Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Nyheter

Henrik Berggren: Den farliga högre utbildningen

År 1950 fanns det 12 000 studenter på svenska universitet och högskolor, i dag är antalet omkring 400 000. Är det ett problem? Det beror på hur man ser på det. Många menar, i likhet med Anders P J Linder i Svenska Dagbladet (29/4), att det har uppstått en ”högskolebubbla”. En mängd praktiska utbildningar har akademiserats på ett onödigt sätt vilket leder till orimliga utbildningskostnader och överdrivna krav på examina från arbetsgivarna. Lösningen är att sänka kraven och skapa kortare och mer effektiva yrkesprogram.

Varken kritiken eller lösningen är helt ny. Redan på 1930-talet oroade sig den statliga utredningen ”Tillströmningen till de intellektuella yrkena” för att Sverige riskerade att få ett överutbildat akademikerproletariat. Det föreslagna motmedlet var ”avlänkning”, det vill säga att studenterna skulle styras in på mer praktiska utbildningar.

Med facit i hand ter sig trettiotalets oro för överutbildning parodisk. Endast ett par procent av varje ungdomskull gick vidare till högre utbildning och enbart 1,5 procent av den manliga, arbetsföra befolkningen hade en akademisk examen.

Att något var dumt för åttio år sedan betyder naturligtvis inte att det är dumt i dag. I ett samhälle där uppemot hälften av alla ungdomar går vidare till högre utbildning är det inte orimligt att ställa frågan om inte akademiseringen har gått för långt. Särskilt inte om samhället inte har – eller anser sig ha – tillräckliga resurser för att på bred front upprätthålla de krav som traditionellt är förknippade med högre utbildning: kritiskt tänkande, bred bildning och djupare förståelse.

Men den grundläggande tankefiguren är ändå konservativ: det är ett problem att något som en gång enbart var ett privilegium för samhällseliten har blivit tillgängligt för breda folklager. På sätt och vis är det en spegelbild av sextio- och sjuttiotalets tro på expansion av högre utbildning för dess egen skull – fast nu handlar det om att krympa systemet.

Det är möjligt – till och med sannolikt – att det finns en rad akademiska utbildningar som skulle må bra av att avakademiseras. Men det bör vara en möjlig slutsats och inte en utgångspunkt för diskussionen om högre utbildning i Sverige i dag.

Den relevanta frågan – som alltför sällan har ställts i Sverige – är snarare vilka krav vi bör ställa på högre utbildning. Får de studenter som satsar på en akademisk utbildning den intellektuella stimulans, den breda kunskap och den personliga utveckling som de behöver inte bara för att bli anställningsbara utan också för att fortsätta utvecklas som individer och samhällsmedborgare?

Ett svar kan vara att stänga portarna. Ett annat kan vara att kavla upp ärmarna och bevisa att begreppen ”kvalitet” och ”massuniversitet” inte är oförenliga. Det är i det förhållningssättet framtida Nobelpris finns, och inte i dyra satsningar på strategisk forskning.

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.