”Ge brottsoffren deras pengar nu!” Hasse Aro, känd från tv-programmet ”Efterlyst”, skrädde inte orden i sin debattartikel. Utgångspunkten var ett uppmärksammat mord där domstolarna förutom att döma mördaren till livstids fängelse också dömt brottslingen att betala skadestånd till de efterlevande. Brottslingen hade inte pengar att betala skadeståndet. Offren vände sig därför till Brottsoffermyndigheten. Där började ett helvete utan dess like.
Låt mig nu pausa för att skjuta in att jag känner till Brottsoffermyndigheten en aning. Jag har nämligen ett uppdrag för myndigheten några dagar per år. Det fall som Aro berättar om har jag inte sett. Men jag har sett andra fall. Tragiska, hjärtekrossande, ibland gastkramande fall. Och jag har sett hur de jurister som arbetar på myndigheten tar sig an dessa fall, med en kombination av empati och seriositet. Samtidigt måste uppdraget utövas enligt reglerna. Det är inte välgörenhet utan myndighetsutövning. Regler är särskilt viktiga vid maktutövning som känns i hjärtat.
Tillbaka till Aros helvetesskildring. Brottsoffret i berättelsen möttes i Brottsoffermyndigheten ”av isande byråkratisk kyla”. (Jag tror Aro menar det metaforiskt snarare än att anspela på att myndighetens placering är i Umeå.) Offrets krav ”ifrågasattes, hennes lidande vägdes och mättes och befanns inte stort nog”. Ersättningen blev lägre än det utdömda skadeståndet. Absurt, menade Aro.
Debattartikeln applåderades av bland andra Johan Linander, riksdagsledamot (C). Han framhöll på sin blogg att Aro hade helt rätt: När en domstol ”fastställt ett skadestånd så känns det mycket märkligt att en myndighet ska ompröva domstolens beslut”.
Men någon sådan ”omprövning” görs inte. Kritiken bygger på ett missförstånd. Många, som Aro och Linander, verkar tro att Brottsoffermyndigheten betalar ut brottslingars skadestånd. Men det gör den inte. Brottsoffermyndigheten betalar ut brottsskadeersättning, inte skadestånd. Det är något helt annat.
Anledningen till att brottsskadeersättningen inte alltid matchar det skadestånd som brottslingen är skyldig att betala är för att ersättningarna vilar på helt olika grund. En brottsling ådrar sig skadeståndsansvar direkt mot offret. Rättvisetanken är enkel: Skadar man någon genom brott är det rimligt att man får betala för skadans kostnader. Brottsskadeersättning vilar på en annan rättviseuppfattning. Skattebetalarna har inte någon skuld gentemot offret. Ersättningen är en del av samhällets sociala skyddsnät. Det är fördelningspolitik.
Med dessa två skilda utgångspunkter kommer bedömningarna att skilja sig åt mellan systemen. De har olika syften. Om Aro och Linander hade velat göra en insats för brottsoffer hade de kunnat försöka förklara varför det ser ut som det gör. Okunnigheten verkar vara stor. Och den orsakar onödigt lidande.