På sjuttiotalet ansåg en majoritet av svenska studenter att ”vinst” var ett fult ord. Det gällde inte bara den offentliga sektorn (tanken att den skulle kunna vara vinstdriven var otänkbar då) utan hela samhället, inklusive näringslivet. Bättre då om staten tog över.
Nu har vi gått varvet runt. Allt, även utbildning, vård, kultur och andra komplexa mellanmänskliga aktiviteter, ska drivas enligt marknadsprinciper. Och att motsätta sig detta framställs från borgerligt håll som något slags socialistisk offensiv.
Men så är det inte. Att vara mot välfärdsvinster är vår tids motsvarighet till sjuttiotalets kamp mot löntagarfonder. I båda fallen handlar det om att upprätthålla balansen mellan privat och offentligt i det svenska samhället; att se till att stat och marknad inte äter upp varandra. Därför är jag förvånad över att en del socialdemokrater och socialliberaler fortsätter att försvara det som Carl Hamilton med rätta har beskrivit som ”marknadsstaten”.
Det finns förstås en hel del missriktade argument mot välfärdsvinster. Kommunal verksamhet är inte alltid bättre än privat. Jag har starka minnen av ovärdig behandling av patienter från mina extrajobb inom vården på sjuttiotalet. Och det finns nöjda kunder på privata välfärdsföretag; jag har fått rörande brev från människor som berättat om den empati de mött hos anställda på det förkättrade Carema.
Det verkliga problemet är föreställningen att komplicerade verksamheter kan styras med enkla kvantitativa mått. Det är inte bara en fråga om vinstdrivande välfärdsföretag utan om de styrmekanismer som införts i den offentliga sektorn under namnet New Public Management. Om sjuttiotalets falska löfte var att allt skulle bli bättre om det var statligt är vår tids illusion tron på att marknadsstyrning alltid ger de bästa resultaten.
Det har lett till en urholkning av en viktig princip: allmännytta. Om man utgår från att de som arbetar inom den offentliga välfärden – lärare, läkare, sköterskor och så vidare – bäst styrs med ekonomiska incitament och drakonisk utvärdering eroderas också långsamt professionalismen, stoltheten och ansvaret hos dessa yrkesgrupper.
Läkarna har väl klarat sig bra, det brukar de göra så länge de kan hålla nere intaget till läkarutbildningen. Men skolans problem beror i hög grad på nedvärderingen av lärarnas professionella kunskaper. Och när det gäller vården är det svårt för privata vinstdrivande företag som tvingas konkurrera om upphandlingar att skapa den motivation hos de anställda som krävs för inlevelsefull behandling av sjuka och gamla.
Det betyder inte att verksamheten måste vara offentligt driven. Men målet, det mått på framgång som genomsyrar offentlig välfärd, ska inte vara vinst. Och om det låter radikalt – tänk på att det är en ganska vanlig uppfattning i den kapitalistiska världen utanför våra gränser.