade fakturan när den kom och så var problemet ur världen, för tillfället.
Så kom så småningom den stora flyttdagen. Jag hade ringt en flyttfirma, för det hade jag råd med. Klockan åtta på morgonen stod fyra sega gubbar i min lägenhet och betraktade alla mina flyttkartonger och min stora dubbelsäng och soffan och bordet och där, mitt i vardagsrummet, det gigantiska, svintunga skåpet som var alldeles för fint för att inte köpa. Och sen började de jobba.
Jag bar ut lite krukväxter. Sedan åkte jag till mäklaren och köpte mig min lägenhet för en summa som jag aldrig hade kunnat föreställa mig på den tiden när jag bodde i min första egna lägenhet i Göteborg. Då köpte jag mina möbler på Ebbes hörna i Bellevue. Jag köpte en rosa 50-talssoffa i sammet med en tillhörande fåtölj och den bar jag och min kompis Daniel hem själva. Ingen lastbil. Ingen flyttfirma. Sedan gick vi tillbaka och hämtade fåtöljen. Och så gjorde jag med resten av bohaget också.
Det här var innan jag fick ett välbetalt jobb som gjorde det möjligt för mig att köpa mig fri från problem och låta någon annan ta hand om skiten. Detta skåpet alltså, vilket vansinne. Att släpa en sekelskiftespjäs upp och ned för branta trappor, att jag var ”tvungen” att ha det, det var redan mitt, kosta vad det kosta vill, och min mamma som försökte tala mig till rätta men det hade hon ju inget för, jag behöver inget förnuft för jag har råd att slippa det. Jag rodnar när jag tänker på det.
Så silas solstrålarna genom de handblåsta fönstren i min nya lägenhet, den första morgonen. Skåpet pryder verkligen sin plats i sovrummet. Men frågan är om jag ändå inte ska låta installera en kakelugn där i stället.